En symfoni för den hyperdigitala tidsåldern

av Christoffer Steffansson

Ett hopkok av samplingar och en snabb, hysterisk men också sprucken ljudbild. Christoffer Steffansson utforskar genom kollektivet TwerkNation28 hur musik kan förmedla samtids- och framtidskänsla och en ironi som avtäcker nya meningslager. 

I boken Retromania: Pop Culture’s Addiction to its Own Past skriver musikkritikern Simon Reynolds om att han kände en ”future–rush” första gången han hörde vissa låtar eller skivor. Det handlar om en känsla av att framtiden forsar över en, att det man hör är så fräscht att man knappt kan tro det, att man möter en helt ny form. Något i den stilen upplevde jag när jag första gången hörde TwerkNation28:s mixtape #TWERKNATION28 1☺☺TH TRACKMEGAMIX #WEDOITFORTHECLOUT, som kom ut i februari i år. Det kändes som att det verkligen var 2022.

Kollektivet TwerkNation28 har en smått mystisk aura, det består av tiotals producenter som tillsammans släpper musik på Soundcloud. Producenterna förenas av ett intresse för genren Jersey club, som hade sin upprinnelse i början av 2000-talet i staden Newark i New Jersey. Den möjligen kändaste producenten i denna genre är DJ Tameil, medlem i kollektivet Brick Bandit – ett kollektiv med en kopiös mängd medlemmar. Det karakteristiska för musikstilen är en studsig och kännspak basrytm med trioler som repeteras om och om igen. Denna enkla form fylls av samplingar och remixar av mer eller mindre kända RnB- och hiphoplåtar, upphackade och förkonstlade på olika sätt. Stora delar av det man hör är alltså på något sätt lånat, det har bara getts en ny form – därmed blir genren i sin helhet väldigt postmodern. Brick Bandits-medlemmen Dirty South Joe kallar musiken ”aggressiv, men ändå melodisk och sexig”. Om man vill ha ett exempel hör DJ Tameils Jersey Club May 2013 till något av det bästa inom genren.

På sin Soundcloudsida skriver TwerkNation28: ”Musiken är gjord på skoj, men vi hoppas ändå kunna upprätthålla integritet med och respekt för jersey club och dess upprinning i svart kreativitet. Inget av musiken är en meme/shitpost.” Kollektivet vill alltså vara troget Jersey club, men det intressanta är att de lyckas vara det och samtidigt öppna upp den mot något helt nytt. De har lånat Jersey club:ens två decennier gamla form men ändå lyckats skapa något som känns brännande aktuellt.

Vaporwave för en ny generation

En av de mest revolutionerande genrerna i början av 2010-talet var vapor-wave. Vaporwave innefattade en rörelse mot det förflutna: man saktade ner och remixade 80- och 90-talsmusik, främst lounge och smooth jazz, men även hissmusik, musik från telefonköer och annan liknande bakgrundsmusik. Genren verkar allra främst tilltala människor födda på 80- och 90-talet: musiken blir ett sätt att uttrycka nostalgin till denna barn- eller ungdomstid, ett sätt att göra den tidens musik till något eget. Det som slår mig när jag lyssnar på TwerkNation28:s musik är att den verkar göra just detta för en nyare generation (en av de mer aktiva medlemmarna, dltzk, är född 2003). Sångerna man samplar och remixar är framför allt populärmusik från 00- och 10-talet. Några exempel på sånger som samplas i mixtapen med det långa namnet jag nämnde i början: Miley Cyrus ”Party in the U.S.A” (2009), Omarions ”Post To Be” (2014), Imogen Heaps ”Hide and Seek” (2005), Bladees- ”Be Nice 2 Me” (2018), Lana Del Reys ”Radio” (2012), KRS-Ones ”Phucked” (2004). Medellängden för en ”låt” – eller ett sammansatt musiksegment – är kring två minuter, takten är alltså snabb. I kombination med det redan höga tempot i själva musiken skapas en smått hysterisk stämning, man bombaderas av intryck på ett sätt som tycks matcha samtidens oändliga flöde av sociala medier.

Intrycket av något smått vrickat och överdådigt förstärks genom att musiken förmedlas genom en speciell sorts kvalitet. Det handlar dels om att distorsionen får allt att låta lite sprucket och skadat, men även om att en mängd smålöjliga och cirkusaktiga ljudeffekter pepprar ljudkandskapet – lufthorn, explosioner, glas som krossas, skottlossningar, piskningar, sängknarr, klingande svärd, primalskrik, pruttar och så vidare.

Inom ”memesfärer” på internet började man någon gång i mitten av 10-talet tala om ”deep fried memes”, mem som förmedlats genom så många filter att de ser gryniga, urtvättade och missfärgade ut. Formatet används ofta för att framhäva ironi och absurdism. När jag hör TwerkNation28:s musik kan jag inte annat än tänka att den utgör den musikaliska motsvarigheten till ett ”deep fried” mem. Överlag är det svårt att inte se hela TwerkNation28 som ett slags mem, som ett enda dadaistiskt skämt. Många av deras sånger på Soundcloud har omslagsbilder som i sig är mem, och också låtnamnen har något memaktigt över sig. Smaka till exempel på ”DJ THE AMAZING SPIDERMAN 2: IM NOT OKAY… (2014 DEPRESSED MIX)”, ”JUSTIN BIEBER RISES FOR OUR NATIONAL ANTHEMM…#HOWEMOTIONAL #DRAKEHERETOO”, ”JUSTIN TIMBER DRAKE!” och ”MC RICHFACE – DAVID GUETTA needs MARRIAGE COUNSELING (MINIMIX EXCLUSIVE)”. Allt kollektivet rör vid tycks alltså förmedlas genom så många lager av ironi att man har svårt att se någon botten. Av denna orsak är det nästan omöjligt att ta musiken på allvar, att man ändå kan göra det beror på att musiken sist och slutligen har en helt unik kvalitet, och på att man inte helt vill vifta bort producenternas egna enträgna intygande om att de är allvarliga.

