Det känns omöjligare än någonsin att bestämma sig för ett ämne. Det är omöjligare än någonsin att ens försöka gissa i vilken kontext ni kommer att läsa detta sista ord när tidningen väl har gått i tryck och nått er. Det är omöjligare än någonsin att veta hur det jag skriver idag kommer att uppfattas och tolkas bara om några dagar i denna skenande tid. Min dator rycker in, klappar ihop, ger mig ett par dagars extra respit. Det hjälper inte stort. Inte för att jag är vidskeplig, men – vad vågar jag skriva om? Vem vågar jag skriva om? Jag menar – finns det jag skriver om när ni läser om det, om dem? Vad finns? På vilket sätt finns det? De?
Genom postluckan kommer ett papper undertecknat av en grannfamilj. De har också satt ut sina kontaktuppgifter, de skriver för att informera dem som bor i huset om att det har flyttat in nya invånare och de ber på förhand om ursäkt för att de nyinflyttade med sitt beteende eventuellt bryter mot husets regler på grund av okunskap. Det handlar om en mor, en syster, en dotter, en hund. De har flytt från kriget, till sina släktingar i Finland. De ber också om ursäkt för hunden, de försäkrar att den är snäll. Hunden bor i ett utrymme i källaren tillsammans med systern och dottern, mamman har flyttat in hos familjen.
När jag åker ner med hissen stöter jag ihop med en äldre ensamboende kvinna, som jag nätt och jämnt känner, vi brukar mumla en hälsning när vi går förbi varandra.
Nu rör hon vid mig. Hon lyfter handen och lägger den på min axel, låter den ligga kvar. Hon frågar hur det är med mig och säger att hon är glad åt att se mig och höra min röst. När hon tar bort sin hand blir värmen kvar. Den dröjer sig kvar i timmar. Ett minne börjar arbeta sig fram – jag blir medveten om att jag varit med om det förut, i en annan tid, på en annan plats, men i ett liknande sammanhang. På kvällen klarnar bilden: Afrika, Tanzania, en lokal långfärdsbuss med trasiga fönster som körde genom natten, min fot och mitt ben som svullnade och svartnade och den växande smärtan och insikten om att så här ser blodförgiftning ut, den vilsna morgonen när jag försökte släpa mig fram längs okända gator och så skylten med mödrarådgivning, kvinnan som öppnade dörren, som sa ”nå men voj, voj” och la handen på min axel, tog mig i famnen och med sin blotta närvaro bytte ut skräck och smärta mot trygghet. För femtio år sedan. En annan tid – men en tid som ännu inte hade suddats ut.
Taxichauffören väntade på mig vid dörren när jag åkt ner med hissen. Han hjälpte mig till bilen, han hjälpte mig att handla, han hjälpte mig tillbaka in i huset. När han öppnade dörren till huset skällde en hund på mig, vasst och osäkert. Skallet kom nerifrån och jag hann se en brun svans innan den stora och tunga källardörren gled igen.
Jag ringde förstås till redaktionen för att berätta om datorns kollaps och för att diskutera möjliga lösningar. Något skärrad var jag. Det är alldeles tillräckligt att ha en oskriven kolumn framför sig, saken behöver inte tillspetsas av teknik som ger upp. Så visade det sig att människan som svarade var ytterligare en av dessa ”tanzaniska barnmorskor”: trygghet, lugn och tröst strömmade ur telefonen, förmedlades via rösten. Visst har vi talat med varandra förut, men jag hade aldrig lagt märke till att också det här var en människa som i sig bar den där förmågan. Eller – hade något förändrats i sammanhanget, i tiden, så att jag blev medveten om och mottaglig för en hand på axeln?
Nu inser jag också att de som bor i källaren kommer att finnas när ni läser det här.
Jag ska fråga vad hunden heter.
