Konstbiennalen i Venedig invigdes i april och pågår till slutet av november. Vilka var höjdpunkterna?
Drömmarnas mjölk – hur kan månne en sådan dryck se ut, smaka, eller alls vara beskaffad? Vem mjölkar drömmarna om nätterna? Kanske gjorde surrealisten Leonora Carrington (1917-2011) det. Hon täckte väggarna i sina barns rum i Mexiko med fantasifulla landskap och vidunder, och berättelserna kring dessa samlade hon i en liten anteckningsbok som fick heta The Milk of Dreams. Den gavs ut för några år sedan på engelska, en vacker liten surrealistisk volym.
Kvinnliga pionjärer i konsten
Il latte dei sogni – som det mesta är titeln ännu vackrare på italienska. Årets konstbiennal i Venedig har tagit Carringtons boktitel som sitt motto. Det är inte en tillfällighet. Curatorn för huvudutställningarna i den stora italienska paviljongen i parken Giardini och i Arsenale – ett mycket långt byggnadskomplex som en gång var repslagarbana för den venetianska flottan – Cecilia Alemani har blickat tillbaka på det senaste århundradets kvinnliga pionjärer i bildkonsten och dragit linjerna fram tills idag. Det är inte uteslutande kvinnliga konstnärer i utställningen, men de dominerar, och de kompletteras inte minst av konstnärer från världens geografiska och ekonomiska marginaler. Hon tvekar i en intervju att kalla utställningen feministisk – i så fall borde vi börja kalla tidigare biennalversioner för ”maskulinistiska”, menar hon. Men om feminism likställs med ett närmande till världen som betonar samband och ömsesidiga beroenden – då kanske? Hon lämnar frågan öppen och vill inte låsa sig vid ett begrepp som kan betyda så väldigt mycket och ofta är motstridigt.
Vad Alemani emellertid åstadkommit är en utställning som går utanpå det mesta som tidigare visats här i Venedig. Det är en utställning inte om kvinnor eller kvinnors konst, utan en massiv manifestation med konst av (enligt katalogens lista) 346 konstnärer som till övervägande delen definierar sig som kvinnor.
Inte för ett ögonblick känns det som en begränsning att utställningen för en gångs skull bortsett från det kön som länge dominerat konstskapandet och marknaden. I själva verket behöver alla utställningar begränsningar för att fungera, inte minst i den här skalan. På många vis är detta ett krön på de globala överblickar som kännetecknat stormfloden av konstbiennaler som vuxit fram under framför allt 1990- och 2000-talen. Här finns ingen ambition att vara encyklopedisk, istället är närmandet poetiskt och känsligt. En handfull specialsektioner ger ett slags ryggrad åt helheten, där historiska ”kapslar” samlar konstnärer som haft betydelse inte minst för den tidiga modernismens utveckling.
Surrealism under andra förtecken
”The Witch’s Cradle” är en sådan sektion där man återfinner många av surrealismens länge förbisedda kvinnliga pionjärer: Leonora Carrington, Claude Cahun, Leonor Fini, Meret Oppenheim och Dorothea Tanning hör till de namnkunnigaste bland det dryga trettiotalet konstnärer i denna ”Häxans vagga”. Idag är de erkända, men länge stod de helt i skuggan av män som Max Ernst, Man Ray, René Magritte med flera. Det är en surrealism under andra förtecken, mer inriktad på berättelser och relationer såväl mellan gestalterna i bild som med betraktaren. Den sexualiserande manliga blicken saboteras – åtminstone i utställningens urval – och istället framstår kvinnorna som subjekt, och de ter sig långt mer mångtydiga än i den surrealism vi är mer vana att se.
Även här sträcker sig urvalet av konstnärer bortom det dominerande vita Västerlandet. Här återfinns Harlemrenässansens ledande kvinnliga konstnärer som Augusta Savage och Meta Vaux Warrick Fuller – ”the Harlem Renaissance” var den första starka afroamerikanska konströrelsen i USA på 1920-talet under åren före ”depressionen”. Precis som europeiska konstnärer vid samma tid riktade de blicken mot Afrika, men de både sökte och fann något annat, något stramare, mer monumentalt, mer idealiserat och ofta med egyptisk konst som förebild – den då mest kända högkulturen på den afrikanska kontinenten. Riktigt spännande är det att möta Antoinette Lubakis (f. 1895, dödsår okänt) arbeten, en självlärd målare i det koloniserade Belgiska Kongo som med ett otroligt fritt visuellt språk arbetade med lokala berättelser och myter. Hon har såvitt jag vet inte konkreta band till surrealismen som rörelse, men i utställningssektionens konstruktion hänger dessa verk utmärkt samman med helheten.
De här sektionerna knyter i varierande grad an till senare och nutida konstnärer i utställningen – fast det blir allra tydligast i den fantastiska katalogen, eftersom arkitekturen i den Italienska paviljongen är svåröverskådlig och lätt att villa bort sig i. Den stora katalogen i två mäktiga volymer är desto överskådligare. Där framstår konstnärer som portugisiska Paula Rego (1935-2022) och schweiziska Miriam Cahn (f 1949) som självklara arvtagare till surrealismens kvinnliga pionjärer.
