Finskt vattenprojekt ger jämställdhet i Nepal

av Björn Udd

Finland har varit med och finansierat vatten- och sanitetsprojekt i Nepal. Vilken betydelse har projektet haft i praktiken? Björn Udd har besökt landet och beskriver hur det finska projektet har fått stora följder för jämställdheten i utsatta grupper.

Att ha tillgång till vatten kan betyda mycket mer än att kunna dricka och tvätta sig. Det vet man på landsbygden i de västra ­delarna av Nepal, där Finland finansierat olika vatten- och sanitetsprojekt i över 30 års tid. Projektet har inverkat på jämlikheten mellan könen, tillgången­ till näring, till och med på det rigida kastsystemet. Det senaste projektet – ett som pågått i över 16 år – avslutas i höst, men vad blir kvar?

Avlägsna byar får tillgång till vatten

Att ta sig till byn Khandeswori, belägen vid foten av bergskedjan Apihimal i fjärranvästern i Nepal, är inte lätt. Först måste man köra längs krokiga bergsvägar i några timmar från närmaste lilla stad. Därefter vandrar man upp för trappor i två kilometer, och sedan återstår ännu en några kilometer lång vandring. Och Khandeswori är inte närapå den svåraste byn att nå.

Utifrån de här omständigheterna har finska aktörer i samarbete med nepalesiska myndigheter och lokalbefolkningen arbetat för att se till att över 1000 mer eller mindre avlägsna byar har tillgång till vatten. Projektet är till hälften finansierat av Finland och EU, till hälften av nepalesiska myndigheter och det har förändrat och förenklat speciellt kvinnornas liv.
– Innan vi fick kranarna i byn var vi tvungna att hämta vatten ur närmaste källa. Det tog en och en halv timme. Eftersom jag på den tiden inte hade några större kärl för vatten måste jag gå flera gånger per dag för att hämta vattnet, säger Deu Mati Tamata.

De kastlösa är utsatta

Tamata är 51 år gammal och tillhör daliterna, de kastlösa och orörbara. Daliterna har diskriminerats i hundratals år, till den grad att man bara på utseendet kan se vem som är dalit. Diskriminering på basis av kast har förbjudits flera gånger, senast 2011, men en flera hundra år gammal tradition är svår att bryta.

Det ser man också i Khandeswori.­ Byn är uppdelad så att dalitbefolkningen bor i en egen del av byn, längre ner i sluttningen. Jämfört med de andra delarna av byn är invånarna i märkbart sämre skick. ­Tamata är också en av de äldsta invånarna i sin del av byn, medan åldringarna i andra delar lätt kan vara närmare 90 år gamla.
– Tidigare var vi orörbara, ingen rörde oss eller kom in i våra hem. Nu har det förbättrats. Våra hem är också renare eftersom vi har bättre tillgång till vatten och mer tid till vårt förfogande, säger Tamata.

Vattensystemet är byggt inom ett finskt projekt som pågått i Nepal sedan 2006. Inom projektets ramar har man också jobbat på att säkra lokalbefolkningens försörjning och främjat jämlikhet mellan könen och kasten. Till exempel har vattenkommittéerna i byarna bestått av representativt utvalda grupper, så att kvinnors och daliters röster hörs.

Byns banbrytande viceordförande

Umila Bohara blev nyligen vald till viceordförande i kommunalfullmäktige för andra gången. Hon hoppas att hon i framtiden får fler kvinnliga motståndare i valen.

 

Samtidigt har kvinnans ställning i samhället stärkts också inifrån, något som banbrytaren Umila ­Bohara, 48, är ett exempel på. Som 17-åring förälskade hon sig i en pojke och rymde hemifrån. Hennes konservativa familj var självklart missnöjd, men efter att hon bott hos pojken i fyra dagar bjöd Boharas pappa hem dem och sade att han godkände situationen. Hon fick alltså ingå kärleksäktenskap, något som ännu också är relativt ovanligt i Nepal.

På landsbygden i Nepal flyttar oftast kvinnan hem till sin makes föräldrar, där hon sedan tar hand om hushållsarbetet. Hos familjen Bohara är det ändå annorlunda.
– Mina svärföräldrar var glada över att få mig som svärdotter och vi har utvecklat ett system där vi delar på hushållsarbetet mellan hela ­familjen, också min man deltar.

Det har möjliggjort att Bohara har kunnat göra en politisk karriär. Efter inbördeskriget i Nepal 1996–2006 befann sig landet länge i oreda, men 2015 hade den nya grundlagen skrivits och det var tid för demokratiska val. Bohara hade redan tidigare valts till ordförande för byns skolkommitté­ och ställde upp i valet.
– I valet 2017 fanns det lagstadgade politiska poster för kvinnor. Alla partier måste ställa upp en kvinna som antingen ordförande- eller viceordförandekandidat för kommunfullmäktige. Ingen annan kvinna ställde upp som kandidat i det marxist-leninistiska partiet.

