Förnyat Tuska satsade på trivseln

1,7K

• Dela
• Dela

Tre dagar brutal metal — och en hel del annat — bjöds det på under den förnyade Tuskafestivalen i Helsingfors. Mångfald hyllades och diskriminering motarbetades aktivt i ett utvidgat, betydligt trevligare, festivalområde. 

Den första riktiga festivalsommaren sedan 2019 har inletts i fantastiskt väder Finland över. Ett av sommarens traditionellt tyngsta veckoslut brukar infalla vecka efter midsommar, då såväl Roskildefestivalen som Provinssi och Tuska äger rum – samtidigt som Prideveckan i Helsingfors kulminerar i Prideparaden på lördagen. Turister som rör sig i staden under lördagen måste förundra sig över blandningen av regnbågsglitter och corpse paint. 

För mig blev det metalmusik på Tuska för hela slanten, en festival som jag troget besökt så gott som varje år sedan 2008. Då ordnades tillställningen i den lummiga Kajsaniemiparken, därifrån den kring 2010 flyttade till det gamla industriområdet i Södervik. Under det senaste decenniet har arrangörerna år för år skyfflat runt scener och service i olika konstellationer och samtidigt kollat på vad Flow och andra arrangörer gjort för att få det något knepiga området att fungera. Visst har funkat bättre, annat sämre, men år för år har problemet kvarstått att Söderviksområdet i praktiken är en grop av asfalt och grus, och om man inte som Flow draperar så gott som hela gropen med heltäckande mattor och bean bags, är det svårt att göra det trevligt. Tills i år. 

Tuskas utvidgade område. Karta: Google.

Hittills har Tuskas festivalområde i praktiken avgränsats av Gasverksagatan till sydost och en mur av industribyggnader (Kattilahalli, gasklockan, Tiivistämö, Circo) till nordväst, vilket skapat den ovan nämnda “grytan” av betong. I år har festivalområdet utvidgats till det dubbla i sydostlig riktning, så att Gasverksgatan gjorts till det centrala promenadstråket mitt i festivalen. Tältscenen har flyttats till andra sidan gatan, till den stora parkeringsplatsen, och en mindre utomhusscen, Infernoscenen, har fått ta plats på den triangelformade planen söder om Gasverksgatan. På det här sättet har festivalen fått möjlighet att inkorporera de smala remsor av gräsmattor och träd som faktiskt existerar mitt i industriområdet, och har också lyckats utnyttja dem till max genom att i deras närhet placera små utskänkningsstånd och restaurangtält, och placerat bord och bänkar kring, men inte på, dem. På så sätt har arrangörerna skapat små gröna oaser av skugga och lugn, som inte bara är sköna att vila sig i, men som också ökar trivseln rent visuellt och psykologiskt. Sedan 2018 har Tuska haft en åldersgräns på 18 år, vilket betytt att de inhägnade utskänkningsområdena kunnat slopas och man har fritt fått flanera med ölburk eller vinglas i hand. I och med utvidgningen av området har också både öl- och matpunkterna spridits ut lite här och där, vilket minskat trängseln ytterligare ökat trivseln. Bord och bänkar är nu också spridda lite varstans, och inte, som tidigare, alla på ett och samma megarestaurangområde. Stora scenen har i år flyttats västerut och svängts mot sydost, så att huvudartisterna inte behöver uppträda med solen i ögonen. 

Arrangörerna har utnyttjat de små grönområdena till max.

Kraftverkshallen/Kattilahalli är inte längre konsertplats, utan restaurang, och den lilla inomhusscenen är flyttad till Tiivistämö-byggnaden – som är intimare, men också mindre. Det senare leder till att kön till de mer populära konserterna ibland ringlar sig tiotals meter lång. Diehard-fansen missar ändå inte sina favoriter om de dyker upp strax innan spelningarnas början – utrymmet verkar aldrig vara fullt då konserterna drar igång. 

Summa summarum: Om Tuska tidigare varit en festival där musiken varit A och O, är det nu en tillställning som man dessutom kan trivas på också mellan musikutbudet. 

Trots publikrekord är det aldrig trängsel — Tuska har utrymme att växa.

Arrangörerna har uppenbarligen haft tid att fundera på en totalförnyelse – om inte av konceptet, så åtminstone av arrangemangen i stort. Det fördubblade festivalområdet erbjuder inte bara mer trivsel, utan också möjlighet att ta in fler personer. Tidigare har ramarna kommit emot vid cirka 15 000 personer per festivaldag – i år är drar den slutsålda lördagen över 17 000 besökare. Totalt besöker 49 000 personer Tuska detta år, vilket är nytt festivalrekord. Med det “gamla” konceptet drog festivalen 2019 43 000 personer, och då var det faktiskt för trångt. 

