Den amerikanska science fiction-författaren Ursula K. Le Guin beskriver i sin novell The Ones Who Walk Away from Omelas (1973) en fiktiv stad där evig lycka och välstånd råder. Staden lyser i skenet av juvelprydda palats och kyrkor, alla människor ser lyckliga ut, alla skrattar.
– Ni tror inte på att den platsen existerar? frågar berättaren av läsaren, och förklarar sedan hur denna lycka upprätthålls:
I ett dunkelt rum under staden finns ett barn inlåst, som lever i misär och hunger. Dess magra kropp är täckt av sår och avföring:
”Förut brukade det ropa på hjälp om nätterna, och gråta en hel del, men nu gör det bara ett slags gnälligt ljud, ’iii-aaah, iii-aaah’, och talar allt mer sällan.”
Enligt berättaren har det varit så här i hundratals år: Barnet bär stadens misär, det är barnets lidande som gör att staden är så lycklig. När barnet dör ersätts det av ett annat barn som får leva under liknande villkor. Det här vet alla stadens invånare som är gamla nog att förstå det, och de flesta accepterar att barnets lidande är ett villkor för deras egen lycka.
Men då och då är det någon som inte accepterar det, och de stiger då en vacker dag bara upp och bara börjar promenera bort från staden.
Denna hemska historia återberättades för mig av några vänner i Tel Aviv. I den välmående vackra staden finns inga spår av fattigdom och sorg, det är de palestinska städerna och lägren som omringar Tel Aviv som med sin misär betalar för allt det vackra och det sköna som städerna i Israel njuter utav.
Vattnet som palestinierna saknar och som fyller de israeliska swimmingpoolerna och anläggningarna för konstgjord bevattning. Hälsovården, omsorgen, bosättarnas skattelättnader, arméns privilegier: Allt detta bärs av det palestinska lidandet.
Lyckan är inget absolut tillstånd, min vän, säger mina israeliska bekanta.
