Frågor utan svar

av Rakel Similä

Solitaire, en av Lars Noréns sista pjäser, visades på Svenska Teatern i Sofia Adrian Jupithers uruppsättning.

På frågan om hur han tror att Gud låter, svarar Nick Cave att han önskar att det inte var en röst som var dånande, manlig och auktoritär. Istället hoppas han att det gudomliga är ett körverk, som när man spelar in flera olika röster och lägger dem på varandra, ju fler de är desto renare blir ljudet. I denna märkliga intima massa försvinner det individuella. Lars Noréns pjäs Solitaire kan sägas utgöra ett sådant körverk. I den kringresande uppsättningen som nu visas på Svenska Teatern är det nog ändå inte Gud som talar.

Inga svar

Tio personer står sammanpressade i en kvadrat. De klänger på varandra, de kan inte röra sig. Mestadels är det mörkt, även om ljuset flackar runt i rummet, ljuset kunde vara solen, det kunde också vara något mer artificiellt. Rummet är påtagligt men oidentifierat, det tycks inte finnas någon tid. Frågorna människorna ställer är enkla och repetitiva: Varför är vi här? Varför är jag här? Vart är vi på väg? När slutar detta? Och vad är det som händer sedan? På scenen, liksom i verkligheten, får vi inga svar. Vi bara väntar.

Efterhand urskiljer man personligheter, individuella avgångsplatser och färdriktningar, det som var innan detta blev. Där står en kvinna som är mån om anständighet. En äldre man som skulle hämta sin döde fars kropp. En kvinna på väg till ett hotell för att vänta på sin man, inte lite likt huvudkaraktären i Marguerite Duras roman Smärtan. Uppställningen är skulptural, den konkreta närheten klumpar samman kropparna till en enda månghövdad varelse, liksom otålig och motstridig. ”Inte ens ett träd”, utbrister någon av karaktärerna om det tomma scenrummet. Nej, inte ens Becketts träd får plats.

Förlösande skratt

Solitaire är den sjunde Norénuppsättningen för regissören Sofia Adrian Jupither. Hennes arbete med dramatikern kan skönjas i hur sammanhållet verket är, stundvis fungerar rösterna verkligen som musik. De liksom trillar in i varandra, bryter ut, slocknar och vaknar åter. Norén skrev så oerhört nära talet och skådespeleriet, det är en njutning att höra de olika skådespelarna från sju nordiska teatrar stämma in med varandra. Kvadratens verklighet är flera grader skev och någon håller en tvål mellan benen, ”för att tvätta sig”. Det är absurt och komiskt, som alltid med Norén. Skrattet har en förlösande effekt, det är det som får mig i publiken att orka. Utan humorn skulle det inte vara möjligt, det skulle bli för tungt, men nu skulle verket kunna pågå och pågå och jag skulle sitta kvar.

Jupither menar i en intervju att ingen kunde skriva hela subjekt som Norén, frammana människan enbart med hjälp av repliker. Göra ord till kött. Ändå kunde det lika väl vara ett enda medvetande som gestaltas i Solitaire. Karaktärerna kunde ses som en uppsättning samhälleliga attityder, kollektiva troper, oförenliga drag inom en enda människa. Förutom kropparnas uppställning stärks detta intryck av att ingen riktar sig mot en annans håll. Vi hör tio monologer som stundvis avbryter varandra. På så vis påminner det om just Becketts senare pjäser, eller Sarah Kanes Crave, där de icke-namngivna karaktärerna talar på och bortom varandra. Det närmaste vi kommer kontakt är när en av karaktärerna irriterat knuffar en annan och utbrister ”Det är som att du stödjer dig på mig”.

Norén är en av de stora europeiska dramatikerna, och med sina över 150 pjäser även en av de mest produktiva. Förutom dramatik har han skrivit sjutton poesiböcker och två romaner. Han har blivit ett landmärke i den grad att en skånerostreklam ett antal år tillbaka ställde frågan: ”Vem är mörkare än Lars Norén?”. Ju närmare sin personliga död (2021) Norén kom, desto kargare blev landskapet i hans pjäser. Efter att ha börjat i det ”lilla”, i familjen och det självbiografiska övergår han till att skriva de döda pjäserna, att tala för de utstötta och hemlösa. Gradvis gör han sig sedan av med tid och rum, närmar sig något man kunde kalla för det universella. Världens tillstånd, den rena existensen. Han var i sitt skrivande alltid på väg bort, vidare, och det finns en genuin öppenhet för både form och innehåll i textkroppen.