Nytt för i år är också den så kallade HS Forum, en intervjuscen i Cirkos lilla sal, med program kuraterat av Helsingin Sanomat. Det bjuds på två till tre diskussioner om dagen – inte (bara) sedvanliga artistintervjuer, utan också bland annat diskussioner om konspirationsteorier, HTBQIA+-rättigheter och yttrandefrihet. Ett av dragplåstren är medlemmar i det iranska metalbandet Confess, ett annat Angolabördiga rapparen och en av frontmännen i det östhelsingforsiska metalbandet Lähiöbotox, Luyeye “Viki” Konssi – ett referat av den diskussionen kan du läsa i Ny Tid 8/2022, som utkommer i augusti. 

Festivalen, som är känd för att vara den fredligaste och lugnaste i Finland (polisen har konstaterat att Tuska är tråkigt eftersom det aldrig händer något på den), har också i år för första gången anlitat en diskrimineringskontaktperson som är tillgänglig under och efter festivalen, och Tuska-appen har ett kontaktformulär för anmälning av diskriminering eller annat opassande beteende. 

Alla är välkomna på Tuska — med partyhatt eller utan.

Ja, nu blir den här festivalrapporten ganska långrandig i sin beskrivning av Tuskas ramar, snarare än det musikaliska innehållet. Delvis beror det på att det på förhand inte finns så väldigt mycket på programmet detta år som ger just den här besökaren ståfräs. Å andra sidan är det ett program som håller hög klass så gott som från början till slut varje dag. I brist på ett bättre beskrivande ord, känns årets laguppställning “klassisk”, med tyngdpunkt på melodisk, riffdriven heavy metal, stora refränger och ett inte helt oväsentligt tillskott av synthmelodier. Någon må beklaga att finländska Amorphis, Sonata Arctica, Stam1na och Stratovarius har uppträtt på var och varannan festival under de senaste 15 åren, men å andra sidan finns det en orsak till att de år efter år bokas till var och varannan festival. Jag konstaterar att den metalcore-boom som under några år på 2010-talet dominerade verkar vara över, då det är relativt få band på årets festival som företräder genren – ett anmärkningsvärt undantag är en av huvudakterna, ukrainska Jinjer. 

Schweiziska Eluveitie hade måhända förtjänat en bättre tidsslott än tidig fredag förmiddag, men bland annat harpisten och sångerskan Fabienne Ernis spelglädje smittade av sig på en festivalhungrig publik.

Personligen fick jag rent musikaliskt kanske mest ut av fredagens utbud – jag brukar själv dras till det lite udda och ofta mer melodiska i utbudet. Folkmetalbandet Eluveitie från Schweiz och inhemska storheten Ensiferum levererade också efter förväntningarna. De senare har under de gångna åren skalat bort det mesta av sin medeltids-lajv-rekvisita från scenen och dräkterna – kvar finns inte mycket mer än de enkla ansiktsmålningar som blivit gruppens emblem. Det gör måhända bandet lite mer tråkigt att uppleva live, men på samma gång kanske lättare att uppskatta dem för musikens skull. Det som stannar kvar i minnet av spelningen är framför allt gitarristen Markus Toivonens leende, som sträcker sig från ena örat till andra, och vägrar lämna hans ansikte för ens en sekund under konsertens lopp. 

Denna glädje verkar delas av alla, såväl arrangörer som besökare och artister, under hela festivalen – glädjen av att efter tre år igen vara tillbaka. Tuskas besökare, artister och arrangörer beskrivs av arrangörerna själva som en “stam”. Delvis är det förstås marknadsföringstjafs, men det ligger ett frö av sanning i beskrivningen. Tuska är en festival som både uppträdare och publik känner sig “hemma” på – vilket torde vara en av förklaringarna till att den är så trygg och fri från otrevliga incidenter. Ytterligare ett Tuskaveckoslut förlöper utan att jag ser ett enda slagsmål, någon som bråkar med säkerhetsvakterna, upplever någon hotfull situation eller känner mig otrygg. Överförfriskade personer ses här och där, men de är alla harmlösa, och tillåts gärna ta en tupplur så länge de inte stör andra. 

Rutinerade Ensiferum hade inga problem att infria publikens förväntningar.

En av de, för mig, mest positiva överraskningarna på festivalen är inhemska Lost Society, som jag vill minnas att jag första gången bevittnade 2013 på Sauna Open Air i Tammerfors, då det då relativt nygrundade bandet ännu var ett rätt renodlat thrash metalband. Under ledning av finsk-egyptiske frontmannen Samy Elbanna har bandet under åren utvecklat sin starka melodiska sida till den grad att vissa av låtarna till och med börjar närma sig radiovänlig rock. För mig, vars musikaliska hemvist är närmare Aerosmith än Slayer, passar detta utmärkt. Lost Society gör en urstark och känslosam spelning, som, liksom Tuska överlag, också är färgad av de senaste årens, och senaste veckornas, världshändelser. Ångern över att jag igen missar Prideparaden på lördagen lättas en aning då Elbanna vrålar ut över publiken: “I want to say this to all the world: FUCK your wars! FUCK your racism and FUCK your homophobia!” 

