Det lågmälda får stort genomslag

av Astrid Stenius

Flera i publiken gråter när ridån går ner efter Själarnas ö på Svenska teatern. Stoffet påminner åskådarna om hur lätt det är att gå vilse, och om att vem som helst kan tappa fotfästet.

I Själarnas ö skildras några starka kvinnoöden på mentalsjukhuset Själö hospital i den åboländska skärgården under 1900-talets första hälft. På hospitalet bor kvinnor med olika bakgrund och diagnoser på livstid. Få återvänder någonsin hem.

Johanna Holmströms roman med samma namn berörde många läsare för fem år sedan. Mikaela Hasáns, Maria Lundströms och arbetsgruppens dramatisering skrapar upp den gamla sårskorpan. Tunga ämnen tas upp och behandlas på ett förlösande sätt i den aktuella uppsättningen.

Det är snudd på att man vågar uttala ordet teatersuccé när recensionerna är nästan samstämmigt positiva och kritikerna skriver att de fick gåshud (ÖN 13.9), ett tryck över bröstet (Kulturpodden 17.9) och lust att se mera (VN 14.9), och kallar uppsättningen för modig (HS 11.9), gruvligt stark (Svenska Yle 14.9) och grymt aktuell (HBL 11.9).

Vad har gått rätt när det blir så här? Utan tvekan är ett benhårt yrkeskunnande hos hela teaterns personal en förutsättning. Skådespelarna är bara halva förnamnet, teater är en lagsport där varje detalj är viktig, och den här föreställningen är både auditivt och visuellt stark. Och när det är frågan om en text som ska få liv på scenen, behövs en dramatisering som står för sig själv och är ett annat konstverk än romanen som det baserar sig på. Och framför allt behövs det en riktigt bra berättelse där det personliga blir allmängiltigt så till den grad att det blir personligt igen. Publiken kan känna igen sig, stoffet är inspirerat av verkliga händelser och miljön, i det här fallet skärgården, är bekant för publiken. Allt det här gör Själarnas ö till en lyckad helhet som väcker känslor.

Stora effekter med små åthävor

Det är fråga om en förhållandevis stor produktion, om man tittar på listan med de medverkande och jämför med de mindre teatrarna, och ändå är uttrycket i pjäsen mycket lågmält och avskalat. Och när uttrycket är avskalat blir det som faktiskt hörs och syns på scenen så mycket mer framträdande och viktigt, vilket ytterligare förstärks på en stor scen.

Det här har man givetvis förstått på Svenska Teatern, och det syns framför allt i Milja Salovaaras minimalistiska arbete med scenbilden. Det hörs också i ljudet (ljudplanerare: Hanna Mikander), till exempel i öppningsscenen när en av huvudpersonerna, Kristina (Ylva Ekblad), återberättar hur hon dränkte sina två små barn i Aura å. Under hela monologen domineras ljudet av bubblande vatten, alltså det ljud som antagligen hörs när något som lever sänks ner i djupt vatten och långsamt försvinner i djupet. Det är ett gastkramande effektfullt ljud när man tänker på det som Kristina berättar, och som ljudsättning till den allra första scenen är det en effektfull stämningsskapare. Det dova bubblandet mullrar, scenen är nästan helt tom och Ylva Ekblad är ett 24 karats proffs på närvaro.

Minimalistisk scenografi

Salovaaras scenografi domineras av två visuella element, ett föränderligt, som byter plats och form, och ett som är konstant. På scengolvet ligger uppochnervända roddbåtar i mörkt trä. Ibland staplas de på varandra och fungerar som strandklippor, enstaka stenar, en brygga. I en scen tjänar de som ångande badkar som patienterna på Själö tar sina varma bad i, som behandling mot anfall av olika slag.

Oförändrad hänger en törnekrans av martallar ovanför scenen genom hela föreställningen. Diametern är många meter, den är stor. Mycket av musiken är spelad på orgel, vilket kanske lockar till en biblisk tolkning av kransen? Man skulle kunna tänka sig att patienterna på Själö ikläds törnekransen för att de, likt Kristus, får lida för samhällets skull, isolerade, långt borta från allmänheten, för vår okunnighets skull. Det är uppenbart att åtminstone en del av de intagna inte har någon annan störning än att de är fattiga och överansträngda.

Martallen är för övrigt en symbol för finlandssvenskheten och den finlandssvenska litteraturen och introducerades av Clas Zilliacus i Finlands svenska litteraturhistoria år 2000. Den kämpar för sin överlevnad, envis och krokig, på en vindpinad klippa vid havet. Likheterna med kvinnorna på Själö är flera.

Alla kan tappa fotfästet

Berättelsen i uppsättningen förefaller utgå från det som Johanna Holmström sammanfattar på försättsbladet till romanen: ”Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt.” De rollfigurer som ska föreställa friska, syster Sigrid (Sophia Heikkilä), doktor Mikander (Mitja Sirén) och mamman till en av patienterna, Wilhelmiina Curtén (Minttu Mustakallio), står alla och balanserar vid vansinnets brant. Det är ett ställningstagande att gestalta dem som galnare än patienterna på sjukhuset.

Tyvärr är världen som skildras i Själarnas ö, med krig, rasbiologi och sjukvårdspersonalens hårda och underskattade arbete, inte så fjärran från den värld vi lever i i dag. Det här tas upp bland annat i HBL:s och Arbetarbladets recensioner av pjäsen. Men också vad gäller psykiatrins sjukdomssyn och syn på människan är Själarnas ö kusligt aktuell, även om det har hänt mycket under de senaste hundra åren.

Foto: Magnus Skrede

 

Själarnas ö. Text: Baserar sig på Johanna Holmströms roman med samma namn. Regi och textbearbetning: Mikaela Hasán. Scenografi: Milja Salovaara. Musik och ljud: Hanna Mikander. Ljus: Tom Kumlin. Kostym: Anna Sinkkonen. Mask och hår: Tiitta Stoor. Körledare: Heidi Kiviharju. Koreograf: Hanna Brotherus. Föreställningsdramaturg: Maria Lundström. På scenen: Ylva Ekblad, Sonia Haga, Sophia Heikkilä, Minttu Mustakallio, Kira-Emmi Pohtokari, Saga Sarkola, Johanna af Schultén och Mitja Sirén. Andra föreställningen på Svenska teaterns stora scen 12.9.2022.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.