Ett berömvärt experiment i skräckfilm på teaterscenen

av Janne Wass

Jag har ett par kompisar som i åratal har snackat om att göra en skräckhistoria på teaterscenen. I år har Teater Viirus gått och öppnat den dörren. Tidigare i vår satte teatern upp en utsökt uppsättning av August Strindbergs Pelikanen, som drog inspiration från 1920-talets expressionistiska tyska filmer, och backade upp det med modern teknik och uttryck lånade från modern horror. Den moderna skräckfilmen är däremot utgångspunkten då det nygrundade K-16 Collective gästspelar på Viirus med den ordlösa enaktaren Lemmikki (“Keldjuret”).

Upplägget är befriande klart och enkelt: en kvinna begraver sin döda hund, men återupplivar den med svart magi. Men hennes fido har nu blivit en zombiehund. Och alla vänner av skräckfilm kan föreställa sig slutuppgörelsen. Om det är ett lyckligt slut beror på infallsvinkeln. 

Åskådaren varnas för skräckelement, och föreställningen rekommenderas inte för besökare under 16. Vid ingången till studioscenen uppmanas man plocka med sig en ficklampa så man hittar ut ifall det blir för mycket. Mest skrämmande är det faktiskt i början av föreställningen. Jag tror det här är den enda gången jag upplevt en fullkomligt beckmörk teatersal. Inga grönlysande exitskyltar stör upplevelsen, inga ljus från från sufflörer eller tekniker bak i salen. Det går inte att se handen framför ansiktet. Det vara länge, medan kuslig musik bygger upp stämningen, det hörs hasande steg, och vi kan snart förnimma väldigt, väldigt svaga, blekgröna ljuspunkter som rör sig av och an på scenen, försvinner, återkommer, eteriska och overkliga som spökljus i myren. 

KRASH! så uppenbarar sig ett hål i väggen, som en ingång till en krypta, eller varför inte en tv-skärm eller bioduk, bakom vilket en tunnelliknande konstruktion visar sig, och ljuspunkterna har blivit till spöklika ansikten med otympliga, spindellika svarta kroppar som rör sig i knyckiga, onaturliga mönster – påminner inte så lite om de monstertjejer i filmer som fick sitt ursprung med Linda Blair i filmen Exorcisten 1973 och utvecklades till sin spets i japanska Ringen (1998).

Efter denna långa, utsökta inledning tar så den egentliga historien vid, mer naturalistiskt spelat, men inte fördenskull utan genrens karikerade överdrifter i mimik och fysik. Det är en avskalad uppsättning vad gäller dräkter, scenografi och rekvisita, men desto mer fyllig i fråga om musik, ljusdesign och uttryck. Så gott som hela föreställningen sker inuti den “tunnel” som öppnats på scenen, vars “ram” befinner sig gott och väl tre meter från publiken, och bildar på sätt och vis ett sorts dockskåp, eller som sagt en filmduk eller tv-ruta. Det är på sätt och vis en genial scenografi, då den ger ensemblen full kontroll över omständigheterna, och gör att föreställningen i praktiken kan sättas upp i vilket rum som helst som går att mörklägga. Men det skapar också en sorts Verfremdungseffekt som inte nödvändigtvis är önskvärd i skräckgenren, där berättandet gärna får komma in på huden för att kännas. 

Sampsa Timoskainen får den otacksamma skådespelarutmaningen att spela inte bara hund utan även zombiehund – detta helt utan smink, dräkt eller egentligen ens något försök att fysiskt efterlikna en hund. Föreställningens andra skådespelare är rutinerade frilansaren Talvikki Eerola, som “häxan” som inte kan acceptera sin kära kompanjons död. 

Regissören Arni Rajamäki strävar till att efterlikna skräckfilmens visuella värld. Det är en knepig utmaning, eftersom skräckfilmen är en genre som i mångt och mycket bygger på klippning för att skapa spänning och chock. Denna möjlighet saknas i teatern, men Rajamäki använder i stället ljussättningen som “klipp” och leker möjligheten att om vartannat mörklägga och belysa, och skapar på så sätt flera väldigt starka sekvenser. Bäst är kanske scenen där Eerolas karaktär utför sin återuppväckningsritual i svart slöja, badande i rött ljus som om vartannat mörkläggs, för att i nästa stund avslöja den demoniskt grinande Eerola i olika skräckinjagande poséer. Stämningen påminner mig om de bästa stunderna i brittiska Hammer-studions filmer från 60-talet eller varför inte Dario Argentos psykedeliska Suspiria från 1977. Här kan inte Julia Jänttis ljusdesign och Antero Kemppis ljud och musik tillräckligt hyllas. 

Annat fungerar sisådär. Det är modigt och ambitiöst av K-16 Collective att ta sig an just den här typen av skräckhistoria, en som på film brukar stå och falla med hur bra sminket och specialeffekterna är. Den verkliga skräcken i dessa filmer kommer egentligen från att vi ser levande kroppar göra saker det inte är meningen att levande kroppar ska kunna göra. Det är när ansikten förvrids i fasansfulla parodier av mänskliga anleten som vi känner en djupt rotad psykologisk skräck gripa oss – som när Linda Blair i Exorcisten spindellikt kryper ner för trappan och vrider huvudet 360 grader, som när en karaktär vi lärt oss känna och sympatisera med plötsligt spricker upp i ett gap av sylvassa tänder och blodröda ögon. Och gärna då i närbild på en 10 meter bred bioduk. 

Den här effekten är oerhört svår att uppnå på en teaterscen, utan smink, av ens de allra främsta skådespelare. Timoskainen som zombiehund är tyvärr aldrig riktigt så skrämmande som han borde vara – vilket inte är en kritik mot hans skådespelartalang, utan ett konstaterande av den här avskalade produktionens begränsningar. 

Trots att det kanske inte bär ända dit vänner av skräckfilm skulle önska, är Lemmikki en modig, fräsch och ambitiös uppsättning som lyckas med mycket trots en uppenbarligt stram ekonomisk ram. 

Skönt är också att som publik bli underhållen, skönt är att se att en ensemble som alldeles uppenbart är full av spelglädje, och som tar verket på allvar utan att ta sig själva för mycket på allvar. Lemmikki uppnår det som en god popcornskräckfilm gör – förflyttar oss en stund ur verkligheten med hjälp av konsten och bjuder oss på upplevelser bortom om vardagen. 

Arni Rajamäkis slutarbete från Teaterhögskolan 2021, ALKU KESKIKOHTA LOPPU var enligt Teaterinfo Finlands tidigare verksamhetsledare Hanne Helavuori en föreställning som “var för bra för att glömmas” och “krävde nya uppståndelser, nya scener och nya publiker” där konstnären inte “behöver behandla sitt utanförskap innan hen kan gå vidare till andra saker”. 

Janne Wass

Lemmikki. Regi: Arni Rajamäki. Koncept: Arni Rajamäki & Sampsa Timoskainen. Dramaturgi: gruppen. På scenen: Talvikki Eerola, Sampsa Timoskainen. Scenografi & ljusdesign: Julia Jäntti. Ljuddesign: Antero Kemppi. Producent: Mimmi Nahi. Spelas på Viirus studioscen till 28.5. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.