Röstmagnet

Partiet segrade stort och Bohara blev viceordförande i kommunfullmäktige.­ Trots att hon var enda kvinnan, eller just därför, var hon en röstmagnet.
– Jag jobbade hårt för att nå ut till kvinnorna i byn och fick till slut över hundra röster fler än den nuvarande ordföranden. Kvinnorna kom ihåg mig från mitt arbete i skolkommittén där jag jobbat för att utvidga skolan från 8 klasser till 12. Det betydde att flickor kunde gå ut grundskolan i hembyn.

Till valet som hölls i våras hade partierna lärt sig kringgå kvinno­kvoten genom att ingå valförbund och andelen kvinnor som blev invalda­ sjönk drastiskt. Bohara blev ändå återvald till viceordförande, igen med en större mängd röster än någon annan i området.
En stor del av Boharas första mandat­period gick åt dels till att lära­ sig jobbet, dels till att reagera på corona­pandemins utmaningar. Nu vill hon se till att byn utvecklar vägnätverket och jordbruket. Dessutom vill hon skapa utbildningsprogram för ensamstående kvinnor och människor med funktionsnedsättning, så att de ska ha bättre möjlighet att försörja sig.

– Jag vill också se till att vatten­kranarna hålls funktionsdugliga. Efter att kranarna kom till byn har skördarna blivit bättre.

Som beslutsfattare är hon nöjd med hur projektet genomfördes, och det är viktigt. Inom projektet har kravet varit att kommunerna finansierar en del, och efter att den utländska finansieringen nu tar slut blir det kommunerna som tar över.
– Det kommer att gå bra. Byborna har märkt hur stor påverkan sådana här kranar har på vardagen, så vi är motiverade att hålla igång dem. Vi samlar ihop en vattenavgift, och med den finansierar vi alla reparationer.

Kunskapen stannar i Nepal

Reparatörerna är lokala hantverkare som fått specialutbildning inom projektet. Tanken har varit att så mycket som möjligt av kunskapen ska stanna i Nepal också efter att projektet avslutats.

Ett exempel på det är vatteningenjören Narayan Wagle. Han har jobbat med finska vattenprojekt i över 30 år och är otroligt nöjd med all den kunskap han samlat på sig.
– I början av min karriär åkte jag ut på fältet, talade med byborna och gjorde tekniska undersökningar. Nu planerar jag projekt på distriktsnivå.

Han säger att stämningen i ett finskt projekt är unik, speciellt i ett hierarkiskt land som Nepal.
– Om man sköter sitt jobb bra kommer man att få en möjlighet att göra något nytt och utmanande. Det finns en möjlighet att bli befordrad. Därför har till exempel jag inte känt att jag skulle behöva byta organisation, säger Wagle.

Förutom att ha jobbat i finska projekt jobbade han ett tag i ett brittiskt projekt. Då förstod han varför finska projekt fungerar så bra.
– Om du kommer på någon förbättring inom ett finskt projekt får du möjlighet att genomföra den. Då funderar alla på hur man kunde göra saker bättre. Alla blir mer delaktiga på det här sättet, säger Wagle.
– Dessutom har jag insett att i finska projekten, till skillnad från många andra projekt, är man måna om att alla anställda har koll på det som görs. Det betyder att man inte bara har kunskap om sitt eget område­ utan dessutom vet lite om allt. På det sättet blir samarbete lättare och kunskapen bredare.

Wagle är också glad över att se hur mycket den lokala befolkningen och beslutsfattarna involveras.
– Ett problem i projektet har varit att det på grund av inbördeskriget inte fanns lokala myndigheter att samarbeta med i början. Nu har vi lyckats skapa kontakter och kommer att kunna lämna över det vi byggt, säger han.
– Vi har också tränat teknisk personal som kommer att kunna ta hand om vattenledningarna, men största delen av ansvaret ligger på myndigheterna.

Viktigt att vattnet fortsätter flöda

Deu Mati Tamata har svårt att drömma om framtiden. Hon önskar att hennes söner, som båda har funktionsnedsättning, skulle kunna leva ett gott liv.

Att kranarna hålls användbara är viktigt för människor som Tamata. Hon och hennes två pojkar har ett funktionshinder där muskeln i låret är underutvecklad. Därför lever­ ­familjen på en liten handikappersättning de får från myndigheterna och på vad Tamatas man förtjänar via jordbruk och andra ströjobb.

Utan en fungerande kran nära hemmet skulle livet bli ännu svårare.
– Förutom kranen har vi också fått stöd till ett växthus, så vi får en lite bättre skörd nu, säger Tamata.

Trots att mycket i daliternas situation har förbättrats, inte minst tack vare vattenprojektet, har många ­daliter svårt att uttrycka vad de önskar sig av framtiden. Ett vanligt svar daliterna i Khandeswori ger är att de hoppas att situationen åtminstone inte försämras igen. Också Tamata­ är orolig över framtiden.
– Åtminstone hoppas jag att situationen inte blir värre för mina barn. Jag hoppas att de får leva ett normalt liv, säger hon.
– Det känns som att det ännu är omöjligt för dem, och det tynger mig otroligt mycket.

 

Foto: Björn Udd

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.