Rättspsykologen och mångsysslaren Julia Korkman tycker att det finns tydliga problem i rättsprocesser, både när det kommer till förövarens och offrets ställning. I hennes nya konsertserie både föreläser och sjunger hon om brott.
Bang bang, he shot me down… Med de orden inleds Julia Korkmans konsertföreläsning. Under konserten varvar hon låtar med anknytning till brott med korta talturer om brott i Finland och utomlands.
Korkman har doktorerat i och jobbat med polisförhör av barn. Intresset för just hur barn förhörs väcktes när hon under sin psykologpraktik stötte på ett fall där ett barn misstänktes ha utsatts för ett brott. Korkman hörde till den första generationen på Åbo Akademi som använde sig av internet för att söka upp information, och det gjorde hon i samband med det fallet.
– Jag sökte efter vetenskaplig litteratur om hur man ska intervjua barn och jag hittade väldigt intressanta artiklar. En av orsakerna till att jag sökte mig till psykologi var att jag var fascinerad av minnet, och det här passade ihop med det.
Samtidigt gick en av de första kurserna i rättspsykologi vid Åbo Akademi, något som väckte Korkmans intresse. På kursen behandlades ett fall där en liten pojke misstänktes ha utsatts för övergrepp av sina föräldrar. Pojken blev intervjuad på ett ledande sätt och barnet omhändertogs i två års tid innan det uppdagades att pojken inte utsatts för brott.
– Vi läste utdrag ur intervjun och jag tyckte det var uppenbart att det gått fel till och det var uppenbart att felet berodde på bristande kunskap. Då blev jag jätteivrig. Den här kunskapen finns och vi måste se till att den sätts i användning, säger Korkman.
När hon föreslog för föreläsaren att hon skulle skriva sin pro gradu-avhandling om ämnet avråddes hon.
– Jag minns mycket väl att han sa: ”Äh, ids inte göra det. Alla vet hur man ska göra men inget ändrar sig. Skriv om profilering av seriemördare istället.”
Korkman stod på sig och föreläsaren gav med sig. Han, Pekka Santtila, blev senare också handledare för hennes doktorsavhandling och är fortfarande en nära kollega och mentor.
– När jag skrev avhandlingen gick vi igenom ett stort antal barnintervjuer och de var oerhört suggestiva. En sak som var tydlig var att intervjuarna själva ofta själva bidrog med den mesta informationen. Barnen själva sade bara jo eller nej.
Förhör spelas inte in
Sedan dess har mycket inom barnförhör utvecklats. Det har skapats riktlinjer och vid universitetssjukhusen finns det specialiserade enheter med mångprofessionella team som gör enbart sådana här utredningar. Korkman jobbade själv länge vid HUS enhet.
Men det är inte bara förhör av barn som lätt går fel, menar Korkman. När det kommer till förhör av vuxna är det mycket som ännu i dag är problematiskt. Ett stort problem är att polisförhör i regel inte spelas in.
– Är det inte otroligt, här sitter vi under intervjun och du spelar in den för att få exakta citat. Men när det kommer till ett rättsfall behöver man inte göra det.
Polisen skriver ett förhörsprotokoll och det finns inga riktlinjer för hur det ska göras. Det betyder att poliserna kan skriva en hurdan sammanfattning de vill.
– Ett vittne berättade för mig att polisen hade ringt och bett henne komma på förhör, men sagt att protokollet redan är ifyllt och de bara fyller på med det som fattas, säger Korkman.
Hon har läst många förhörsprotokoll och ibland är de skrivna väldigt tydligt som fråga-svar. Ibland är de däremot skrivna som en roman och är så orealistiska att det är tydligt att personen inte sagt något sådant.
– Det har hänt att de i rätten läst upp ett förhörsprotokoll med ett vältaligt vittne. När vittnet sedan talar inser man att personen knappt kan lägga tre ord efter varandra.
Finns det oskyldigt dömda?
Korkman säger att polisernas utbildning i förhörsteknik är väldigt kort och bristfällig. Det leder till problem.
– Det finns enstaka fall där det är uppenbart att det gått riktigt illa. Till exempel Viking Sally-fallet skulle vara komiskt om det inte handlade om ett mord.
