Kropp, krock, rädsla

av Arvi Särkelä

Anta att du och jag och alla vi känner är enskilda varelser som krockar med varann, har känslor och planer, smak och åsikter, och måste omsätta våra planer under omständigheter vi i regel har lite att säga till om. Det antog också Baruch Spinoza i sin Ethica, som publicerades 1677, två år efter hans död.

Han hävdade att vi är sammansatta kroppar. Kroppar satta samman av mycket olika element: celler, kläder, känslor, idéer, samvete, kosmetiska krämer och dylikt. En sådan sammansatt kropp är ett samhälle bestående av andra sammansatta kroppar som rusar fram genom rymden i samma riktning. En utmaning för var och en är att hålla sig samman medan vi under vår rymdfärd krockar med varann. Den utmaningen bestämmer kroppens conatus, dess särskilda sätt att sträva till självbevarelse.

Varje kropp strävar till att hålla sig samman som den unika lilla kropp den är. Ingen kropp vill upplösa sig själv, påstod Spinoza och betalade dyrt för blecket som gick åt till att ”bevisa” att Sokrates inte egentligen begick självmord.

Kroppen jag kallar ”jag” stoppar ord i en digital kropp. Den anländer via diverse datakroppar till en som befinner sig på den finlandssvenska vänstertidningskroppens redaktion, där den skickas till tryckkroppen som pressar den till en papperskropp som slutligen krockar med just din kropp. I varje krock affekterar en kropp en annan. Varje kropp har olika makt att gestalta krocken. Jag skriver detta som del av en större kropp, ETH Zürich, Schweiz federala tekniska universitet, en kropp som är mycket mäktigare än min. Kanske ETH-kroppen inte gillar att jag matar en liten finlandssvensk vänstertidningskropp med ord under min arbetstid som tillhör dess toppuniversitetskropp medan jag i stället borde spotta ut refereegranskade tidskriftsartiklar för att boosta dess handlingsmakt?

Ja, varje kropp har en viss handlingsmakt, potentia, att bevara sig själv då det smäller. Med sin geometriska metod cirklar Spinoza fram den desillusionerande insikten att för varje enskild kropp, hur mäktig den än må vara, finns en ännu mäktigare kropp att krocka med, en kropp som kan förinta den. Jag sitter i Schweiz som kan förinta mig, Schweiz ligger i Europa där EU kan förinta den, Europa på jorden där det vimlar av atomvapen, jorden rusar fram som en del av solsystemet i Vintergatan som ligger i Virgosuperhopen som ligger i Laniakeasuperhopen som ligger i universum som kanske bara är ett svart hål i ett annat universum inom ett multiversum format som en hallucinogensvamp. Till slut har vi det som Spinoza kallar deus sive natura, gud eller naturen, ett oändligt maktnätverk där tid är en nödvändig illusion för oss pyttesmå kroppar.

Rädsla, metus, definierade Spinoza som en minskning i en kropps handlingsmakt till följd av att den blivit gripen av en föreställningsbild av ovisshet. Betyder detta att vi är rädda hela tiden? — Vi är ju ständigt gripna av ovissa händelseförlopp. Nej, inte alls! Som vanmäktiga delar av vår livsform, så att säga deus sive capitalismus, krockar var och ens självbevarelseoperation visserligen ständigt med mycket mäktigare kroppar och händelseförlopp vars beteende är ovisst: stat, kapital, atommakt, klimatkatastrof. Men vi kanske inte skapar oss någon föreställningsbild om denna ovisshet, förblir ovetande. Rädsla förutsätter idéen om ovisshet i kroppen.

Efter första världskriget, under pandemin 1918–1920, frågade sig den Spinoza-läsande österrikiska läkaren Sigmund Freud vad som händer då en vanmäktig kropp möter det förskräckliga. Freud mötte då själv sina söner som återvände förskräckta från kriget. Och så mötte han döden. Han observerade något märkligt med fenomenet som då debatterades som ”krigsneuros” (”posttraumatiskt stressyndrom”). Det besynnerliga var att de krigstraumatiserade upprepade förskräckliga händelseförlopp i sina drömmar. Detta verkade krocka illa med Freuds teori om drömmar, enligt vilken drömmar, till och med mardrömmar, uppfyller önskningar, tillfredsställer. Hur var det möjligt att ”krigsneurotikerna” i sina drömmar återskapade sitt lidande?

Freud resonerade att upprepningen inte bara hade att göra med att en vanmäktig kropp hade chockats av en mäktig, utan att den mött det förskräckliga oförberedd, upplevt chocken utan rädsla. Rädsla förbereder en vanmäktig kropp för en krock med en mäktig kropp, försvarar den genom att förbereda den för det förskräckliga. Lidandet upprepades i drömmen eftersom den vanmäktiga chockade kroppens conatus så försökte ta igen den rädsla den inte förstått att känna inför kriget. Freud drog slutsatsen att ”krigsneurosen” kunde botas om den chockade kroppen i den terapeutiska överföringen fortsatte upprepningen, kom till insikt om lidandets orsaker och tillägnade sig sina affekter genom träning. Upprepningen, insikten och träningen var smärtsamma.

Spinoza skilde mellan tre kunskapsarter: åsikt, förnuft och intuition. Åsikter duger till absolut inget. De utgör oklara idéer som leder till kroppens träldom, till minskad handlingsmakt. ”Putin vill skapa ett imperium.” ”Putin har antimodern världsåskådning.” Dessa är inga förklaringar till den fruktansvärda krock vi upplever i Europa idag. Sådana ”förklaringar” bidrar enbart till att kringgå insikten om sin egen vanmakt.

Förnuft handlar om rationella förklaringar, om att kunna följa upp den bit av maktnätverket där kroppen studsat omkring, berätta dess historia om orsak och verkan. Förnuft är inte så illa för kroppen, den ökar dess handlingsmakt. Till förnuftet hör också att inse luckorna i sin föreställningsbild om maktnätverket. Jag vet att åsikterna ovan inte förklarar kriget. Men jag har ingen egen förklaring, eftersom den tillgängliga informationen för tillfället är objektivt otillräcklig.

Intuition är att kunna begripa en kropps handlande sub specie aeternitatis, ur evighetens synvinkel. Genom intuition kan vi bilda oss klara idéer som tillåter oss att handla fritt som enskilda väsen. Men intuition är väldigt svår att uppnå. Den är möjlig bara genom träning, upprepning av vår rationella förmåga att berätta historier om kroppar och krockar, och framför allt genom att bortse från åsikter. Ansträngande upprepning, insikt och träning.

Vanmäktiga kroppar blir sällan glada över att bli påminda om sin vanmakt. En gång blev Spinoza knivhuggen. Han överlevde, men kniven hade rivit ett hål i hans rock. Han visade sig aldrig mer i offentligheten utan den rocken.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.