Östblockets lyckligaste barack

av Pavel Petrov

Ungern ligger mitt i Europa, som sägs ha återförenats under åren 1989–1991. I denna epokgörande process spelade landet en betydligt större roll än vad det brukar få erkänsla för. Idag räknas Ungern som en av EU:s främsta bråkmakare. Statsminister Viktor Orbán och hans konservativa falang Fidesz-KDNP har på tolv år förskansat sig en utbredd kontroll över landets institutioner. Efter det framgångsrika valet i april står det klart att det blir fyra år till vid makten, och falangen talar redan om planer för 2030.
Vad ligger bakom denna farliga utveckling? Svaret på denna och andra högst aktuella frågor kan hittas i Komennus Budapestiin (Kommendering till Budapest) av Pertti Torstila. Som Finlands ambassadör i Ungern och Kroatien bevittnade han de för regionen dramatiska åren 1992–1996.

Torstila bjuder på en resa till Ungerns närhistoria som han iakttar med både personligt engagemang och analytisk distans. På 1970-talet upplevde han som ambassadens sekreterare även ett annat Ungern. ”Östblockets lyckligaste barack” åtnjöt ett relativt ekonomiskt välstånd, byggt på västliga lån.

Torstila visar hur samspel mellan det förflutna och dess framställningar har präglat Ungerns politiska landskap under det gångna århundrandet. Strålkastarna riktas mot tre årtal vars stundom öronbedövande ekon hörs än idag.

De västliga ententemakterna tvingade kungariket Ungern att underteckna Trianonfördraget 1920, vilket medförde att miljoner ungrare plötsligt befann sig utanför landets nya gränser. Än idag väcker namnet Trianon känslor och är därmed en faktor i politiken i Ungern.

När sovjetiska stridsvagnar krossade upproret mot Moskvas diktat i folkrepubliken Ungern 1956, drabbades nationen av ytterligare inre splittring. Hundratusentals flydde, medan revolutionens tragedi förtegs i årtionden.

KGB-officeren Jurij Andropov, som Torstila borde ha nämnt, befann sig i Budapest när striderna bröt ut. Omskakande minnen av folkresningen uppges ha påverkat den blivande sovjetiska ledarens politik och på så vis banades en väg för perestrojka och glasnost.
Brister i Ungerns stagnerade ekonomi bidrog till ett växande missnöje som slog bräckor i järnridån redan före Berlinmurens fall. Landet var först bland Warszawapaktens stater att förklara sig som en demokratisk republik 1989, på årsdagen av det krossade folkupproret 1956.

Torstila låter förstå att förväntningarna på demokratiseringen var höga, men att de främst handlade om ekonomisk välfärd. Det gungande 1990-talet lämnade många ungrare strandsatta och besvikna på sin egen drömbild av fria val och marknad.
Ur skuggan av de tre historiska årtalen träder ett fjärde allt tydligare fram. År 2012 antog Orbáns regering en ny grundlag för att säkra sitt ledarskap. Det är oklart huruvida deras planer för 2030 står pall för det rysk-ukrainska krigets hetta som stöper om Europas politiska ordning. I varje fall förblir Ungern viktigt, oberoende av hur dess gränser ser ut. Torstilas bok är ett utmärkt sätt att stifta bekantskap med detta anmärkningsvärda land ur ett finländskt perspektiv.

 

Pertti Torstila:
Komennus Budapestiin.
Siltala, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.