Modernismens febrila sökande återuppstår

av Camilla Thelestam

Hagar Olssons och Edith Södergrans texter utgör utgångspunkten i Rasande stillestånd, ett samarbete mellan Teaterhögskolan och Lilla teatern.

Gycklare i silhuett skapar en tidlös relief på den stiliserat enkla scenen. Denna flock som liknar ritade figurer rör sig knyckigt, skuttande, dansande och ålande på scenen, medan den utstöter de mest vilda ljud en människostrupe kan uppbåda. Det är en regisserad improvisation där man med glimten i ögat utforskar gränserna för den mänskliga rösten, rörelsen och vad det innebär att stå på en naken scen. När en ur mängden stiger fram och deklamerar att ”Gud är död!” kan många känna igen Nietzsches utrop.

Teaterhögskolans föreställning Rasande stillestånd, ett samarbete med Lilla teatern, bygger på modernisterna Edith Södergrans och Hagar Olssons texter. Sju studeranden (Antonia Atarah, Alexandra Gustafsson, Tobias Klemets, Greta Lignell, Sara Pirhonen, Walter Ruokolahti, Linnea Sundblom) och Stina Engström ledsagar oss och deras febrila energi utforskar -ismer, religionen, döden och livet självt.

De tekniska innovationerna i slutet av 1800-talet kastade in samhället i en karusell av moderniteter: el, bilar, flygplan och reklam. Världen kändes som en sjudande kittel av möjligheter medan välståndet i väst steg. Samtidigt låg krigets skugga tung över världen. Detta alltså för mera än hundra år sedan – men låter det bekant? Innovationerna kan man nu ersätta med digitala, men mycket av människans behov av att orientera sig i ett brytningsskede är sig likt.

Regissören Rasmus Slätis berättar i programbladet att han tagit fasta på det drömmande och det tvivlande. Båda finns med i potpurrit. Det febrila sökandet i modernisternas texter, där allt från Guds existens till människans behov att identifiera sig själv och sin tid, återuppstår här då de unga skådespelarstuderandena utforskar röst, rörelse och text. I helheten kan man skönja många olika begåvningar.

En viktig del av uppsättningen är musiken som följsamt skapas av Joonas Leppänen och hans vibrafon på scenen. Partierna av sång och musik skapar välkomna avbrott i utbrottet. En hel del av lyriken är programmatisk och deklamerande, den vill väcka och skaka om, och regissören har ofta låtit den rulla på tillsammans med häftig aktivitet på scenen. Så oaserna med pauser eller mera kontemplativa poem är välkomna och ger skådespelarna en chans att fånga publikens hela uppmärksamhet.

Eftersom varje dikt i sig är ett konstverk så blir en kväll av detta slag som ett snabbbesök på ett konstmuseum. Med detta vill jag inte säga att programmet borde ha varit längre, snarare tvärtom, det kunde ha varit ännu mera koncentrerat.

Efter den långa pandemiperioden är det extremt välkommet att teaterutbildningen åter kan erbjuda värdefull scenvana för sina studeranden samt nya gestalter och röster att uppskatta för den utsvultna teaterpubliken.

 

Foto: Cata Portin

Teaterhögskolan och Lilla teatern: Rasande stillestånd, en föreställning baserad på Edith Södergrans och Hagar Olssons texter. Koncept och regi: Rasmus Slätis. Koreograf: Karolina Ginman. Scenograf: Fabian Nyberg. Kostymplanering: Fabian Nyberg och arbetsgruppen. Kompositör och musiker: Joonas Leppänen. Ljusdesign: Jyri Suominen (Lilla Teatern), Ljuddesign: Niklas Lundström (Lillan teatern). På scenen: Antonia Atarah, Alexandra Gustafsson, Tobias Klemets, Greta Lignell, Sara Pirhonen, Walter Ruokolahti, Linnea Sundblom (alla studernaden vid TeaK) samt  Stina Engström (TeaK).

I samband med den sista föreställningen 14.5.2022 ordnas samtal och open stage.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.