Att Prideparaden pågår samtidigt som Tuska syns tydligt på festivalfolket. Det syns många regnbågar och enhörningar i munderingarna – och respekt, inklusion och mångfald är ord som upprepas ofta av både speakers och artister under veckoslutet. 

Nordisk-tyska Heilung var en av höjdpunkterna för Ny Tids reporter på Tuska.

Andra höjdpunkter på fredagen är franska dark synth-sensationen Perturbator och framför allt mäktiga experimentella folkgruppen Heilung. Bestående av medlemmar från Tyskland, Danmark och Norge, använder kollektivet Heilung instrument som funnits eller kan ha funnits under brons-, järn- och vikingaåldern, och deras musik är baserad på och inspirerad av gammal runskrift från Tyskland och Norden. Till skillnad från många folkmetalband eller folkinspirerade rockband, lägger Heilung inte till moderna instrument eller ens effekter, utan kallar sin musik för “amplifierad historia”. Att ta del av Heilung live är som att stiga in i en magisk, schamanistisk ritual. Det är mörkt, suggestivt, medryckande och känns som om det är gjort med sådant allvar och sådan hängivelse att det verkligen är lite farligt – till skillnad från alla de teatraliska black metal-band som i dag känns mer som teater än något annat. Det är naturligtvis Heilung också, men det är teater på så proffsig nivå att då man står i första raden, är det lätt att man börjar tvivla. Inte ens då en mindre armé av barbariska krigare i full krigsmundering äntrar scenen, börjar man dra på smilbanden. Heilung tar avstamp i nordisk och germansk, inte minst, känns det som, samisk, folkmusik, och experimenterar fritt fram ett sound som låter som om det hör hemma i en film eller en performans – inte för intet har deras musik använts både i tv-serien Vikings och i datorspel. Det som framför allt imponerar Kai Uwe Fausts och Maria Franz otroliga röstarbete, och den precision med vilken den flerstämmiga sången och musiken vävs samman. Rent musikaliskt blir det lite monotont i längden, och en festivalspelning på en timme är nog ungefär maximalt vad detta håller för, och redan efter halva setet börjar förtrollningen småningom släppa sitt grepp. 

Med glimten i ögat tog sig Reckless Love an den svartklädda mobben på Tuska.

Lördagen bjuder bland annat på Tuskas årliga tongue-in-cheek-bokning, denna gång är det neo-glamrockarna Reckless Love som får försöka övertyga en kanske något skeptisk festivalpublik – och det gör det med den äran. Bandet, som består av en bunt killar med bakgrund i klassisk musik, fick sin början som ett 80-talscoverband 2001, men började småningom göra egen musik med influenser av band som Van Halen, KISS, Poison och Def Leppard – och skrev 2009 på internationellt skivkontrakt. Reckless Love är förvisso en pastisch på 80-talets glam metal, men till skillnad från flera andra av de här pastischbanden som var populära till och från under 2010-talet, känns Reckless Love som om det verkligen kunde ha existerat i Hollywood för 35 år sedan. Man må tycka vad man vill om stilen, men refrängerna sätter sig i huvet och det är svårt att inte åtminstone stampa takten med foten, vare sig man vill det eller inte. 

Tomi Joutsen i Amorphis äger en av den internationella metalscenens mäktigaste röster.

På sätt och vis gäller detsamma Amorphis. Varenda gång bandets namn dyker upp på Tuskas line-up tänker man “oj, Amorphis igen – så originellt”. Men fanimej, år efter år visar bandet att det förtjänar titeln som Finlands kanske mäktigaste metalband. Musiken liksom rullar fram, blytung men på samma gång graciös, omöjlig att värja sig för. Det finns en groove och en melodisk kvalitet i låtarna som klibbar sig fast – och det finns få sångare inom det internationella metalfältet som kan mäta sig med Tomi Joutsen då han lägger in sin domedagslåga growl – möjligen Type 0-Negatives Peter Steele, men Joutsen gör det hela med mycket mer finess. 

Kreator bjuder på bomber och granater.

Söndagens Kreator har många väntat på – jag såg dem senast på samma festival för kanske tio år sedan. Kreator är ett av de de “fyra stora” teutoniska thrash metal-bandet (grundat 1982), och ses som en av föregångarna för black och death metal-genrerna. I dagens läge är det också mer melodiskt än då det begav sig på 80-talet, och refrängerna i de nyare låtarna känns också som skrivna för sing-along, eller shout along. Låt vara att låttexterna ibland känns som skrivna av en 12-åring som spelat lite för mycket rollspel (“The world is in flames / but we are united / under 666 / burning in the sky”), men Kreator bjuder på ett makalöst riff-o-rama, och saklig eldshow på scenen. Bandets stora popularitet i Finland beror delvis på Sami Yli-Sirniö, som fungerat som förstegitarrist sedan 2001. 

