Snälla säg att jag behövs

av Axel Vikström

Som självutnämnd ordförande i Svenska Trygghetsnarkomaner AB ifrågasätter jag regelbundet mitt val att doktorera inom samhällsvetenskap. Sett till arv och miljö var valet väl inget förvånande: jag kommer från en akademikersläkt och utöver pappa har även min farfar, morbror och moster doktorshattar i garderoben. Något vidare tryggt karriärsval är den akademiska banan anno 2022 dock inte. För dem som tar sig fram till examen med hälsan i behåll väntar år av korttidsanställningar, stipendiesökande och inte sällan geografisk förflyttning innan du fått ihop tillräckligt med publikationer för att kunna börja drömma om en fast anställning.

”Blir det inte något kan jag kan ju alltid plugga till sjukskötare”, brukar jag intala mig själv när jag ligger i sängen och dividerar med min ångest. Därför är det en skräckblandad förtjusning som går genom kroppen när jag under ett besök på stadsbiblioteket snubblar över Linn Spross roman Vård, skola och omsorg. Boken handlar om doktoranden Julia som något år efter att ha lämnat in sin avhandling i kulturhistoria hoppar av den akademiska banan för att – you guessed it – plugga till sjukskötare. Berättelsen är uttalat fiktiv, och den destruktiva akademiska kultur som får Julia att överge skeppet är långt bortom den jag upplevt på min egen institution. Men i och med att Spross själv gjort samma resa som sin protagonist (gått från att disputera inom ekonomisk historia till att arbeta inom vården) är det svårt för mig att inte spegla min egen oro i Julias tankegångar.

En röd tråd som löper genom boken är lidande. Spross beskriver akademin som en miljö där lidande både premieras och aktivt fostras genom att unga forskare ständigt får negativ kritik på sitt arbete. Det är ”en värld av abstraktioner” där en hela tiden behöver försvara sitt existensberättigande. Om en doktorand lyckas skriva en avhandling utan att ha lidit längs med vägen har något gått fel.

I kontrast utgör vården en plats där, som namnet säger, själva vårdandet av lidande står i fokus. Där en som anställd inte behöver motivera sin plats i samhället. I boken beskriver Julia övergången från lidandet till vårdandet i förlösande ordalag: ”Jag kommer att träda in i en värld där jag är efterfrågad, där jag behövs. Det ska bli så himla skönt att aldrig mer behöver tigga om en plats, att aldrig mer vänta när hugget ska komma”.

Självklart motsägs den rosiga bilden av livet som sjukskötare av de arbetsvillkor som i dag präglar branschen. Trots den vetskapen känner jag mig träffad av Spross beskrivning. Kanske är det därför jag fantiserar om vården, trots att jag inte har någon som helst läggning för yrket (jag har svårt för blod och är synnerligen ointresserad av anatomi). Kanske handlar det inte så mycket om trygghet, som om känslan att få känna sig behövd. Att inte ständigt behöva motivera för mig själv och andra varför det jag gör är viktigt. Ibland undrar jag om det inte vore värt att lägga mina älskade abstraktioner på hyllan för att få uppleva detta.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.