Ironi och lekfullhet

Det finns alltså onekligen en djupt ironisk ton i allt som TwerkNation28 producerar, ändå menar de själva att det de gör ska tas på största allvar, inte som en ”shitpost/meme”. Hur ska man förstå det här? Resonemanget som följer är inspirerat av tankar som förs fram i Jonathan Lears bok Therapeutic Action: An Earnest Plea for Irony. En ytlig förståelse av ironi likställer den med sarkasm – ett sätt att raljera, att säga något trots att man egentligen menar motsatsen. Det finns nog en del av denna sorts ironi i TwerkNation28:s musik. Ironin blir en reaktion utan inneboende vitalitet, den kommer aldrig längre än ett nedbrytande av befintlig struktur. En djupare form av ironi går tillbaka till Sokrates. När Sokrates undrar vad det innebär att vara människa, något som kanske verkar självklart, är han inte ironisk i en ytlig bemärkelse, han menar inte motsatsen till vad han säger: frågan är inte ett skämt. Sokrates är helt allvarlig, han vet inte svaret, och han kommer att ställa sig skeptisk till alla enkla svar: ”människan är en homo sapiens”, ”människan är en tänkande varelse” etcetera. Han utgår inte från att han är människa, som de flesta av oss säkert gör, frågan om vad en människa är blir snarare något han ständigt förhåller sig till, en fråga man kan utforska ett helt liv. Att leva med frågan är just att bli människa.

Ironi blir då ett sätt att förhålla sig till vad man föreställer sig att man är, att lekfullt utforska det man tagit för givet. Därför blir ironi i denna bemärkelse något väldigt produktivt i all form av konstutövning: konst handlar ofta just om att utforska det till synes självklara för att lekfullt och associativt borra djupare i det och levandegöra något därunder. Det här blir kanske mest uppenbart i hur varje ny konstnärlig rörelse rör sig bortom det den influerats av. Om TwerkNation28 bara hållit sig till Jersey Club:ens färdiga recept skulle de i själva verket inte vara genren trogen. Kollektivet är musikstilen allra trognast genom att de lekfullt utforskar de möjligheter den bär på, genom att låta dessa möjligheter införlivas i samtiden på nya sätt. Åtminstone i denna bemärkelse är musiken fylld av en produktiv ironi, en lekfullhet som gör att den känns extremt samtida – även om inslagen av absurdism och sarkasm också ständigt är närvarande.

TwerkNation28 vippar på de två senaste decenniernas populärkultur, den popmusik och de memformat vi tagit för givna, och spräcker den för att fylla den med något uppsluppet och skälmskt, något som känns fullt av energi. Det handlar om en ironi som mer än reaktion präglas av ett aktivt ingripande, och som istället för att endast tömma någonting genuint på luft ger upphov till nya meningslager. Ändå tyngs musiken inte av något färdigt meddelande, den rör sig svävande och fritt mot nya horisonter.

Modernitet och nostalgi

Det tycks finnas ett intimt samband mellan ironin och nostalgin i TwerkNation28:s musik: för att kunna lösgöra sig från det förflutna som drar ner en närmar man sig det lekfullt – man så att säga leker sig ironiskt ur dess grepp, mot framtiden. I vidare bemärkelse tycks detta vara något som präglar moderniteten överlag. Don Quijote, en av de första moderna romanerna, bygger på samma struktur: ett ironiserande över en förgången tid och dess kultur − riddarkulturen − som aldrig helt går att skilja från en nostalgi för den, en sorg över att den passerat. Moderniteten präglas, som Marx och Engels skriver, av att allt som är fast förflyktigas. Om det finns någon mening i att prata om postmodernism är det väl mest som ett intensifierande av detta tillstånd. Den sokratiska ironin blir under sådana förhållanden ett sätt att ta saker i egna händer, en vägran att lamslås av förlusten av det förflutna eller att ta samtidens utstakade vägar för givna. Den sokratiska ironin blir ett försök att manövrera mellan å ena sidan ironisk uppgivenhet och distans och å andra sidan en ständig och total subversion av det givna. TwerkNation28:s musik blir ett extremt aktuellt uttryck för denna dynamik, en dynamik som varje ny generation tvingas behandla på sitt eget sätt. I mixtapen jag nämnde i början –  #TWERKNATION28 1☺☺TH TRACKMEGAMIX #WEDOITFORTHECLOUT – återkommer samplingen av Imogen Heaps ”Wait it out” som ett slags ledmotiv, alltid upphackat på ett lite annorlunda sätt. Mixtapen blir som en symfoni eller ett musikdram för en hypermodern och digitaliserad tid – det närmaste man kommer ett försök att fånga in och omfatta hela stämningen av internet i början av 2020-talet. 

Texten är skriven i dialog med Rasmus Östling

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.