Jag lärde känna Lars Sund under studieåren i 70-talets Åbo. Lasse blev snabbt känd som den munviga killen på tredje våningen i Tavasthem. Ingen överraskning, alltså, att han ett par decennier senare blev en av våra mest uppskattade berättare, med romansviter i det episka formatet. Först Amerikaemigranterna och därefter en romanserie om Jakobstad, hans hemstad.
Mindre känt, åtminstone under studietiden, var att Lasse också var en hängiven fågelskådare. Han har senare sagt att fågelskådandet under studietiden låg nere, och så var det också för mig, speciellt på studieorten. Det var bara i hemmaknutarna som kikaren togs fram, och så var det säkert också för Lasse. Att erkänna att man tittade på fåglar kändes lika omöjligt som det för andra var att komma ut ur skåpet.
För den som följt med Lars Sunds uppdateringar på Facebook har hans fågelintresse länge varit känt eftersom han frikostigt delar med sig av sina iakttagelser. Det var därför heller ingen överraskning att han år 2010 gav ut En morgontrött fågelskådares bekännelser. En bok som med rätta blev en succé, och som även jag läste med stor behållning. I form av dagboksblad från maj till december beskriver han i finstämda essäer drygt femtio fågelarter, där varje art får sitt eget avsnitt. Korta texter som är både personliga och fyllda av träffande artbeskrivningar och intressanta bakgrundsuppgifter. Spirituella naturkåserier där Lars Sund ingår i en lång och fin tradition, med namn som Gunnar Brusewitz (en av Sunds mesta favoriter) och signaturen Regulus, och våra egna Göran Bergman, Johan Ulfvens och Hans Hästbacka. Och på finskt håll Yrjö Kokko.
Knappast överraskande, alltså, att Sund nu utkommit med uppföljaren En morgontrött fågelskådares år – från tallbit till talltita. Som titeln anger denna gång med dagboksblad från ett helt år, uppdelat enligt årstiderna. Också nu är avsnitten ungefär femtio, men antalet fågelarter något färre eftersom författaren återkommer till vissa av dem flera gånger. Därtill ingår magnifika färgfoton av 25 av de presenterade fåglarna, samtliga tagna av författaren.
I filmvärlden får succéerna ofta sina uppföljare, i regel sämre än originalet. Lite så känns också Sunds nya dagboksblad. Spirituella och välskrivna, men också aningen morgontrötta. Dessutom störs jag av de inströdda reflexionerna kring dagsaktuella teman, vare sig det gäller pandemins framryckning eller vilken typ av fortskaffningsmedel som Sund med gott samvete kan använda. Han är fortfarande det man i Finland kallar ”bongare”, en som bokför alla arter på olika listor; de man ser under sin livstid, under ett år, på sin gård etcetera, även om passionen för hans del mattats av med åren. Kryssandet förutsätter att man blixtsnabbt tar sig till olika platser – vilket sällan är ekologiskt hållbart. Följaktligen brottas Sund med samvetskval, och har exempelvis skaffat sig en miljövänlig bil.
I texter som dessa känns ständiga hänvisningar till klimatet och miljöproblemen påklistrade och onödigt urskuldande. Jag förstår att Sund har samvetskval, men har ingen större lust att läsa om dem. Dagboksblad som dessa ska givetvis inte skapa förskönade bubblor, men jag är övertygad om att skickligt och passionerat skrivna texter om fåglar redan i sig gör läsaren miljömedveten. Vi behöver inte bli skrivna på näsan.
Trots känslan av Hajen 2 hoppas jag ändå att få läsa mer av Lars Sund och hans kärlek till våra bevingade vänner. För även om det hopar sig alltfler mörka moln över vår natur är jag övertygad om att vi för att orka kämpa för den också behöver de ljusa historierna, hoppfullheten och den stumma förundran inför silvertärnans skönhet.
Lars Sund:
En morgontrött fågelskådares år – från tallbit till talltita.
Förlaget, 2022.
