Årstidernas många rum

av Mio Lindman

Aningar, väntan, oro, gåtfull längtan. Texterna i Kroppens kalligrafi, Susanne Ringells nya bok, frammanar ett observerande och reflekterande tillstånd, mellanlägen. Mitt i livet, men i dödens närvaro, i den åldrande kroppen.  I den allra sista texten i boken befinner vi oss i skogen. Det har blivit höst. Jaget och mannen tittar efter svamp. Den vanliga svampletarblicken är borta, hon hittar inte längre i skogen. Vandringen längs oprövade stigar blir en resa både i det inre och det yttre. Lingon och smörsvamp uppgår i en pågående skapelseberättelse, sinnlig och existentiell, där hon och han vandrar på väg mot, ja vad? Finns det en fortsättning? ”Arealerna krymper men inte människokroppens biodiversitet, det finns gömslen och varma legor och trevande, tystare lockrop.”

Tysta lockrop, men boken börjar med mullrande sång. Uppifrån himlen hör jaget sina döda väninnor sjunga partisansånger. Vännerna har förvandlats till stjärnor som jaget iakttar där hon under mörka augustinätter står bredbent och pissar i gräset. Vännerna träffades aldrig i livet, men nu samlas de i en pratglad kör. Ringells lekfulla och ibland drastiska språk leder en bland associationer och bilder. Texten landar i igenkännliga livskonturer, inte minst det trösterika stråk som går igen i boken: döden är inte ett tvärt avslut. De döda lever vidare.

”Hon vandrade mycket, i gamla banor men med en uppmärksamhet och en väntan som hon inte känt på länge. Hon var vaken. Förväntan vågade hon inte kalla sin väntan och sitt försök till vidöppenhet.” Texterna talar ur en form av ensamhet, eller avskildhet. I reflektionens stillsamma eller omtumlande stund ställs man inför sig själv, ibland kluven. Den kontemplativa ensamheten kan göra en hemmastadd i sina egna rum, men kan också leda till fruktansvärd avskurenhet, som i berättelsen om de två barnen (de som senare ska bli ett par) som konfronteras med vuxenlivets masker. I en av de mest berörande avsnitten är det kväljande, ändlös sommar. Kvinnan, ”hon”, befinner sig på landet med mannen. Denne arbetar och skapar. Själv kan hon det inte. Hon känner sig i vägen, och längtar in till stan. Något fattas, förälskelsen, det parförhållandets ben hon är van att stå på. Mannen är uppe i sitt och märker ingenting. Tröstlösheten förtätas som ett skälvande presens.

Susanne Ringells språkflöden har sökt sig olika vägar, men kontinuitet finns. En aspekt av författarskapet är det otvungna och rörliga sättet att umgås med det religiösa. Kroppens kalligrafi snuddar vid bönens eller meditationens form. Livsbanan som texterna rör sig mellan, bokstavligen mellan himmel och jord, förankras i trons hopp: vatten blir vin, törnekrona blir blomsterkrans.

”Som en resande ett rum”, en fras och rubrik som upprepas. Vi befinner oss i många rum samtidigt, ankaret kan finnas i augustinattens himmel eller i en vintrig trädgård, men överallt beledsagas läsaren av påminnelsen om det svåra och lätta i att ta in, att livet är både ändlighet och oändlighet. ”För henne är de viktiga döda inte borta. Hon sörjer de levande mer än de döda, och livet som hon känner det mera än det hon inte känner till.”

Susanne Ringell: Kroppens kalligrafi. Förlaget M, 2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.