Ulrika Nielsens diktessä Tingen får recensenten att betrakta de vardagliga sakerna på ett nytt sätt.
Ulrika Nielsens nionde bok sedan debuten 2001 är något så ovanligt som en diktessä. Det borde vara ett vanligare koncept inser jag när jag läser denna bok. Nielsen har på ett föredömligt sätt gjort essän till koncentrerad poesi där de avbrutna raderna ger plats åt läsarens reflektioner. Att boken utgår från de vardagliga sakerna, tingen vi har runt oss och hur vi skall förhålla oss till dem, gör att jag kan känna igen mig.
Tingbiografi
Boken öppnar upp ett sätt att fundera över tingen, som jag inte närmat mig förut. Jag har, inser jag, inte reflekterat så noga över mitt förhållande till tingen i min närhet. Jag har nog varit en ganska oreflekterad samlare av det mesta i tingväg.
I prologen skriver Nielsen: ”Vad ska man ta sig till med det man blivit? /…/ (För att tingen åter ska börja tala till mig.)”. Prologens frågeställning bär genom hela den 100 sidor långa diktessän. Det rör sig om en form av mikrohistoria, ja en sorts tingbiografi, där Nielsen utgående från sina egna, grannars och släktingars vardagsting förhåller sig till dessa. Hon skriver omsorgsfullt och jag får en känsla av att hon har skurit bort oerhört mycket text för att kunna lämna kvar det konkret ”tingliga”, det allra mest viktiga.
Tingen är inte en bok som gör anspråk på att analysera villkoren för produktionen av de ting vi fyller våra hem med. Inte heller kan jag hitta någon uttalad politisk ansats. Det är inte någon pamflett mot miljöförstörande överproduktion av onödigheter. Jag har inga problem med detta – det är inte essäns ämne. Ingången är öppen och resonerande, tingen finns redan där oavsett hur de nu har producerats, hur förhålla sig till dem?
Tingens gränsland
Av tingen är det de överblivna föremålen, de som sparats fast deras funktion är överspelad, som Nielsen ägnar särskild tid och omsorg. Tingen som är svåra att förklara vad de egentligen gör där i hemmet. ”En del av tingen är svåra att förstå, / du vet inte hur de hamnade här” skriver hon och nämner ”trasiga glödlampor, uttorkade kulspetspennor, sköra ballonger och bleknade serpentiner, julkort av det opersonliga slaget, ljusstumpar, repiga solglasögon som saknar skalm”. Nielsen försöker utforska gränsen mellan ”verksamma ting och döda ting”. Och kommer fram till att frågan kanske inte är så lätt att besvara. Inte heller de döda tingen är riktigt döda.
Arvegodset en faster lämnat efter sig ägnas flera dikter. De berör mig kanske allra mest i boken. Tingens plats och användning hemma i fasterns hus där tiden stått stilla beskrivs i detalj, och sedan hur tingen under bodelningen lösgör sig från sitt under lång tid skapade sammanhang. Hur ”en hel värld sjunker undan” och tingen när de tas ur sitt sammanhang blir till ”fiskar uppkastade på torra land.” Och sedan hur några av fasterns ting så småningom får nya funktioner hemma hos författaren. Av alla saker hon får med sig från fastern är en ormbunke speciell. Hon behandlar den som ett husdjur och låter en granne ta hand om den när hon reser bort. Författaren oroar sig för att grannen skall ge den för mycket vatten så att rötterna ruttnar och när hon kommer hem är det första hon gör att försäkra sig om att ormbunken lever. Men det är inte så att författaren tänker på fastern när hon ger ormbunken sina omsorger. Det är inte främst därför ormbunken är speciell. Det är något annat:
”Det finns ett anslag i ormbunken,
som svävar genom bladverket.
Den utgör en egenartad existens
som skiljer sig från allt anat jag äger.”
