Gullifierad övervakningskapitalism

av Rakel Similä

”Jag må vara galen men jag hänger i varje fall med i min samtid”, menar en av karaktärerna i Samanta Schweblins roman Kentukis (översättning: Hanna Nordenhök). Att ”hänga med i sin samtid” syftar i detta fall på att ha införskaffat sig den senaste teknologin, kentukin.

Kentukin är ett mjukisdjur försett med hjul som Schweblin i sin roman omformulerar verkligheten kring: det är en kråka, en kanin, en drake. Alla är de försedda med en kamera. Antingen ”är” man en kentuki eller så ”har” man en. Att ”ha” betyder att man verkligen har en hemma hos sig, låter den leva sitt liv tätt inpå ens egna, förutsatt att man inte dränker den i ett handfat är den alltid där. Med sin kamera, med sina ögon. Att ”vara” utgör den andra sidan. Då är man, som i den galna och trendkänsliga karaktärens fall, uppkopplad till en specifik kentuki (man får inte välja vilken) och följer livet genom dess ögon.

Detta innebär exempelvis att man genom en plyschkanin får följa en ung kvinna i den tyska byn Erfurt. Kvinnan äter middag framför teven, stänger aldrig dörren om sig och har en älskare som bortom synhåll plockar sedlar ur hennes väska. Så länge man är uppkopplad ser man allt.

Möjligen låter det mer komplicerat än vad det är. Istället för att skriva fram något helt nytt, tycks Schweblin i Kentukis förlänga verkligheten. Hon slår samman en skara sociala medier och gullifierar övervakningskapitalismen. Ingen förstår riktigt varför kentukin existerar, vem som styr, vem som ser och varifrån. Helt som i riktiga livet, alltså. Likt en otillfredsställd konsument zappar Schweblin mellan scener och liv. Vissa karaktärskonstellationer fördjupas, andra lämnas därhän. Vi både ”är” och ”har” kentukin, vi blir beroende, vi blir uttråkade, rädda och hjältemodiga. Det banala och det kusliga särskiljs av en tunn linje, den stapplar Schweblin på.

Den latinamerikanska litteraturen tycks bulta av liv, då namn såsom Valeria Luiselli, Camila Sosa Villada och Alan Mills väcker intresse världen över. Argentinska Schweblin har jämförts med brasilianska Clarice Lispector i sina tendenser att smälta samman dröm med verklighet. Personligen saknar jag Lispectors språk, det förvildade som karvat en plats åt henne i litteraturhistorien. Men det är självklart orättvist att jämföra dem, att kräva något av boken som boken inte är. Schweblins närmast stagnerade prosa är elegant och sömlös, i den finns en enkelhet som tonsäkert bibehålls berättelsen igenom. Hanna Nordenhök gör, vad jag förmår avgöra, ett utmärkt jobb med sin översättning. Språket bär på den syrefattighet som utmärker bokens tillvaro.

Det som är genuint fascinerande med Schweblins bok är hur hon lyckas fånga teknologier som en kraft inom våra relationer. Eerie-faktorn föds i samband med att karaktärerna börjar omstöpas enligt kentukins logik. Dessa personer förändras, men de gör det inte inför ett ”du”, det är ingen intim relation, utan snarare underkastar de sig en publik. De vill nå varandra, men väljer att betrakta – ända tills de faktiskt inte bara kan betrakta längre. Denna kombination av avstånd, längtan och kontrollförlust är Schweblin skicklig på. Hon skriver fram gesten att sträcka fram handen, eller plyschtassen, och mötas av tecken på en skärm. Dessa kan man sedan välja att tolka eller inte tolka som en människa.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.