I Viking Sally-fallet var det mycket som gick fel och den misstänkte frigavs i tingsrätten bland annat efter en del informella diskussioner som inte kunde användas i rätten och efter att mannen förhörts utan rättsligt ombud.
– Jag är övertygad om att många poliser gör ett bra jobb och jag har sett flera bra förhör, men det handlar ofta om dem som gått utbildningen i förhör av barn och sedan märkt att samma metoder fungerar på vuxna.
Det har nyligen gjorts ett förslag från justitieministeriet om att man i större utsträckning ska börja spela in förhör på video. Det är viktigt för både offrens och de misstänktas rättsskydd.
– I USA vet vi att det finns en hel del oskyldigt dömda, men det är svårt att säga hur läget är här. Jag tror att det också i Finland finns människor som erkänt brott de inte är skyldiga till, eller har blivit pressade till erkännanden och sedan börjat tro på att de är skyldiga. Speciellt unga människor kan vara väldigt känsliga för påtryckningar.
Korkman berättar om ett misshandelsfall där den misstänkte gärningsmannen var så full att han inte kom ihåg något av händelserna, men eftersom han brukade begå sådana brott erkände han. Under utredningen hittade polisen en videoinspelning där det visade sig att mannen inte alls var på plats under misshandeln. Eftersom många brott i Finland begås i fyllan är det inte alls omöjligt att det skulle finnas liknande fall där man inte hittat friande videor.
Orimligt lång process för brottsoffer
Korkman har nyligen bytt jobb från barnförhörsenheten till Europas kriminalpolitiska institut, HEUNI, som jobbar i samarbete med FN. Där kommer hon att arbeta bland annat med frågor om övergrepp på nätet och om våld mot kvinnor som är asylsökande eller flyktingar.
Det hon ändå vill jobba mest för är hur brottsoffer bemöts och behandlas under rättsprocessen, något hon tycker är problematiskt också i Finland.
– Här är det absolut största problemet det att processerna tar så länge. Offren får inte lägga fallet bakom sig utan tvingas bli utfrågade om händelserna flera år efter att de utsatts för brottet.
Det är också problematiskt ur ett minnes-perspektiv. Även om människ-an- kommer ihåg traumatiska händelser bättre än mycket annat tycker Korkman att det är förfärligt att ett offer förväntas ha detaljerade minnesbilder av vad som hänt för två år sedan.
– Det är ett helt orimligt krav på vittnena, speciellt då vi inte spelar in förhören.
Eftersom minnet är något som intresserat Korkman länge har hon nyligen blivit färdig med en bok om ämnet. Boken heter Minnets makt – berättelser från rättssalen och publiceras i höst.
I boken går Korkman igenom rättsfall ända från 1600-talets häxjakter tills i dag och behandlar bland annat falska erkännanden, men också minnet ur andra synvinklar.
Den stora frågan i boken är ifall ett mänskligt minne är tillräckligt för en dom, speciellt eftersom kravet i rätten är att skulden ska bevisas bortom rimligt tvivel. Samtidigt finns det många fall som står och faller på vittnesmål och det skulle vara oerhört problematiskt att helt förbise minnet.
Minnet påverkas lätt
Också här kommer Korkman tillbaka till hur polisförhören genomförs. Rättssystemet bygger på en förväntan om att minnet fungerar på ett sätt som inte stämmer överens med verkligheten. Vi är inte videobandspelare och de flesta kommer inte ihåg datum eller kronologi, utan det som väckt känslor.
– Polisen är ofta oförsiktig när den samlar in minnesbilder. Man är hemskt försiktig när man samlar in DNA, men när det kommer till minnesbilder är man oförsiktiga. Våra minnesbilder ändras så fort vi pratar om dem.
Enligt Korkman är förhörstekniken otroligt viktig. Om man förhör ett vittne bra kan man få fram väldigt många detaljer som senare kan verifieras. Också barn kan ha ett väldigt bra minne, men de kanske inte kommer ihåg det man väntar sig.
– I ett fall där en liten flicka blivit utnyttjad av en främling beskrev hon hans skor väldigt detaljerat. Man hittade inte mannen direkt, men efter att flickan senare pekade ut honom på gatan hittade man exakt likadana – och ganska ovanliga – skor hos honom. Det var en av sakerna som var avgörande för en fällande dom.
