”Journalistik kan inte vara propaganda”

av Janne Wass

Gratistidskriften Voima är med en upplaga på 60 000 Finlands överlägset största vänstertidning. Trots tidningens fräna och aktivistiska framtoning, betonar nya chefredaktören Emilia Kukkala den faktabaserade journalistikens betydelse för mediemångfalden.

Mellan åren 2000 och 2010 kunde man man inte gå ut på gatan i någon av de större städerna i Finland utan att vada genom ett hav av gratisutdelningstidningar, så kallade ”cafétidningar”. Den allra första, den finländska cafétidningens anfader, var City, som grundades redan 1986. På 1990-talet fick den tillskott av musiktidningen Sue, kulturtidningen Like-uutiset, nyhetsbladet Uutislehti 100 och så 1999 den rödgröna ”alternativa” gratistidningen Voima. Decenniet därpå blev något av en guldålder för gratistidningen, och förutom de tidigare nämnda, fylldes tidningslådor och caféhyllor av tidningar som Normihomolehti, Como, SixDegrees, Tuhma, V-lehti och finlandssvenska Papper, som utkom på papper mellan 2006 och 2007 (och vars historia skulle vara värd en helt egen artikel). Sedan kom sociala medier, smarttelefonen och finanskrisen. En efter en lade gratistidningarna lapp på luckan eller sökte sig ut på nätet. Av alla de ovan nämnda är det exakt en som fortfarande utkommer i pappersformat och delas ut gratis vid metrostationer och i köpcentra: Voima.

– Det är nog ett mindre mirakel att tidningen har överlevt, säger Emilia Kukkala, som i början av 2022 tog över som Voimas chefredaktör.

Nej, vi träffas inte i det hipstriga Berghäll, inte heller bland industri- och lagerbyggnaderna i Hermanstad, där Voima numera har sitt kontor, utan på ett litet café i närheten av medelklassområdet vid Hoplax tågstation. Liksom många andra, arbetar Kukkala fortfarande delvis på distans efter/under coronapandemin. Cafét har ingen sojamjölk, så det blir espresso för Kukkala.

Eldsjälarnas förtjänst

Voimas affärsmodell skiljde sig inte nämnvärt från konkurrenterna. Också Voima finansierades under gratistidningarnas storhetstid till största delen med annonsintäkter, sin okommersiella och radikala profil till trots. Men när den ena konkurrenten efter den andra sjönk under ytan, seglade Voima stolt vidare.

– Det finns naturligtvis en mängd olika orsaker till det, men den allra främsta är nog tidningens kärngrupps glöd och hängivenhet, säger Kukkala.

Enligt Kukkala var Voimas styrka att tidningen skiljde sig från de flesta andra gratisutdelningstidningarna, som till största delen var ganska renodlade kultur- och nöjestidningar. Voima profilerade sig däremot som en tidning riktad till unga aktivister, politiskt intresserade och en brett rödgrön läsarkrets. Under de senaste åren har också den politiska pressen krympt eller gått ut på nätet. SDP:s Arbetarbladet blev webbtidning, De grönas Vihreä lanka lades ner, vänstertidningarna Satakunnan Työ och Kansan Tahto slutade utkomma 2018. Också ekotidskriften Huili lades ner 2018.

– Dessutom har det under det senaste årtiondet också skett stora nedskärningar inom den fackliga pressen, vilket kanske inte fått lika mycket uppmärksamhet.

Enligt Kukkala har nedgången både inom gratistidskriftsfältet och den rödgröna pressen på sätt och viss gynnat Voima.

– Jag är inte säker på att det att andra har lagt ner har kanaliserat mer resurser till oss, men det är klart att den samhälleliga efterfrågan på den typ av journalistik vi gör har ökat.

Nära De gröna

Voima är i dag den enda vänstertidningen som når ut till en bred publik, vid sidan av partianslutna Kansan Uutiset, som dock bara har kring en femtedel av Voimas upplaga. ”Vänstertidning” är ändå inte en term som tidningen använder för att beskriva sig själv, utan den har noggrant undvikit att associera sig med partipolitiska symboler. Om något, har Voima i första hand kopplingar till De gröna: två av tidningens delägare, Tuomas Rantanen och Heikki- Hiilamo, har ställt upp för De gröna i val, Rantanen är för tillfället partiets stadsfullmäktigeledamot i Helsingfors. Andra delägare är Rosebud Books, Fredskämparna i Finland, samt miljöorganisationerna Luonto-liitto och Maan ystävät.

Man kunde kanske säga att Voima sedan starten profilerat sig som ett forum för olika slags progressiva motkrafter i samhället, en tidning som har kunnat läsas både av miljömedvetna samlingspartister och röstvägrande anarkister. Tidningens ställning är unik som en ställvis radikal rödgrön publikation i ett medieklimat som annars helt saknar vänsteralternativ inom såväl dags- som kvällspressen.

– Vi har från början framställt oss som ett ”alternativmedium”, men den beskrivningen klingar lite illa nuförtiden, då den mer eller mindre övertagits av fuskmedia.

Kukkala använder om Voima ordet ”vastamedia”, som inte riktigt har en svensk motsvarighet, men vars ordagranna översättning skulle vara ”motmedia”, i samma bemärkelse mot motvikt eller motstånd. Men inte heller detta är enligt henne en alldeles oproblematisk term, eftersom det förutsätter att det finns något annat som är ”norm” eller ”neutralt”, då i själva verket alla medier utgår från givna värdegrunder – vissa gör det bara mer öppet än andra.

Minns ni bloggen?

