Smaklig soppa som står framme för länge

av Janne Wass

År 2006 försökte tre unga medelklassbohemer finna bluesens innersta väsen i föreställningen Blås. 2011 sammanstrålade de tre igen i Blåst – då hade Nils och Lena gift sig och försökte finna fotfäste i en vardag med barn från tidigare förhållanden, samtidigt som de planerade musikutbudet på den tredje musketörens, Andreas, bröllop.

Nu kommer den tredje biten i trilogin, Blå band. Andreas (Anders Slotte) har denna gång kallat samman de numera frånskilda Nils och Lena (Hellen Willberg, Niklas Häggblom) på Svenska Teaterns Nicken-scen. Här ska de arbeta fram en pitch för en ny musikal – en skilsmässomusikal, som visar sig ha likheter med Andreas egen livssituation. Efter en kylig inledning värms den gamla vänskapen upp igen då instrumenten åker fram och Lena och Nils börjar pitcha in med nya karaktärer som också har suspekta likheter med verkliga personer.

Det är något fint med konstnärliga samarbeten som utvecklas över åren i takt med de medverkandes erfarenheter. Joakim Groth har sedan 2006 hållit i trådarna för detta projekt, och skådespelarna och medförfattarna Häggblom, Slotte och Willberg återvänder för tredje gången till brottsplatsen.

Var man med då det begav sig är Svenska Teaterns och Teater Mars Blå band säkert ett varmt återseende, men var man inte det går en del av magin förlorad. Inte för att föreställningen skulle kräva några förhandskunskaper – handlingen är sekundär. Persongalleriet är också bekant från ett antal av Groths tidigare pjäser: vi har den gåpåiga entreprenören med benrangel i skåpet, den nyktra alkoholisten med några barn och skilsmässor bakom sig och den hippiga flummaren som söker svar på sina problem i antingen religionen eller yogan.

Som bäst dissekerar Groth med laserprecision den finlandssvenska medelklassen med både värme och humor, samtidigt som han skalar av hyckleriets fasader, lager efter lager. Blå Band är inte Groth som bäst, kanske för att det här är fler kockar i den framimproviserade påssoppan. Den opretentiösa stämningen av improvisation och de (medvetet) lite tafatta musiknumren ger en intim och direkt atmosfär, som åskådare känner man sig välkommen, inkluderad och ”hemma”. Ställvis är det också, som brukligt är i grothska sammanhang, dråpligt roligt med hög fi-fi-fi-fi-finlandssvensk igenkänningsfaktor (ursäkta den nötta räppreferensen, men Pale Olin satt och gapskrattade bredvid mig i publiken).

Det här kunde ha räckt för en 60 minuters feelgoodenaktare, men nånstans kring timmesstrecket går luften ur. Här börjar trion ”improvisera” fram en deckarhistoria som känns halvkokt, lösryckt och långdragen, och de personliga historierna blir hängande i luften. Föreställningens 95 minuter hade krävt något mer, antingen av manuset eller av musiken.

Foto Cata Portin

Teater Mars & Svenska Teatern: Blå band. Regi: Joakim Groth. På scenen: Niklas Häggblom, Anders Slotte, Hellen Willberg. Manus: Groth, Häggblom, Slotte Willberg. Musik: Kalle Chydenius, Häggblom, Willberg. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Kalle Chydenius. Spelas till 20.4.2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.