För Nielsens del är ormbunken så viktig att hon i samlingens sista dikt ”Efteråt” [jag tolkar det som om den utspelar sig efter författarens död] låter den vara det enda som finns kvar i hennes hus:
Om mina barn skulle komma in
i det som varit mitt hus
och mötas av ingenting annat än ljus?
Skuggor och ljus. Och luft.
Längst in står en ormbunke.
Tinget och jaget
Innan de sex olika diktsviterna / avdelningarna i boken finns citat från sex män: författarna Willy Granqvist, Leif Holmstrand, Konny Isgren, Pablo Neruda, Ron Padgett och Georges Perec. De har alla sin egen ingång i tingens värld.
Georges Perec (1936-1982) debuterade år 1965 med en prisbelönad kortroman med exakt samma titel, Tingen (Les choses), som Nielsen satt på sin bok. Pereccitatet Nielsen valt att inleda en av diktsviterna med är hämtat från inledningen i just Tingen:
”Livet där, skulle vara lätt, skulle vara enkelt. Alla förpliktelser, alla de problem som det sinnliga livet innebär skulle finna en naturlig lösning”.
Citatet Nielsen använt kommer i Perecs text efter en flera sidor lång beskrivning över hur det unga Parisparet Sylvie och Jérômes drömlägenhet skulle kunnat ha varit inrett, med ett landskap i tusch av Klee på väggen, ett ekskåp och två herrbetjänter i trä och koppar samt en klubbfåtölj i flaskgrönt läder. De har dock i verkligheten oerhört svårt att komma i närheten av denna dröm i sin trånga våning på 35 kvadratmeter. Tvärtom tar det dem ett halvår att byta den minsta gardinsnodd, och tre år att laga ett trasigt vägguttag. En lägenhet där de skulle kunna leva, läsa och skriva, utan att ens behöva tänka på ordning och reda, vilket de åstundar, ligger långt borta.
På samma sätt som Perec gör i Tingen ställer Nielsen det diktade drömhemmet mot ett verkligt hem. Ett hem med lite onödigt många saker, också saker som förlorat sin funktion:
”smulor, avlagringar, två urblekta kvitton/ en trasig träpinne förmodligen härrörande från glass”. På slutet av diktsviten finns några rader som ger uttryck för det fåfänga i att tro att tingen i grunden kan förändra människan. Det är en upplevelse jag också delar. Jag kan köpa mig saker som jag hoppas ska få mig att få nya tankar i huvudet, få mig att vika av i en ny annorlunda riktning. Men nästan alltid blir det tvärtom, tingen anpassar sig till de vanliga synapserna i hjärnan, blir en del av samma gamla jag. Eller som Nielsen precist skriver: ”Jag skaffar mig ting / som jag tycker om. / Jag tror att jag ska bli / mer som tingen / men det är tingen / som blir mer som jag.”
Det är dock inte alls så att Nielsen frånsäger tingen egen karaktär. Denna sinnliga kärleksdikt visar med eftertryck att Nielsens ting har sin egenart:
Stolarnas värdighet
Soffans lättja
Kaktusarnas humor
Vitrinskåpets självmedvetenhet
Divanens hemliga liv
Kristallkronans dröm om Wienernougat
Den kinesiska askens erotiska mysterium
Ulrika Nielsens skriver personligt om tingen i sin närhet. Men hon gör det med luft runt orden. Det är en essäbok om tingen, inte om författaren. Det är en bok som inbjuder till egna reflektioner och kanske till och med innovationer, när det gäller tingen därhemma. Just därför att författaren inte skriver oss på näsan vad vi ska och bör göra. Bara lämnar det öppet att fundera över.
Ulrika Nielsen har skrivit en riktigt bra diktessäbok. Läs den och läs om den. Fundera. Observera sedan tingen i din närhet, med fördjupad blick.
Ulrika Nielsen:
Tingen. En diktessä.
Schildts & Söderströms, 2022.
