Let me kiss you hard in the pouring rain, you
like your girls insane.
Sångerskan Lana del Rey är en av många som de senaste åren gjort galenskapen till en nisch, en estetik bestående av ljuva pastellfärger och mörka teman. Och konceptet säljer som aldrig förr. Vad lockar egentligen med ”galenskapen” och specifikt, den galna kvinnan?
Termen används ofta vardagligt för att beskriva något som inte stämmer eller någon som beter sig annorlunda. Galenskap används även ofta i skräckgenren där den framställs som farlig och till och med demonisk. Och vem har inte hört talas om ”den galna exflickvännen”?
I alla tider har rädslan och fascinationen för galenskapen varit enorm. När människor beter sig på sätt en inte förstår vill en gärna hitta en orsak till beteendet. Från häxbränningar till exorcism, en populär uppfattning var att psykisk ohälsa orsakades av onda andar. Temat lever kvar i skräckhistorier som ofta utspelar sig på övergivna mentalsjukhus eller andra platser där ”galna” personer har bott. Det medicinska blandas med det ockulta för att åstadkomma en skrämmande effekt.
Det gör mig till en hypokrit att jag ofta har njutit av dessa spel och filmer, trots att jag själv har en lång historia av psykisk ohälsa. Är det fel? Är det skadligt? Ärligt talat vet jag inte.
För ett par århundraden sedan krävdes inte mycket för att vara galen, speciellt inte som kvinna. Det räckte till exempel om du läste mycket böcker eller hade stark sexlust.
Vetenskapen har lyckligtvis gått framåt, och diagnoser som ”kvinnligt hysteri” har strukits ur registret. Idag lever den före detta diagnosen kvar i en annan form, en självvald identitet som består av mode och musik. Men en sak förblir densamma: galenskap ses ofta som attraktiv.
Du har förmodligen sett de bästsäljande, korta tröjorna på tonårsflickor? Cute but psycho. Daddy’s little psycho. Sweet but a little insane. Crazy bitch.
Galenskapen, främst den kvinnliga, har alltid haft ett sexuellt element. Ända sedan 1800-talets ”hysterika” som var en förbjuden lockelse, vild och dehumaniserad, återkommer tropen gång på gång i popkultur. Den galna kvinnan är antingen tokan som gömmer sig på vinden och är föremål för publikens skratt, eller den vilda unga kvinnan som istället väcker attraktion. DC-karaktären Harley Quinn är ett exempel på det senare. Hon avgudar The Joker, trots att han misshandlar henne psykiskt. Harley är snygg, vild och galen, åtminstone om man ska tro inlägget om henne på Batman-wikin.
Längre tillbaka i tiden skapade Shakespeare den fiktiva figuren Ofelia, som gjorde döden vacker på sextonhundratalet när hon föll i floden. Huruvida händelsen ska läsas som en olycka eller självmord debatteras. Ofelia var, enligt en av de andra karaktärerna i Hamlet, ”oförmögen att hantera sina känslor”. Sedan dess har Ofelior i mången form dykt upp i olika former av media, tragiska och ofta mycket vackra ungmör som lider av galenskap i olika former.
På 2000-talet började en ny kultur vinna popularitet på internetplattformar såsom Tumblr. Det handlade om mjuka, kalltonade bilder på blåmärken, skärsår och revbenen på svältande unga flickor. Till bilderna bifogas sångtexter och citat, alla kopplade till djup melankoli eller någon annan form av ”galenskap”. Det romantiska idealiserandet tog snabbt sin chans i form av kyssande av självskadesår, gråtande par i duschen, springande vackra kvinnor med budskap som let’s be insane tejpade över ögonen. Denna internetkultur lever än idag, fastän den även är starkt hånad.
Jag vill inte racka ner för mycket på fenomenet, oavsett hur problematiskt det är, för den älskade och hatade internetkulturen hjälpte mig personligen att uttrycka mig och få utlopp för känslor under svåra perioder, även om jag idag har vänt den ryggen. Är den hälsosam? Kanske inte. Men att göra narr av och sparka på den som redan ligger är inte heller svaret.
Vid sidan om romantiserandet av psykisk ohälsa finns en påtvingad sexighet. Kvinnor – och även personer som tillhör andra kön – visar upp sina såriga armar och får både hjärtan och hån. Själv fick jag ibland meddelanden av okända män som berömde min mentala ohälsa. You’re so fucked in the head, I love it, skrev någon. Andra har bett mig berätta om eller visa bilder av mina självskadeärr – som om de var en valuta med vilken det mättes huruvida man faktiskt var psykiskt sjuk eller ”bara en poser”.
I denna internetkulturs ögon är mental ohälsa en ung, vit kvinna med rinnande eyeliner och frånvarande blick. Den riktiga psykiska ohälsan kan se ut hur som helst. Otvättade kläder, möglande matrester, disk som staplas i torn. Att inte duscha på flera veckor. Att inte våga gå utanför dörren. Den psykiska ohälsan kan drabba vem som helst. Den är inte rosendoftande och glimmande, och den är inte romantisk (även om jag själv gillade att tänka så under mina prövande år). Framförallt är den inte sexig, oavsett vad den där crop-topens text antyder.
Att begreppet ”galenskap” normaliseras och vävs in i mode och popkultur samtidigt som vår förståelse för psykisk ohälsa ökar är ett intressant fenomen. Är de kopplade till varandra? Är det till och med så att alla vill vara lite sjuka nuförtiden, för annars är man tråkig? När diagnoser börjar ses som personlighetsdrag och accessoarer som gör en människa intressantare riskerar de goda föresatserna att få motsatt resultat. När unga kvinnor lär sig att ”galenskap” gör dem intressanta och åtråvärda förbättras inte kunskapen och acceptansen för psykisk ohälsa, snarare tvärtom. Och hur ska jag agera när människor inte ser allvaret när jag berättar om mina diagnoser för att orden har slängts runt på internet i helt irrelevanta sammanhang?
En sak vet jag av egen erfarenhet. ”Galenkulturen” på internet och psykisk ohälsa kan vara en tröst eller en fiende. Den kan vara något andra skrattar åt eller beundrar. Mest önskar jag att den var något som folk lyssnar på. Något folk vill lära sig mer om. Nej, ni behöver inte tycka synd om mig. Ni behöver inte idolisera mig. Bara se mig. Det är allt jag önskar.
