Drömmen om att kunna flyga

av Björn Gustavsson

Helena Österlund debuterade 2012 med diktsamlingen Ordet och färgerna, en volym som renderade henne Borås Tidnings debutantpris. Efter att därefter ha gett ut två romaner återvänder hon nu till poesin. Det enda som blir kvar är ord heter den nya diktsamlingen – en förbluffande stark volym, där hon med små medel, upprepningar och förskjutningar nästintill hypnotiserar läsaren.

Återkommande, lätt varierade återtagningar bildar ett slags mantran, hävstänger genom allt det svåra: ”Börja om”, ”Börja om igen”, ”Ta det från början”, ”Jag börjar om”…

Precis som i debutboken skriver Österlund vindlande långdikter. Det är som att diktjaget speglar sig genom förvandlingar, och genom olika maskeringar utsätter sig för ett omgivande ”mörker”; försöker sondera det, lära känna det, besvärja det. Mörker, förtvivlan, faror – alltsammans återkommer, ofta i djurgestalt, men i olika gestaltningar.

Man får intrycket att diktjaget söker undkomma en smärta genom att envetet utsätta sig för den – som i ett självskadebeteende. Diktandet får samtidigt funktionen av besvärjelse: ett sätt att renas, försöka förvandla mörkret till ljus. Alkemi.

Helena Österlunds närmast naivistiska minimalism, fylld av ideliga upprepningar och metamorfoser, som i en sagobok, må till det yttre präglas av lätthet, men de rytmiserade, prosaliknande utsjungningarna döljer samtidigt stor fingerfärdighet, och en strukturell medvetenhet som närmast ter sig musikalisk. Både den monomana stilen och den suggestionskraft som utgår från ordens ”enkelhet” kan emellanåt påminna om Jon Fosse, i synnerhet hans nittiotalsidiom.

Diktjaget framstår som en avatar som i olika förklädnader skickas ut i skilda situationer. Stundom acceptans, stundom en hjärtats oro som leder till ett fortsatt sökande. ”Hjärtat är det ömtåligaste jag har/ Jag kan kalla det för något annat om jag vill/ Ord är ändå bara ord.”

I likhet med den klassiska folksagan rymmer Österlunds sagoaktiga metamorfoser uppenbara djupskikt. Konkretionerna härbärgerar djupa sediment av symbolik.

Diktjaget betraktar ett slags förvrängd bild av vardagsverklighet, en underjord besläktad med Lars Noréns och Gunnar Ekelöfs. Och mitt i alla faror: den återkommande drömmen om att få vingar, kunna flyga. Det lyckas bara indirekt: själva skrivandet blir istället denna akt av ”flygande”.

Dikterna speglar både lek och reell utsatthet. ”Jag låtsas nästan bort mig själv./ Det är en allvarlig lek.”

”Jag förser mig själv med det hem jag tror mig behöva/ När jag säger vitt/ Blir det därför vitt/ När jag säger rött/ Blir det rött/ Denna förundran/ Jag kallar det vildhet. /- – -/ Hungern växer som någonting blomstrande /- – – / Ta till vara på hungerns oändlighet.”

Helena Österlunds begåvade lyrik skimrar av en personlig, egenartad stil fylld av både suggestiva och pregnanta bilder. ”Jag ska sova i tystnaden som en mycket liten sten.” ”Jag står i vägkorset och blir kors.”

”Handlederna är känsliga”, konstaterar – oförhappandes –  diktjaget. ”Jag finner någon sorts skönhet i det/ Jag vill finna skönhet i allt/ Jag vet inte varför det är viktigt/ Jag behöver inte veta varför/ Jag behöver vara vaken/ Vaken och känslig.”

Helena Österlund: Det enda som blir kvar är ord. Nirstedt/litteratur, 2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.