En kos andetag

av Mio Lindman

En ko som heter Luma, en av kanske ett hundratal mjölkkor på en mindre djurgård någonstans i Storbritanien. Det här är ramen i Andrea­ Arnolds (Fish Tank, American­ ­Honey, Wuthering Heights) dokumentär Cow, som visades på biografer i Finland nu i april. Det är en film som ruskade om mig på ett sätt jag inte var beredd på, och efteråt har jag i veckor grubblat över vad som gör filmen så drabbande.

Dokumentären riktar inte linsen mot den grymmaste formen av djurhållning. På den här djurgården får korna gå på grönbete, idissla meditativt och ligga under en vacker och stjärnbeströdd sommarhimmel. Man ser ystra och nöjda kor utomhus. Men i en viktig scen föses korna tillbaka in i hallen efter sommaren. Luma vill inte, hon spjärnar envetet emot. Hon tycks förstå vad som väntar där inne.

Genomgående är det, trots allt, produktionslogiken som träder fram i dokumentären, och det gör det hela existentiellt skoningslöst. Luma har redan fött flera kalvar. Genom skakiga, intima bilder ser vi henne betäckas av en tjur och föda fram två till. Hon slickar sina nyfödda, och råmar i ångest när kalven tas ifrån henne. I scen efter scen stapplar kon upp på mjölkningsstationen. Juvren hänger tunga. Detta är kons liv.

I slutet av filmen är Luma gammal, stel och skör. Tittaren förstår vad det betyder och under dokumentärens sista minuter befästs produktionslogiken. Kon är uttjänt, men det dokumentären skildrar är ett liv som går till ända. Luma dödas genom ett skott i huvet. Tittaren hör hennes sista andetag i livet.

Just andetagen är något som slår mig tidigt i filmen. Cow skapar en ljudvärld där kons andetag ofta är närmast, ladans maskinella slammer befinner sig i bakgrunden. Korna stånkar, suckar, råmar, hyperventilerar. Man kommer dem nära, som levande varelser, med den levande varelsens skiftande reaktioner (nyfikenhet, likgiltighet rädsla) på sin omgivning.

Cows styrka är att den följer med den enskilda kon, mitt i industrilogiken. Vad det påminner en om är något väldigt och på sitt sätt outgrundligt, inget mindre än vad det betyder att leva ett liv, som ko och som människa. Att djurgården i sig inte är något helvete på jorden, att djurskötarna verkar vänliga och visar omsorg om djuren – tilltalar dem som girlies – gör inte innebörden mindre resolut.

En recensent hävdar att det är smått sentimentaliserande att följa med Luma, och inte skapa ett mer svepande panorama över villkoren för kor i djurhållningen. Själv är jag av annan åsikt. Luma är inte endast ko 103, inte ett nummer, inte bara en investering för lantbrukare som säljer mjölk. Hon är en enskild, hennes liv är enskilt, precis som en människas liv är enskilt.

Förutom koljuden hörs med jämna mellanrum musik. En radio skvalar i hallen, Billie Eilish filtreras genom slammer och buller. Jag vet inte om Arnold riggat upp ljudsystemet för effektens skull, men hur det än är med den saken är draget lyckat. Kärlekssångernas patos blandas med ladans verklighet, med koskit och koångest, med kornas blick ut över gården, med mjölkstationen som kon balanserar på med sin tunga kropp. Associationerna får dra åt olika håll. Musiken skapar en absurd och nästan komisk, men samtidigt rörande bakgrund som skänker ännu en dimension åt det vi ser.

Att Arnold inte klänger sig fast vid någon fix idé om realism är en dygd. Genom att använda sig av klipp, märkliga sammanträffanden (när tjuren betäcker kon – raketer exploderar på himlen…!) och musik ges rum för närmast poetiska språng.

Djur på film får ofta spegla mänskliga fantasier. Då finns det inget rum för djuret självt, i sin enskilda tillvaro, utan allt utspelar sig i människans värld, eller som projektioner utifrån den. De senaste åren har den här tendensen utmanats i en rad dokumentärer, mer arthouse än National geographic. I dessa (bland annat Viktor Kossakovskijs Gunda, där huvudkaraktären är en sugga) utforskas även villkoren för att skildra djur genom filmmediet.

i Cow befinner sig människor sällan i bild. Ändå ser man tillräckligt. Förutom att människor ropar på korna ser man händer utforska kons vagina, dra ut en stor kalv med robusta rep, injicera mjölkkon med läkemedel, fösa in den in i ladan – och döda den genom ett skott i huvudet.

