Dockor, foto och kitsch

av Julia Knežević

”Denna bok utgör ett prov på att doktorsstudier i filosofi kan vara gift för ens själ. Men detta bokverk blixtbelyser också hur en Canon AE1-kamera från slutet av 1970-talet kan utgöra det intermezzo som likt en deus ex machina får en själsplågad doktorand att plötsligt vrida sina tankar åt andra hållet, och som i ett tillstånd varken beskrivbart som stiltje eller storm lyckas lotsa doktoranden till en palmförsedd sandstrand i sista timmen före solnedgången.

Lotsad till en praktfull strand likt en antik sjöfarare, som tillbringat mardrömmar till sjöss med limegröna havsormar, föreställer jag mig att jag var predestinerad att bli en sjöfarerska, men starkare krafter förhindrade mig att hissa segel och svabba däck, vilket jag kompenserat med ett nästan maniskt behov av att promenera, segla på land. Solvitur ambulando, är maximen jag mantrat på sen mina yngre och sårbarare dagar. Solvitur ambulando; lösningen finns i vandrandet.”

Trots utdragna vandringar, lyckades jag inte anlända till en rimlig doktorstes. Jag fumlade med apollonisk konst och dionysisk kitsch. Försökte pressa in homo ludens, den lekande människan, i Kitsch-människans form. I ren desperation prövade jag en dag tanken om kitsch som något kusligt, det tyskarna kallar das Unheimliche. Tänkte att den sortens bric-à-brac folk har liggande på sina vindar skulle inge en känsla av kuslighet. Segervisst utropade jag ”Heureka!” Jag hade funnit en tes. Sagt och gjort. Förutom att skrivandet blev ogjort, för nu avancerade min förmåga till prokrastinerande till proustianska nivåer. Så jag fortsatte att vandra, längs stränder och gränder, fast lösningen till min olustiga rastlöshet satt bortglömd i min bokhylla.

Det finns framförallt fyra ting som jag gläds över att ha roffat åt mig när min salige fars hus skulle tömmas. En så gott som värdelös sovjetisk samovar från 1988. Ett tungt stycke av Berlinmuren, som saknar skönhet men är desto mer historiskt pregnant. En gammal Leitzkikare som tjänar klanderfritt att spionera på grannar med. Och slutligen den underbara Canon AE1. I närmare åtta år hade kameran bara stått på olika hyllor emedan jag utgått ifrån att apparaten redan sett sina funktionsdugliga dagar. Men eftersom kameran är så vacker och retro chic föll det mig aldrig in att göra mig av med den. Tills jag en dag skaffade ett batteri till kameran för att se om den fungerar. Vilket den till min gigantiska förvåning gjorde. Med glädjesprång rusade jag tillbaka till fotoaffären för att införskaffa mig en svartvit 35mm filmrulle. Sålunda tog jag mina första steg på vägen till att bli en amatörmässig, autodidaktisk kitschfotograf, med lite hjälp av Youtube, en fotokurs med mörkrumsteknik på Arbis och dammiga fotoböcker från 1960-talet.

Min plötsliga hänförelse av denna övervintrade kamera garanterade mig en inspirerande vårvinter som i skrivande stund inföll för exakt (jag minns inte antalet) år sedan. Min törst efter kunskap i fotografiets förunderliga värld var omåttlig. Jag insåg snabbt att idioter icke göre sig besvär i fotografiets sfär, ty fotografi är som renässanskonst; ett sällsamt äktenskap mellan matematik och vision. Men jag var fast besluten att anta utmaningen. Dock ställdes jag snart inför ett annat dilemma; vad fan skulle jag egentligen fotografera? En kamera som fångar ljus på film är nämligen inte alltför billig i drift. Det gäller därför att ha en vision.

Längs samma stränder och gränder fortsatte jag att vandra. Tills jag en eftermiddag i februari precis vid Ursins klippa kolliderade med idén om att börja fotografera mina studieobjekt. Min första tanke var att göra ”konstverk” av mina fotografier genom att med tuschpenna måla och dekorera dem, eller limma små glimrande pärlor längs Matterhorns kännspaka Toblerone-konturer. Men under samma promenad hann jag ändra mig och fattade ett aningen annorlunda beslut, vars resultat är denna kufiska bok. I stället för att klottra med pärlor och tuschpennor, fjädrar och sandkorn, skulle jag skriva små ackompanjerande texter till mina fotograferade kitschobjekt.” (Citat ur min bok utgivet på eget förlag.)

Min doktorstes hade handlat om ”Kitsch som det kusliga”, i stil med Freuds das Unheimliche. Där dockor (min barndoms älskling hette Maria) skulle få stå som exempel. Liksom clowner och spöken.

”Av en händelse råkade det sig att när jag flanerade omkring på en loppmarknad på Stora Robertsgatan såg jag en vitrin med gamla dockor sittandes prydligt i rad, bland dem Maria. Fast det inte var min Maria för hon var brunett, medan dockan i vitrinen var blond. Men ansiktsdragen var identiska, jag glömmer aldrig Maria, som försvann för många, många år sen. Känslan som smög sig på av att återse denna doppelgänger till Maria var alls inte en sorts obehaglig kuslighet. Keine Unheimliche. Utan jag drabbades av ett sentimentalt vemod. Sakta trillade en tår nerför min kind.

Senast här, hade kitschdoktorandens doktorstes rasat ihop som ett kortspel. Dockor är varken kitsch eller kusliga. Men doktoranden ler dock nu som en F***ing Mona Lisa. Tänker att allt är väl. Att återse Marias vackra ögon och samtidigt känna sina egna vattnas, är ett mycket lyckligare slut än att forcera nån sorts idiottes om kitsch som das Unheimliche på s. 287 i en krackelerande doktorsavhandling. Kitschdoktoranden ler inte längre som en Mona Lisa, utan gapskrattar som en säll gud i nietzscheansk anda!” (Utdrag ur min bok.)

We sort of ”did London” i en vecka, min dotter & jag, i ljuva maj. Var en wannabe good Mummy när jag varnade dottern för att vaxdockorna i Madame Tussauds kabinett kan vara kusliga, Unheimlich, spooky. Little did I know. Dottern tog selfies som aldrig förr med Kim Kardashian. Medan jag var på Cocktail Party med Bojo, Winston Churchill, Shakespeare och Elisabeth I. Unheimlich? Lovely, rather.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.