Läsning som kärleksgärning

av Rakel Similä

Vad ska vi ha poeter till i torftiga tider?” frågade sig poeten Hölderlin år 1801. alfabet är den danska författaren Inger­ Christensens svar. Diktverket publicerades år 1981, i skuggan av kalla kriget, olje­krisen och atombomben. Katastrofmedvetenheten förblindade framstegstron, och det fanns en förtvivlan hos Christensen över den mänskliga föreställningsförmågans destruktivitet. Svaret på Hölderlins fråga uttrycks som besvärjelse, åkallan och hopp. Poesins rituella karaktär både frammanar och önskar sig en värld: aprikosträden finns, aprikosträden måste få fortsätta finnas.

Christensen har setts föregripa både ekologisk medvetenhet och vågen av ekopoesi som sköljt över Norden på 2010-talet. I sin avhandling Besvärja världen – En ekopoetisk studie i Inger Christensens alfabet tränger litteraturvetaren Sofia Roberg in i diktens ekologi, och undersöker hur den mässar fram en förbundenhet mellan människan och världen. Utifrån ekofilosofiska tankegångar undersöker Roberg besvärjelsen, apokalypsen, subjektiviteter samt sammanvävningen av språksystem med ekosystem. Kulturen och språket utforskas som veck i naturen, där mönstren formas i språng utifrån en samverkan mellan det förutbestämda och det fria. Poesins performativa potential tas på allvar: vad får det poetiska språket att hända och på vilket sätt?

Besvärja världen är ett verk, där Roberg både grundlägger och förnyar alfabet. Med ekopoetik åsyftas ett sätt att läsa och skriva som är nyfiket på den mer-än-mänskliga världen, men även på människans plats i denna värld, vårt absoluta beroende. Christensen ämnar ”skriva som vinden”, medan Roberg använder möbiusbandet som en läsart. Det handlar om en ekopoetik efter romantikens förståelse av naturen som en pastoral tillflyktsort utanför det mänskliga. Roberg vidgar förståelsen av det man kallat Christensens ”system­diktning” genom att hänföra den till både trollformeln och biologiska processer.

Stilen är lyhörd, det är enkelt för läsaren att följa Robergs läsning. Bakgrunden som poet och kritiker kan skönjas i den omsorgsfulla skönheten boken vårdar. Jag förundras över hur Roberg levandegör det säregna och det samhöriga, skriften öppnar glapp i mig, jag vill läsa mera, jag vill röra mig djupare. Uppmärksamheten är ett slags kärlek, eller möjligen ”förtätad mani”, som Horace Engdahl kallat det. Att ge en dikt fem år, som Roberg gjort, är en kärlekshandling.

Forskning mår inte bra av att isoleras, vilket gör utgivningen av en avhandling såsom Robergs välkommen. Kunskapen andas när den inte enbart är till för de redan invigda. Förra året kom Gabriel Itkes-Sznaps avhandling om litteraturens precision ut på Nirstedt, där Christensens författarskap också utforskas i en lättfattlig form. Den ekologiska frågans existentiella tyngd gör ändå Robergs verk mera enträget. Detta är en bok som tränger in i erfarenheten av och makten i att vara en språklig varelse.

Inger Christensen är en författare människor drabbas av. Poeten Tua Forsström berättar om hur dikten efter en uppläsning i New York förföljt henne, och blivit självgående i hennes medvetande: ”Den raserar försvar och håller mig tillhörig i världen.” Christensen och Roberg med henne ställer frågan: Vad kan en besvärjelse göra i en värld där människan redan uppfunnit sin egna förintelse? Kan ett poetiskt alfabet uppfinna världen åter?

 

Sofia Roberg:
Besvärja världen – En ekopoetisk studie i Inger Christensens alfabet.
Ellerströms, 2022.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.