Unge Werther i smart och fartfylld ÅST-version

av Bianca Gräsbeck

Den unge Werthers lidanden på Åbo Svenska Teater bjuder på en festlig teaterupplevelse.

Den efterlängtade lättnaden efter de lindrigare coronarestriktionerna har effektivt grumlats av den putinryska aggressionen och den världspolitiska vändning som väller över oss med oförutsägbara konsekvenser för den framtid som våra unga ska ta över. Som om det inte hade räckt med en pandemi som isolerat dem under den period i livet då de otvungna sociala kontakterna är som viktigast. I ett läge som detta är det om möjligt än mer välkommet att Åbo Svenska Teater satsar på en pjäs som uttalat riktar sig till en ung publik.

Och vilken pjäs som helst är det inte – det är Johann Wolfgang von Goethes klassiker från 1774, brevromanen Den unge Werthers lidanden, som vid Örebro Teater omarbetats till en monologpjäs. ÅST-regissören Jukka Aaltonen och skådespelaren Ingemar Raukola har kortat ned den till en knapp timme av fartfylld växelverkan mellan det sena 1700-talets Sturm & Drang och det sena 1900-talets punk, om två unga män vilkas berättelser sömlöst flätas ihop.

Känsloflöden

Vid tiden för romanens tillkomst var Goethe en 24-åring som hade koll på tidens puls – brevromanen hade blivit mycket populär, dels för att folk skrev brev som aldrig tidigare, dels kanske för att den möjliggjorde det ofiltrerade känsloflödet. Och flödar, det gör känslorna hos både den unge Werther och killen i högstadiet, Ingemar, som motvilligt tar itu med boken för att han måste – han ska under sommarlovet, då han måste vara på landet med föräldrarna, förbereda ett referat av boken. Förvisningen till landsbygden känns bitter, speciellt som han precis hittat en själsfrände i den udda punktjejen Karin, som ny i klassen tagit in honom i sin krets, där alla är svartklädda och lever och låter leva.

Romanens Werther, som flytt stadens sus och dus ut på landsbygden, skriver på tidstypiskt vis brev till sin vän och förtrogne Wilhelm. Breven blir både lyriska utgjutelser om det paradisiska i tillvaron på den vackra landsbygden, funderingar kring olika moraliska spörsmål – och en kanal för den känslostorm han dras in i då han möter den redan förlovade Lotte och blir upp över öronen förälskad. Mellan dem finns en själsfrändskap som höjer temperaturen och gör situationen om möjligt ännu besvärligare. Werthers öde blir ett dramatiskt slut som också drabbar hans omgivning hårt.

Killen som måste läsa boken upptäcker snart att brevskrivaren och han har något gemensamt: de är båda förälskade i en själsfrände, och också för honom innebär det svåra kval. Han lever sig intensivt in i brevskrivarens situation och börjar till och med identifiera sig med honom. Men där Brevskrivar-Werther sätter stopp för sitt liv går vår Werther vidare, tryggare i sig själv och många erfarenheter rikare.

Werther är en förromantisk skapelse vars alla känslospröt är på helspänn, en konstnär som vurmar för allt som är natur och vackert. Ingemar har varit den där som tittar ner i marken, smälter in i tapeten och som ingen ens vet namnet på, utom bästisen-av-gammal-vana. I sammanflätningen med den lidelsefulla Werther, och med Karin i hjärtat förstås, blir han i motsats till den fiktiva vännen en mer levande person.   

Festligt och minimalistiskt

Vår Werther, det är skådespelaren själv, i Örebro Hans Christian Thulin,­ på ÅST Ingemar Raukola, som  spelar ett fiktivt själv som ung. Det autofiktiva greppet fungerar fint där det bjuder oss att bli delaktiga i hans med Werthers sammanflätade berättelse och som genom trollslag förflyttas vi mellan de olika tidsepokerna. Raukola är den enda skådespelaren på scenen, men ensam där är han inte: han har sällskap av de centrala personerna i Ingemars liv och i romanen, gestaltade av (skylt)dockor på hjul eller, i Lottes fall, en lätt vit långscarf. Han kränger på sig den kännspaka blå fracken och en festligt punkig peruk och blir Werther, för att sedan bli Ingemar i tonårssvarta jeans och t-skjorta. Raukola ger n järnet då han, förunderligt skicklig, snabb, smidig, rolig och medryckande – ja, helt suverän – växlar mellan Werthers och Ingemars monologer och samspelet med dockorna i ett tätnande drama. Det är festligt, från början till slut.

Det hela utspelar sig på en nästintill minimalistiskt utrustad scen. En skärm, det är allt – en mittpunkt som fungerar som både skuggteater, projektionsduk för miljöindikationer och kuliss bakom vilken Ingemar försvinner mellan scenerna. Och så dockorna Albert och Karin, som förutom extraordinära medverkande också blir en intressant scenisk effekt.

Känslornas företräde?

Det berättas att Goethes roman gav upphov till en självmordsvåg bland unga män i den romantiska kulturkretsen. Det lär lyckligtvis inte stämma, men boken skall ha haft förankring i en verklig händelse och på vissa håll till och med förbjudits, av hälsoskäl. Vare därmed hur som helst; myten om självmordsvågen säger en del om styrkan i romantikens budskap om att ge känslorna företräde. Romantiken var en reaktion mot upplysningens rationalitets- och förnuftsdyrkan, och det är förstås svårt att säga hur en optimal balans mellan förnuft och känsla skulle se ut. Att det går illa om det ena helt offras på det andras altare vet vi. The Cure-låten ”Boys Don’t Cry”, som genom Karin får plats i pjäsen, speglar och boxas med den seglivade trenden ”pojkar gråter inte”. Pjäsen vältrar vänligt men bestämt hela paketet tuffhet-cynism-konformitet över bord. Fint.

Ja, vem hade väl trott att Werther skulle återuppstå i en så enkel och samtidigt intrikat version där det fiktiva i det fiktiva smälter ihop till en så sällsynt läcker, mångbottnad och tankeväckande upplevelse?

Foto: Pette Rissanen

Åbo Svenska Teater: Den unge Werthers lidande. Regi: Jukka Aaltonen. På scenen: Ingemar Raukola.
Text: Johann Wolfgang von Goethe, Erik Holmström, Eva-Maria Benavente Dahlin, Hans Christian Thulin. Uppföranderätt: Agency North / Colombine Teaterförlag.

   

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.