Den 89-åriga nederländska författaren Cees Nooteboom är ofta Nobelpristippad. I författarskapet återvänder han till specifika allusioner, som Miltons Paradise Lost och konstnären Hieronymus Boschs verk. Han växte upp i kloster och reste som ung i Europa efter det andra världskriget, vilket lett till att dessa två skeenden återkommer som motiv i hans författarskap. Även om Farväl: Dikt i virusets tid, översatt av Per Holmer, enligt titeln säger sig ha den senaste pandemin som fixpunkt finns också gott om hänvisningar till de i författarskapet återkommande motiven.
Farväl har en fast form; tre avdelningar med elva dikter i varje. Dikterna är numrerade och består av tre fyraradingar och ytterligare en fras eller ett enskilt ord. Samlingen tar sin början i ett slags undergång, men inte för världen utan för individen, ”mannen”. Redan i den andra dikten kommer kriget, som här är det andra världskriget men som lika gärna skulle kunna vara det mer överhängande mellan Ryssland och Ukraina. Kriget är det universella. Mannen som står vid undergången minns ”betryckta / soldater på reträtt, rädda, smutsiga med munnar / som sjöng för full hals under intåget / slutna nu”.
Visionen är dock inte enbart en undergång utan Nooteboom bygger vidare på vad som kommer efteråt. I den andra avdelningen tecknas en värld som är möjlig att bygga upp igen, även om allusioner till Milton och Bosch placeras som varningar:
Ett omvänt paradis fyllt
av monster snarlika oss, ett
avgnagt ansikte med en
buske på ryggen.
Tredje avdelningen av boken går i kvav och blir en sorts uppenbarelsebok för ”mannen” där allt stillar sig. Längtan sipprar ur jaget, de människor som var hans försvinner. Till sist återstår inte mer än en människa i blindo, ”en grå byracka ute i kylan”. De avslutande raderna är mycket stringenta i sin skönhet: ”Här måste det vara, / här tar jag farväl av mig själv / och blir i sinom tid // ingen.”
Språkligt arbetar Nooteboom genom att koppla bilderna mot varandra. De enskilda fraserna är mycket stringenta och rena i sin utformning. Språket riskerar att förmedla en klinisk känsla men de ofta råa och absurda, mycket starka bilderna av undergång lyfter tekniken. Formuleringarna balanserar mellan det som är tryggt och stillsamt i kontrast till virusets och krigets galenskap. En ofta använd teknik i boken är att anslå med högstämdhet för att sedan sänka språket till talspråksnära former. I den mycket stiliserade språkvärld som Nooteboom praktiserar fungerar tekniken utmärkt.
Generellt är Farväl: Dikt i virusets tid anslående som titel och väl inmakad i författarskapet men utan att tillföra något nytt till detsamma. Poesin är remarkabel i sin språkliga form men boken är innehållsligt svårgreppbar, vilket efter läsningen gör att behållningen finns i de enskilda frasernas och bildspråkets styrka.
Cees Nooteboom.
Farväl: Dikt i virusets tid.
Översättning: Per Holmer.
Ellerströms, 2021.