Monumentala verk och påtaglig materialitet
Jag måste erkänna att det är de koncisa specialsektionerna som fångar mig mest, kanske för att de ger ett konsthistoriskt raster att förhålla sig till, och att det där finns en tydligare tematik att utgå ifrån. Samtidigt är de lekfullt sammansatta, och inkluderar inte minst dans och scenografi som med bildkonsten besläktade uttryck. ”Corps Orbite” (Kroppen i omloppsbana) börjar i konst besläktad med den konkreta poesin, men rör sig mot väldigt många uttryck där text är en utgångspunkt; språket blir form. ”Technologies of Enchantment” (Förtrollningens teknologier) tar oss med på en resa genom datorgenererad konst. Därmed är den italienska huvudpaviljongens tre huvudtemata givna. Jag måste medge att det är först i efterhand som dessa samband blir helt tydliga, och den som nu på hösten hastar iväg för att se biennalen i sitt slutskede har faktiskt mycket att vinna på att veta detta på förhand. Venedig brukar för övrigt vara till sin fördel så här års.
Den andra huvudsektionen i Arsenale är en flera kilometer lång vandring genom den tidigare militära repslagarbanan, bräddfull med konst. Ofta är denna del av biennalen lite av en prövning både för curatorn och publiken. Även Cecilia Alemani faller för den gamla frestelsen att inkludera lite för många konstnärer, men det är ändå en sällsynt njutbar helhet, med en rimlig rytm och variation mellan verk och rum. Generellt finns här betydligt fler monumentala verk, och en mer påtaglig materialitet i uttrycket (läs: keramik och textil). Också i Arsenale finns tematiska nedslag eller utgångspunkter, möjligen med en tydligare koppling till den mänskliga och i första hand kvinnliga kroppen. Det kan handla om bägaren eller kärlet (”vessel”) som idé och form, eller cyborgen, korsningen mellan människa och maskin.
Vällovligt utan ambivalens
Venedigbiennalen är förstås mycket mer än de två dominerande huvudutställningarna. De deltagande nationerna har sina paviljonger, de som haft turen att slå upp en byggnad i parken Giardini under biennalens 127 år är priviligierade; andra får hyra sig ett utrymme någonstans i Venedigs gytter eller använda något prång i anknytning till Arsenale.
Finlands paviljong är en udda träbyggnad designad av Alvar Aalto och restes 1956, avsedd att vara tillfällig men står där ännu (den monteras och demonteras för varje utställningsperiod). Pilvi Takala visar en ny filminstallation, Close Watch, baserad på hennes wallraffande som anställd i ett vaktbolag och som definitivt hör till biennalens intressantaste konstverk. Dialog och skeende sr verklighetsbaserade, men iscensatta i efterhand med vaktkollegorna i rollerna som sig själva. Verket har en spännande ambivalens, det går att sympatisera med människorna, samtidigt som gränserna mot övervåld och diskriminering undersöks på ett bitvis otäckt sätt.
Den Nordiska paviljongen kallas ”The Sámi Pavilion” och är helt vigd åt samiska konstnärer. Rumsligt domineras den byggnaden av Anders Sunnas stora målningar, arkivmaterial med mera kring en långvarig renbetestvist med den svenska staten. Pauliina Feodoroff, finländsk skoltsame, har arbetat i video och performance kring teman som matriarkat, miljö och våld – i första hand ideologiskt och socialt. Det är en paviljong som väcker sympati som manifestation men just i sitt vällovliga syfte saknas den ambivalens som får konst att på allvar lyfta.
Tävling i konst?
Venedigbiennalen 2022: Simone Leigh i Förenta Staternas paviljong.
Det delas ut guldlejon i Venedig, precis som vid filmfestivalen – till sitt ursprung är Venedigbiennalen likaså en tävling i konst. Bästa paviljong ansågs Sonya Boyces brittiska paviljong vara, en installation i musik, bilder och föremål kring starka svarta kvinnliga musikförebilder. Afroamerikanska Simone Leigh, som även representerade hemlandet i USA:s paviljong, fick ett guldlejon för sitt deltagande i huvudutställningen Drömmarnas mjölk. Intressant nog är hon en konstnär som i form knyter an till 1920-talets Harlemrenässans, om än i långt mer monumentala format och med referenser både till centralafrikansk traditionell konst och amerikansk populärkultur.
Mängden utställningar under Venedigbiennalen är oöverskådlig, men mot hösten tunnas det ut betydligt. En utställning som ännu står (in i januari 2023) är Marlene Dumas i Palazzo Grassi, numera säte för miljardären François Pinault samling. Pinaults flera spektakulära utställningsrum (Le Bourse i Paris till exempel) speglar hur de offentliga museerna idag överflyglas av penningstarka kapitalister. Under flera år har just Pinaults utställningar varit också de konstnärligt starkaste helheterna i Venedig, baserad i hög grad på verk ur den egna samlingen. Så även Marlene Dumas-utställningen. Denna sydafrikafödda, holländska målare har genom sin karriär förblivit provokativ, poetisk, obehaglig och bländande vacker i sitt uttryck. Ofta rör det sig om små målningar, figurativa, intensiva i färg och tangerande det förbjudna i sitt val av motiv. Den massiva presentationen av hennes verk i Venedig är till slut mitt eget starkaste intryck därifrån.
Text och foto: Pontus Kyander