Men kan vi alls röra oss bortom den mänskliga världen och föreställa oss djurens liv? Frågan är enfaldig. Den baserar sig inte på filosofisk djupsinnighet utan uttrycker en sorts fantasilöshet, eller ovilja att se och beröras. Det handlar inte om något mystiskt ”bortom”, något ouppnåeligt tillstånd av ”what it is like to be a bat”, som filosofen Thomas Nagel formulerade det i tiden. Utan: om att öppna ögonen och konfronteras med hurudana liv våra medvarelser lever. Om detta påminner oss Arnolds film, utan stora åthävor.

Cow är alltså inget famlande efter vad-känner­-förstår-ser-kon. Men inte heller är den ett propagandainlägg i en debatt om djurrätt. Vi ser helt vardagliga saker som vi alla känner till: att korna finns till (föds och dör) för produktionen, att de avlivas när de inte längre är tjänliga. Men likväl att de njuter av att vara ute på sommaren.

Dokumentären tar inte ställning till djur­industrin. Voiceover saknas, bilderna talar för sig. När Luma tittar in i kameran är det inget filosofiskt mysterium jag ställs inför (”Vad ser kon?”) utan allt finns där, i blicken, i hur hon står med mjölkpumparna fästa vid sin kropp, i hennes vägran att gå tillbaka in i hallen efter grönbetet, i hur hon råmar när kalven tas bort från henne. Frågan är vad vi gör av det vi ser, hur vi berörs, vilka slutsatser vi drar av det.

Att Cow innehåller glädje, sorg, ångest – det är solklart. Den som har ögon i skallen kan inte tvivla på det. Men visst väcks de filosofiska frågorna: vad är sorg för en ko? Svaret på den frågan rör, igen, hur villiga vi är att erkänna att det också i andra djurliv än i människans finns existentiella angelägenheter.

98 intensiva minuter koliv känns som en klöv rakt i solar plexus. Jag ältar insikten om Luma, kon som sörjer sin kalv. Jag hemsöks av kons blick, raseriet – jag går runt i dagar och veckor med blicken på mig, liksom genomskådad. Ibland på kvällen när jag hör mig själv andas minns jag Lumas andetag, jag tänker på våra första och sista andetag.

5 kommentarer

Bertel Andersson. 11 juni, 2022 - 23:19

Visst har vi insett att bönder anses vara en blandning av miljöförstörare och djurplågare. Men hav tröst, det finns väl bara 5000 bönder som har mjölkkor och antalet minskar. Men det går ju att dricka havremjölk som är en blandning av havre och rapsolja. Ingen bryr väl sig i att bönder med djur har inte 5 dagars arbetsvecka eller 6 dagars utan 7 dagars arbetsvecka? Förresten hur skall korna skötas riktigt? Det är väl med det som med allting annat de som bor i staden vet bäst.

Reply
Bertel Andersson. 13 juni, 2022 - 17:37

En sak till, kon på bilden som ser mycket välvårdad ut saknar något som mjölkkor brukar ha nämligen juvret. Kon är väl av frisisk ras som är en mjölkras,

Reply
Camilla Roos 2 december, 2022 - 16:46

Så fin text. Blev berörd.

Reply
Sanna Peitso 2 december, 2022 - 21:59

TACK. UNDERBART.

Reply
Tommy Pettersson 3 december, 2022 - 19:51

Hej Mio, apropå om en ko kan känna sorg. Så skulle jag säga att kor kan känna sorg. Vi är ett gäng fågelskådare som brukar besöka Öland varje höst. Vi vandrade ut en morgon på de vidsträckta strandängarna på sydöstra Öland och hittade en kalv som precis dött. Kon vars kalv just dött stod där och snusade på den och råmade med jämna mellanrum, det som sen hände var en märklig upplevelse. Alla andra kor började samlas runt kon med sin döda kalv. Vi drog oss undan på behörigt avstånd. Det slutade med att det stod ett fyrtiotal kor runt den döda kalven och råmade. Vi alla var mäkta tagna av upplevelsen, och vi var alla överens om att korna sörjde den döda kalven. Någon annan förklaring kunde vi inte hitta till detta beteende. Med vänliga hälsningar.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.