Den ogjorda kvinnan

av Salla Aldrin Salskov

Simone de Beauvoir skrev: ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Genom karaktären Paula i romanen Mandarinerna (1954) beskrev hon även en destruktiv kvinnlighet som ger upp allt annat i kärlekens namn. I Antonia Henns FuckgirlOm kärlek och kroppens monstruösa lust, som spelar på Viirus i april, ogörs kvinnan. Hon förvandlas till olika slags gestalter – blir insekt, monster, djur, vålnad.

I föreställningen utforskas för feministisk scenkonst kännetecknande teman: kropp och kroppslighet, sexualitet, begär, beröring och sex, genom kladdande med vätskor och ljud. Den romantiska (olyckliga) kärlekens diskurs kontrasteras med ett monstruöst knullande eller juckande, som för tankarna till scenkollektivet Glitchers föreställningar där sex framställts och tematiserats genom horrorgenren.

Föreställningen inleds redan med programbladet, som ser ut som ett brevhäfte – tonårstjejernas privata Instagram före internet och mobiltelefoner. Klistermärken och kyssar pryder bladet som fylls av anteckningar om dejting och relationer samt om feministisk teori, som blandas med citat och kärlekskranka dagboksanteckningar. Frågor som ”Om kameran inte gestaltar verkligheten med den manliga blicken, hur gör den då?” blandas med Haddaway-citat (”What is love? Baby don’t hurt me”) och ett citat ur Expressen om ”fuckboys”:  ”den sorts killar som med douchigt beteende kan tänka sig att gå hur långt som helst för att få vad de vill ha. Utan att känna varken ansvar eller skuld”.

Under den inledande monologen avhandlas Tinderdejtingkulturen och på helsingforsiskt ungdomsspråk uttrycks förväntningar inför den andra dejten (kan man vara förälskad redan efter en dejt?). Jag känner en molande oro och trötthet inför uppsättningen. Girl-estetiken, de ombytta rollerna; det är mannen som står för listan med frågorna på dejten; ”vill du ha barn”, “vilket horoskop är du”, “vilken är älsklingsfärgen?” Den feministiska kritiken riktar sig mot den stereotypa mannen och den stereotypa kvinnan. Det är nästan så att man kan sätta likhetstecken mellan den feministiska scenkonsten och kritik av heteronormen. Har du inte redan bekantat dig med begreppet he t e r o n o r m a t i v i t e t, så är det dags nu!

Som tur är visar det sig att min oro är obefogad. Föreställningen tematiserar inte bara kroppslighet, sexualitet, kvinnlighet och könsskillnad och ett heterosexuellt ramverk – utan refererar även till en kulturkritisk diskussion om dessa begrepps betydelser.

Fuckgirl kan ses som ett försök att dekonstruera den kulturella manliga blicken. Detta är filmteoretikern Laura Mulveys kända begrepp för att beskriva hur kvinnan iscensatts och framställts på film som objekt för ett manligt heterobegär, en tittarposition vi alla tränats i. Henn, i vita trosor och vit t-skjorta, tar sig an pornografins bildspråk (genren där kvinnan som objekt för lust och begär kanske är starkast uttryckt) genom att iscensätta en metamorfos från åtråvärd och sexig kvinna till insekt, monster, djur, vålnad.

Blicken förkroppsligas på scen genom Sara Forsius, även hon iklädd vita trosor och vit t-skjorta, som med sin kamera närfilmar Henns metamorfos som projiceras på en stor skärm. Henns förvandling äger rum inför en kvinnlig blick, med autoerotiska inslag. Samtidigt ställer videoprojektionen tillsammans med Henns och Forsius tvillingaktiga närvaro tittaren inför frågan om vem som ser på vem och på vad och vem som objektifieras eller objektifierar – ett effektivt sätt att synliggöra och ifrågasätta den manliga blickens hegemoni. Paret Henn/Forsius på scenen i Fuckgirl får mig att tänka på Monique Wittigs kända fras: ”Lesbiska är inte kvinnor”. Enligt Wittig är det bara den lesbiska som kan utmana det manliga och universella, ta dess plats eftersom det lesbiska är emotionellt/sexuellt oberoende av mannen. Den lesbiska blicken är därmed inte samma som den kvinnliga blicken.

Det går att tolka verket som ett försök att upplösa och överskrida de perspektiv på kvinnan, kvinnokroppen och sexualiteten som en manlig eller en kvinnlig (internaliserad) blick lockar till. Henns scennärvaro växer under föreställningens gång. Gestaltningen för assosiationerna till det abjekta. Samtidigt kan Fuckgirl ses som ett utforskande av vad den romantiska diskursen döljer; ett slags verklighet där lust, fantasi och sårbarhet står på spel och i värsta fall kan förvridas till galenskap, som i fallet Paula i Mandarinerna.

Henns kladdande med sperma och flytningsliknande klister och det kråmande, porriga kroppspråket som omvandlas till en djurisk figur inför kameran kunde även fungera som en självständig videoinstallation. Visad i sitt rätta sammanhang skulle den fungera som feministisk konst då den är som bäst.

 

Viirus: Fuckgirl. Koncept: Antonia Henn. Regi och dramaturgi: Arbetsgruppen. Ljuddesign: Ellen Virman. Ljusplanering: Arbetsgruppen. Videoplanering: Sara Forsius. På Scen: Antonia Henn, Sara Forsius. Textmaterial: Antonia Henn. Arbetsgruppen: Antonia Henn, Sara Forsius, Ellen Virman. Fuckgirl spelar på Viirus i april.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.