Det som var viktigt i fallet var att flickan själv fick berätta vad hon kom ihåg. Om förhörsledaren rakt ut skulle ha frågat barnet om mannen hade haft gyllene skor, skulle man inte kunna lita på svaret.
När det kommer till Korkmans eget minne säger hon att hon är otroligt bra på att komma ihåg låttexter. Det var en av inspirationerna till konsertserien.
Hon hade funderat på något liknande koncept länge, men idén om att talturerna skulle handla om brott kom från en utbildning hon planerade. Där hänvisade en doktorand som forskat i förföljelse till texten i ”Every Breath You Take” av The Police och att låttexten handlade om Stings lust att förfölja sitt ex.
– Jag hade alltid lyssnat på den som en vacker kärlekssång men nuförtiden roar det mig oerhört när par berättar att de bett om att sången spelas på deras bröllop.
Konserter på tre språk
Sångerna Korkman sjunger är kända låtar i jazzstil. Hittills har responsen hon fått varit positiv, speciellt från andra inom brottsväsendet.
– Många inom branschen sade till mig att de lärde sig nya saker och att de inte hittade några felaktigheter, vilket är skönt. På första konserten satt också några åklagare som tyckte att konserten borde bli en obligatorisk kurs för alla åklagare och det var ju roligt att höra.
Konserterna kommer att gå på finska, svenska och engelska. På svenska uppträdde Korkman den 4 maj.
Förutom polisförhör och ögonvittnen handlar talturerna på konserten om saker som familjevåld, brott i medierna och de bakomliggande faktorer som gör en person mer benägen att begå brott.
– Det är marginalisering, våld som leder till våld och övergenerationella faktorer. En ungdom som inte klarar sig i skolan och inte har stöd hemifrån har ett starkt behov av att höra till ett gäng.
Trots att det i medierna skrivs mycket om ungdomsbrottslighet säger Korkman att en allt mindre andel av ungdomar både begår och utsättas för brott nu, jämfört med tidigare. Samtidigt hopar sig problemen för vissa individer.
– Vi vet inte riktigt om våldet har ökat. Det har alltid talats mycket om ungdomsbrottslighet, och det är möjligt att vi ser följder av pandemin. För många ungdomar innebar pandemin att deras hobbyer pausades och det uppstod ett vakuum.
– Samtidigt ska vi också komma ihåg att man nu förhåller sig till saker som slagsmål mellan ungdomar på ett helt annat sätt än tidigare. Speciellt efter Koskelafallet har skolor börjat kalla in polisen direkt, på gott och ont.
Hur bryta en kriminell karriär?
Korkman tycker att det kunde vara bra att kalla in andra aktörer än polisen för att lugna ner situationen då ungdomar slåss i skolan, eftersom det många gånger kunde vara effektivare. En viktig aspekt är nämligen hur man bryter en brottsspiral innan den kommer igång.
– Jag har hört härliga historier om ungdomar som förstört någon firmas egendom och istället för böter har de genom medling kommit överens om att gottgöra brottet med att exempelvis jobba gratis för firman. Ibland har det lett till att de fått arbetsintyg eller sommarjobb. Det kan ändra riktningen på ett helt liv.
När det kommer till människor med längre brottslig karriär är det svårare. Det viktigaste är att det finns ett stödnätverk. Ofta handlar det om en familj.
– Till exempel kan en återfallsförbrytare reflektera över sitt liv när de får barn och inse att det här inte är ett sådant liv de önskar att deras barn ska ha. Då finns det en orsak att avsluta sin bana som förbrytare.
Det enklaste sättet att förebygga brott är ändå att minska marginalisering i samhället och stöda familjer med olika problem, menar Korkman.
– För att minska brotten borde vi, hur banalt det än låter, helt enkelt se till att alla barn får växa upp i trygga miljöer med välmående vuxna.
Foto: Björn Udd
Korkman uppträdde den 4 maj med konserten Sånger från brottsregistret på Kulturfabriken Korjaamo i Helsingfors. Hennes bok Minnets makt – berättelser från rättssalen publiceras i höst på svenska och finska.
