Nya Stålmannen är queer – vad betyder det för hans religiösa konnotationer?

av Ali Abaday

I Ny Tid 3/2022 med temat “serier” ingick en artikel om superhjältarnas historia och ideologiska bakgrund. Ali Abaday spinner vidare på ämnet Stålmannen – framför allt hans bisexuella son Jonathan Kent – och vad denna nya vändning betyder för de religiösa tolkningarna av superhjälten.

Då jag var barn var min favoritsuperhjälte Stålmannen. Jag växte upp i Turkiet, där majoriteten av befolkningen är muslimer. Det tog många år innan jag såg likheterna mellan Stålmannen och de religiösa profeterna. 

Personligen tror jag att Stålmannen inspirerades av berättelserna om Moses, och över tid lades även likheter med Jesus till. Men i och med Stålmannens död och återuppståndelse (DC Comics 1992-93), blev han helt lik Jesus. Då jag börjat läsa de nya serierna om Stålmannens son har ändå helt andra frågor väckts i mitt huvud angående den här diskussionen. 

Under åren som gått har jag läst analyser om likheterna mellan Stålmannen och Moses och Jesus. Intressant nog fördes inga sådana diskussioner 1938, då det första numret av Stålmannen publicerades. 

Stålmannens skapare Jerry Siegel och Joe Shuster, var båda judiska, och deras skapelse blev en förlaga för flertalet andra superhjältar som följde i Stålmannens kölvatten. 

Enligt Stålmannens fiktiva bakgrundshistoria, sändes Stålmannen till jorden som spädbarn av sin familj då hans hemplanet förstördes. Efter att han kraschlandat i en rymdfarkost i USA, adopterades han av en jordbrukarfamilj. Som ung man flyttade han till staden Metropolis (ett fiktivt New York), där han under namnet Clark Kent tog anställning som journalist, medan hans alter ego Stålmannen kämpade mot skurkar i trikåer och slängkappa. 

Guds röst

Likheterna med Moses är slående: ett anonymt spädbarn som anländer till människorna och växer upp med övermänskliga krafter. Stålmannens ursprungliga namn på Krypton var Kal-El, som betyder “guds röst” på hebreiska. Trots det här var det få som drog paralleller mellan religion och Stålmannen ens under andra världskriget. Inte heller hittar man religiösa referenser i de första film- eller tv-serierna från 1940- och 1950-talen. 

Stålmannen utvecklades också över årens lopp, och fick färre svagheter och fler superkrafter. När Richard Donner gjorde den första spelfilmen Stålmannen 1978, packade han på religiösa referenser till bristningsgränsen – men den här gången stod det klart att Stålmannen representerade Jesus. Faktum är att efter att filmen haft premiär, fick regissören Donner flertalet dödshot för att han i intervjuer sagt att Marlon Brandos kataktär Jor-El (Stålmannens pappa) symboliserade gud – han som sände sin enda son till jorden. 

Stålmannens återuppståndelse

Så efter 1978 kom alltså diskussionen om huruvida Stålmannen ursprungligen var Moses eller Jesus igång. Dessa diskussioner pågår än i dag. 

1992–1993 publicerade DC Comics en följetong i vilken Stålmannen dör i kamp med superskurken Doomsday, för att slutligen återuppstå. Det här ser många som en explicit referens till Jesus. Hollywood har ytterligare spätt på parallellen genom hur de filmat Stålmannen (se till exempel den döde Stålmannens krucifix-liknande ställning i Batman vs. Superman: Dawn of Justice, 2016). 

Ur Batman vs. Superman: Dawn of Justice.

Diskussionen har ändå tagit en ny vändning tack vare nya serietidningar. Sedan 2015 har Stålmannen en son med Lois Lane, och i tv-serien Superman and Lois (2020–) har de till och med två söner. Stålmannens son Jonathan Kent introducerades 2015, och 2021 tog han över huvudrollen från sin far i den klassiska Superman-publikationen, som nu döpts om till Superman: Son of Kal-El. Jag tänker inte ge mig in i diskussionerna om profeterna och deras barn, men det vi vet om Stålmannens son, så som han porträtteras i serietidningen Superman: Son of Kal-El, är att han har potentiellt starkare superkrafter än sin pappa – och att han är bisexuell. 

Inte den första bisexuella hjälten

Det har funnits flertalet hbtiq-personer inom superhjälteserierna tidigare. Bäst kända är kanske Batwoman, Harley Quinn, Alan Scott (ursprungliga Gröna lyktan), Marvels Ismannen, America Chavez (Miss America) och Northstar. Men ingen av dem är lika populära som Jonathan Kent. 

En poäng som ändå inte har lyfts fram i debatten kring Stålmannens profetiska ursprung är huruvida Moses eller Jesus kunde ha haft bisexuella söner med superkrafter? Hur skulle Moses, Jesus eller Mohammed reagera på om deras söner kom ut ur skåpet? Skulle de, liksom Stålmannen, acceptera dem som de är, eller skulle de vända dem ryggen? 

Eller ännu viktigare: om de accepterade sina hbtqi-barn precis så som de är, skulle deras följare fortfarande se dem som profeter?

Jag tror att orsaken till att jag gillar Jonathan Kent bättre än hans far är att han inte kommer att låta sig bli ett språkrör för religiös debatt, och olikt sin far, kan han unna sig att bli arresterad tillsammans med demonstranter för att förhindra att invandrare som kommer till hans hemland skickas tillbaka. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.