Emilia Kukkala är född 1988 och utbildad journalist från Tammerfors universitet. Hon blev något av en kändis redan 2013 på grund av sin blogg Pantterin puremia, där hon skrev om samhälls- och arbetslivsfrågor på ett ungdomligt och fränt sätt. Sedan dess har hon arbetat som journalist på Kansan uutiset, på diverse fackliga tidskrifter, samt gett ut en roman och en fackbok tillsammans med Pontus Purokuru. Wikipedia ger vid handen att hon är anarkist.

– Haha! Jo, men om jag tänker efter så stämmer det väl rätt bra. Det är liksom inte en identitet för mig, men om man ser på mina bredare åsikter om samhället, så är väl anarkismen det som ligger närmast.

Under sin journalistkarriär har Kukkala nästan uteslutande arbetat på vänstermedier av ett eller annat slag, medier som på ett eller annat sätt är förknippade med samhällspåverkan. Varifrån kom det här samhällsintresset?

– Jag har svårt att komma på någon enskild händelse, fråga eller tidpunkt som skulle ha väckt mitt intresse för samhälleliga frågor. Jag antar att det springer ur något inneboende behov av rättvisa.

Mångfald, inte enfald

Men hur är det då? En aktivisttidning med en anarkistisk chefredaktör som framställer sig som ett alternativ till borgerlig mainstreammedia – ligger inte beskyllningarna om propaganda ganska nära till hands?

– Nej, journalistik är inte propaganda, säger Kukkala bestämt.

Men var går gränsen mellan journalistik och propaganda? Här övergår intervjun i något slags flytande samtal, då både Kukkala och intervjuaren försöker få fatt på propagandans essens. Ta som exempel den senaste tidens rapportering kring klimatkrisen. Är det propaganda då forskare säger att vi står inför civilisationens kollaps inom 20 år? Kan propaganda vara sann? Tveksamt. Kan propaganda vara omedveten?

– Om man vill slänga sig med moralfilosofi, kan man kanske fråga sig om man bör definiera propaganda utgående från avsändarens avsikt eller utgående från slutresultatet.

Samtalet ebbar ut utan att vi kommer till något egentligt svar. En halv timme efter intervjun plingar det ändå till i min telefon. Kukkala skriver:

”Journalistik (som i Voima) är inte propaganda. Där propaganda strävar till att tysta oliktänkare och skapa utrymme för färre röster i samhället, är vårt mål det motsatta. Vi lutar oss inte heller på någon specifik lära som vi skulle försöka sprida, och försöker inte omforma andras åsikter, utan vi vill ge allmänheten så mångsidig och sanningsenlig information som möjligt om världen, så att folk själva kan bilda sina egna åsikter. Visst arbetar vi utgående från en viss värdegrund, men det gör alla medier. I fråga om det är vi öppna, till exempel då det kommer till frågan om den föreliggande ekokatastrofen.”

Ytligt om samhällsstrukturer

En timme innan textmeddelandet sitter vi fortfarande vid cafébordet i Hoplax, och jag upprepar frågan om huruvida Kukkala har förståelse för att vissa kan anse att Voima sysslar med propaganda.

– Visst kan det ju se ut så i någons ögon, men nog är det journalistik som vi sysslar med.

Finland har traditionellt haft parti- och organisationstidningar, som tydligt bekänt politisk färg, medan dags- och kvällspressen vinnlagt sig om att framställa sig själva som ”politiskt färglösa”, till skillnad från situationen i till exempel Sverige, där det funnits en tydlig uppdelning mellan borgerliga och vänstertidningar. Att så gott som alla finländska dagstidningar de facto varit borgerliga utan att flagga med det, har ofta, speciellt på vänsterkanten, lyfts fram som ett problem, eftersom det lätt går så att den borgerliga världsbilden normaliseras som ”neutral” och ”objektiv”, medan vänsterns världsbild ses som ”alternativ” eller ”vinklad”. Men med åren har också mainstreammedias ideologiska utgångspunkter grumlats en aning, menar Kukkala.

– Situationen i världen har förändrats under den tid Voima har funnits, och vi ser i dag att allt mer sådant som vi skrivit om i åratal nu börjat tas upp också av mainstreammedia. På grund av situationen i Ukraina började det plötsligt skrivas om problematiken kring Fennovoimas planerade kärnkraftverk. Då har vi i årtionden lyft fram problematiken med kärnkraftverk. Ett annat exempel är gruvindustrin.

– Ett problem inom många andra medier är att de behandlar frågor som till exempel berör fattigdom på en mikronivå. Det skrivs nog om brödköerna, men de beskrivs som kuriosa, som undantag, utan att strukturerna bakom dem belyses. Det behövs mer nyansering i mainstreammedias rapportering.

– Det här är ju inte nödvändigtvis journalisternas fel. Finns det inte tid och resurser att gå på djupet, så blir det ytligt.

En orsak till att också mainstreammedierna börjat ta sig an teman som tidigare var styvmoderligt behandlade tror Kukkala att delvis beror på att allmänhetens inställning har förändrats.

– Vi är på sätt och vis i en minoritet bland hela befolkningen, men det finns vissa frågor i rörelse, som miljöfrågan, som engagerar folk på ett annat sätt än förr. Ideologierna är i dag inte lika cementerade som de var förr i tiden, det rör på sig. Folk tar till sig medier och information på ett annat sätt. Man kan kalla det för olika saker, som ”det postfaktiska samhället”, och det finns negativa följder av det här. Men förändring kan också vara en bra sak.

En sista fråga: Ser man på listan med Voimas chefredaktörer, kan man konstatera att de flesta av dem blivit ganska kortvariga. Är det här något som skrämmer dig?

– Nej, på sätt och vis tycker jag att det är ganska bra. Nu är det här ingen kritik mot dig, jag vet att du varit på Ny Tid i ganska många år, men jag tror att det kan vara hälsosamt att inte sitta på samma post för länge. Som sagt, förändring kan vara en bra sak.

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.