Skoningslöst om svartjobb i bärskogen

av Otto Ekman

Det som vi på svenska kallar blåbär översätts i ryskan och ukrainskan till ”svartbär”, lär vi oss i Pelle Sunvissons snarlikt titulerade roman Svarta bär. Det för tankarna till finskans ”mustikka” men det är också en passande poetisk titel för en bok i vilken bärklasarna i den skandinaviska skogen för huvudpersonerna har lite andra konnotationer än våra sinnebilder av glada skogspromenader och söt paj.

Sunvisson har wallraffat, och levt under antagen identitet som en av de tusentals, ofta papperslösa, utländska bärplockare som varje år anländer till Sverige men också till Finland för att med tungt, rått kroppsarbete förvandla alle­mansrättens gratisskafferi till privat kapital. En bråkdel får de behålla själva, lite mer roffar deras mellanhänder åt sig. Den största vinsten stannar hos de lokala inköparna som insett hur lätt det är att lönedumpa genom att importera desperat, icke språkkunnig och närmast rättslös arbetskraft från fattiga, korrumperade eller på annat sätt olycksdrabbade länder som Thailand, Vietnam eller det krigshärjade Ukraina.

Sunvissons research skulle ha kunnat ge upphov till en gedigen faktabok, men nu har han i stället valt att använda den för att producera ett intensivt, kompakt stycke modern arbetarroman som biter sig fast i läsarens medvetande från första raden, lika envetet som ett av Västerbottens blodsugande knott. Huvudpersonerna är den ilskna, intelligenta Alina som flytt från kriget i Donbass, den lite långsamme men godmodige Petro som förlorat sitt jobb på grund av ett hjärtfel och oroar sig för att frun ska lämna honom om han inte bidrar tillräckligt till hushållet samt tonåringen Vlad som mest längtar efter spänning i livet och efter att få chatta med sitt kärleksintresse hemma i Ukraina.

Via dem och deras kolleger avslöjas bärplockarlivets verklighet: misstänksamma, främlingsfientliga svenska bybor, farliga främmande djur, överfulla sovsalar och genomsura stövlar, domnade fingerleder och förstörda ryggar, arbetsgivare vars utsugeri konkurrerar med myggsvärmarna. Och hela tiden ett desperat kalkylerande och vändande på varje intjänad slant för att spara in tillräckligt mycket för att den osäkra arbetsresan ska gå på vinst.

Den bitande socialrealismen, den nattsvarta humorn och den intensiva, bittra närvaron i berättelsen får mig att tänka på den ryske författaren Roman Sentjin och hans roman ­Familjen Joltysjev, som också innehåller en förödmjukande skildring av kommersialiserad bärplockning. Den mustiga dialogens kreativa översättningar av ryskans ymniga svordomar har väckt en del kritik bland recensenter men personligen tycker jag den är uppfriskande, och förmedlar effektivt en känsla av oförskönad men ändå poetisk realism.
Romanen känns å ena sida väldigt samtida: karaktärerna argumenterar om vilka chattappar som är hårdast krypterade och via Alina och hennes partner Maksym som har militär bakgrund blir läsaren påmind om konflikten i östra Ukraina. Samtidigt får den abrupta förändring som Rysslands invasion lett till också boken att kännas paradoxalt daterad. Nu undrar man hur många av de ukrainska frivilliga som i dag spränger ryska pansarfordon har tränat upp sin kondition i den skandinaviska bärplockarterrängen.

I dag är Ukraina och ukrainarna den tacksammaste projektionsytan för välvilliga européers medlidande och solidaritet. Det har lyckligtvis lett till att det krigsdrabbade folket fått konkret, värdefull hjälp och inte bara tomma symbolyttringar. Ändå känns det nästan svindlande ironiskt att ta del av en bok som så effektivt visar vilket utsugeri som samma solidariska välvilliga européer utsätter samma ukrainare för, för att fylla sina plånböcker.

 

Pelle Sunvisson:
Svarta bär.
Verbal förlag, 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.