Den kanadensiska gitarristen och sångaren Devin Townsend är med sin virtuosa proggmetal en alltid uppskattad gäst på Tuska, antingen med bandet Strapping Young Lad, med projektet Devin Townsend Project, eller som i år, som soloartist. Själv är jag mer intresserad av High on Fire, ett av de för mig helt okända bandet under årets festival, som visar sig vara en svettig powertrio med starka influenser av Motörhead. Det är kompetent utan att ändå däcka mig. 

Söndagens antaligen mest framemotsedda band är Ukrainska Jinjer – som inte bara är ett av de tuffaste metalcorebanden i världen, utan som också på grund av det pågående kriget för tillfället åtnjuter ett alldeles exceptionellt stöd. Jag har sett Jinjer tidigare, men är ändå lite besviken över att festivalen lagt två av de kanske mest samhälleligt intressanta konserterna ovanpå varandra. Jag väljer trots allt att kolla in ett annat för mig (och många andra) nytt band, Lähiöbotox. Rap metal-gruppen grundades 2018 av ovan nämnda Luyeye Konssi, mer känd som komikern, hiphopartisten och Youtube-personligheten Seksikäs-Suklaa, samt hans radarpar Hanad Hassan, eller Dosdela, med somaliska rötter. Resten av bandet består av medlemmar i grupperna Heaven ‘N’ Hell och Lighthouse Project. Viki och Hassan är inga stora sångare, och det är inte heller något särdeles iögonfallande med bandets kompetenta thrash metal, men låtarna som beskriver livet som invandrare i Östra Helsingfors slår hårt, och bandets spelglädje smittar snabbt av sig på den relativt stora publik som samlats vid Infernoscenen. Tillsammans med Samy Elbanna går Lähiöbotox i bräschen för en ytterst välkommen diversifiering av den finländska metalscenen. 

Lähiöbotox är pionjärer för mångfalden inom den finländska metalscenen.

Och hur var det då med huvudartisterna? Två av festivalens på förhand mes hajpade uppträdanden var nu-metal-pionjären Korns, och danska black metal-pionjärerna Merciful Fate, som uppträdde på fredag respektive lördag. Även om jag aldrig lyssnat aktivt på någondera bandet, var jag pumpad inför båda. En sista-minuten-informationsmiss från arrangörernas sida ledde till att flera av de ackrediterade fotograferna, jag inräknad, fick veta att bandets management inte hade gett oss tillstånd att plåta Korn. För egen del tog det luften ur mig efter en lång arbetsdag, och jag beslöt mig för att gå hem, men Korn lär ha gett en bra spelning. 

Merciful Fate är ett av de band som black metal-fans svär vid som ett av de riktigt stora, och förväntningarna inför det nyligen återförenade bandet var uppenbart stora. Arkitekten bakom bandet är sångaren och låtskrivaren King Diamond, eller Kim Petersen, känd för sitt breda röstspektrum, och framför allt för sin falsett. Hans teatraliska och demoniska scenpersonlighet har alldeles tydligt stått modell för svenska powerrockbandet Ghost. Som en som inte är särdeles djupt bevandrad i black metal, går tyvärr Merciful Fates storhet mig förbi, och jag kommer antagligen aldrig riktigt att kunna förlika mig med den lätt ofrivilligt komiska kontrasten mellan bandets stentunga riff, King Diamonds diaboliska uppenbarelse och det faktum att då han öppnar käften, låter han som Musse Pigg. Fans av bandet får ursäkta. Amerikanska nu-metal/alt-metalbandet Deftones känns kanske som en litet överraskande avslutare av festivalen. Till saken hör att då bandet bokades för 2020 års festival, var Faith No More tilltänkt som huvudartist, men efter att det bandet drog sig ut, blev Deftones promoverade. Jag har själv lite svårt att gå igång på Deftones brand av alternativ, proggig metal, vilket gör att samtliga av årets tre huvudartister blir något av besvikelser för mig – detta handlar dock främst om personlig smak, antar. 

Som helhet blir det ändå åtminstone 4/5 stjärnor för årets Tuska vad gäller det konstnärliga. Artistutbudet är digert och högklassigt, med högt uppskattade klassiker, några kul överraskningar och en del spännande nya bekantskaper. Arrangemangen och det utvidgade festivalområdet får däremot full poäng, och gör detta till kanske den bästa Tuskafestivalen i denna besökares minne. 

Foto: Janne Wass