Varken nakna liv eller enträgna frågor

Jag vet ändå inte hur nära man kommer just den rena existensen i Solitaire. Liven på scenen blir för mig aldrig nakna i egentlig mening, frågorna som ställs inte enträgna. Visst, den kosmiska ensamheten, den samhälleliga ensamheten, döden, slutet, ångesten inför döden och slutet. Detta står vi inför. Men enträgna frågor kan nog endast ställas av enträgna subjekt, och ett sådant blir man genom att finnas till för en annan. Man blir verklighet genom att ta den andres verklighet på allvar. Och enligt dessa mått finns det nog inte särskilt mycket verklighet i Solitaire. Istället är det en slags pseudo-individualism i Theodor Adornos bemärkelse som åskådliggörs, där människorna orubbligt håller fast vid sin sociala positionering, sina utvalda identiteter. Inga transformativa händelser utspelar sig. Att ett barn mördas förändrar ingenting.

Allt detta monologiska förbitalande, denna slinka obryddhet, tycks utmynna i ett slags banalt konstaterande om att det är sådana vi är, vi människor. Men är detta verkligen sant? Eller ja, onekligen, att leva i ett samhälle, i en globaliserad värld, kanske gör att man måste bli ”sådan”. Vi behöver tränga undan impulsen att gå under av sorg när vi läser nyheterna. Vi behöver ursäkten om de romska tiggarnas maffialiknande struktur för att förmå oss att kliva över handen. Vi behöver vända ryggen mot modern när hennes barn dödas. Den enda skillnaden mellan handlingarna på scenen och handlingarna i verkligheten är antagligen den konkreta närheten. Vi sitter inte i båten när spädbarnet slutar andas.

Det finns en grundläggande impuls hos oss att bry oss om varandra. Att ta varandra på allvar. Det är mycket som måste trängas undan och stävjas för att denna ska tystna. Vi är visserligen skickliga på att bygga strukturer som underlättar förträngningen, både på ett ideologiskt plan och rent arkitektoniskt. Men impulsen är inte tyst, och detta visste även Norén. Som år 1976: ”Jag finns för att du ska se mig. Du finns, och vi smeker varandra försiktigt som psoriatiker.” I Solitaire kan jag sakna den intimitet som är kännbar i sjuttiotalets dagboksdikter, eller i dagböckerna när Norén är med sina barn, besöker restaurangen de jobbar på, köper skor åt dem. Det öde landskapet som Norén invid sin död frammanar tycker jag att lite mister siktet för att vårt liv är ett liv med andra, och det är detta som smärtar.

Vi lämnas med figurer i skugga med stryptag om varandra och sedan: ett vitt starkt ljus. Ytterligare en dikt från 1976 kommer mig till minnes:

Det kommer att bli en hemsk tid, älskling
Jag är ännu där
Låt mig sova hos dig
Ligga hos dig
Övertyga dig
trots att vi försvinner 

 

Foto: Mats Bäcker

 

Solitaire, en samproduktion med Dramaten och Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med och med skådespelare från Dramaten, Den Nationale Scene i Bergen, Folkteatern i Göteborg, Riksteatern, Svenska Teatern i Helsingfors och Uppsala Stadsteater. 
Regi: Sofia Adrian Jupither, scenografi: Erlend Birkeland, ljus: Ellen Ruge, ljud: Robin Auoja, peruk och mask: Peter Westerberg. På scen: Malin Arvidsson, Bengt Braskered, Per Burell, Bianca Cruzeiro, Otto Hargne, Maria Hedborg, Marianne Nielsen, Mikaela Ramel, Jonas Sjöqvist, Niklas Åkerfelt. Premiär på Svenska Teaterns stora scen 14.9, spelas till 24.9.

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.