Absurd komedi om meningen med livet

av Astrid Stenius

David Sandqvists examensproduktion från regilinjen vid Konstuniversitetets teaterhögskola bär titeln Mee-ning (Pöö-pös) och handlar om inget mindre än livets mening. En av inspirationskällorna till föreställningen är en essä om Sisyfosmyten skriven av den franska författaren och filosofen Albert Camus år 1942. Sisyfos är en gestalt ur den grekiska mytologin som straffas av gudarna för sin hybris och döms till att rulla en tung sten uppför ett högt berg i evighet. Sisyfos var lycklig, menar Camus, eftersom han visste att hans arbete saknade både mening och slut. Som den onyttige arbetaren i helvetet Sisyfos var, blev han den lyckligaste människan, eftersom han slapp hoppets börda.

Kring den här tankegången har Sandqvist och arbetsgruppen skapat en enaktare med ett tydligt, kronologiskt narrativ och tre rollfigurer som har en dysfunktionell relation präglad av missförstånd. I föreställningen pratas det oupphörligt, men ingen verkar riktigt lyssna på någon. En av rollerna pratar dessutom enbart franska, ett språk som de andra två inte förstår. Franskan får, utöver att det var Camus språk, vilket kanske ska ses som en blinkning till honom, en alienerande funktion. Det uppstår ett avstånd mellan personer utan gemensamt språk, ett avstånd som får en djupare, mer filosofisk klangbotten mot bakgrund av föreställningens tema, nämligen det absurda livet och jakten på mening.

Berättelsen är alltså en variation på myten om Sisyfos. En ung man (Otto Rokka) har sin första dag på ett nytt jobb i en postapokalyptisk verklighet. Han träffar sin pratglada och burdusa chef (Saana Rautavaara) som genast sätter honom i arbete. Han ska driva en maskin som liknar en kvarnsten, och han ska göra det manuellt genom att med sin egen kroppstyngd häva en tung stång runt dess egen axel. Trycket (i maskinen?) övervakas av en tystlåten fransman (Asko Halonen). Det är synnerligen dunkelt vad maskinen producerar eller vad meningen med verksamheten är. Ovanför kvarnstenen hänger en digital tavla som anger antalet varv som är kvar. När föreställningen börjar är det drygt 800 000 varv kvar. Det är mycket, men hos den unge mannen lever hoppet.

Hur det sedan går för den unge mannen, den plumpa chefen, den tigande fransosen och framför allt för det levande hoppet, det är den springande punkten. Åskådaren inbjuds till självreflektion och kanske även till rannsakan av den egna livsföringen. Verket riktar också skarp kritik mot arbetet och arbetslivet.

Sandqvist har tagit intryck av bland annat filmer, såsom skräckfilmen The Lighthouse (2019) och Tarkovskiljs Stalker (1979), vilket syns i det visuella. Tuomas Honkanens scenografi och ljusplanering med en dammig soptipp till ö utan träd omgiven av djupt och livsfarligt vatten, för också tankarna till en rad andra filmer, till exempel Mad Max-filmerna och B-filmsklassikern Waterworld (1995), som i sig inte var mycket till film men som påverkat och fortfarande påverkar generationer av konstnärer, kanske även Honkanen.

De trassliga relationerna och kontaktsökandet känns igen från en annan absurd komedi regisserad av Sandqvist, nämligen Det svarta fåret som hade sina sista föreställningar på Teaterhuset Universum i februari. Även där var ljusdesignen Honkanens.

Foto: Tuomas Honkanen

Teaterhögskolan: Mee-ning (Pöö-pös). Regi: David Sandqvist. Visuell helhetsplanering: Tuomas Honkanen. Ljuddesign: Tony Sikström. På scenen: Asko Halonen, Saana Rautavaara, Otto Rokka. Föreställning på Konstuniversitetets teaterhögskola 28.3.2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.