Klinisk blick på kompakt mörker

av Sara Nyman

I Johanna Holmströms novellsamling Handbok i klardrömmar får läsaren stiga in i en värld som bäst beskrivs som holmströmsk. Som i den tidigare novellsamlingen Camera Obscura (2009) är den målad i dova toner. Även det dramaturgiska greppet är bekant – novellerna är djupdykningar i den enskildas tillvaro och fragmenten knyts ihop till en berättelse med novellernas inbördes referenser som bas. Miljöförstörelsen, den döende världen, en kuliss för skapandet av spänningen mellan individens innersta mörker (klardrömmarna) och den framtida totalitära samhällsordningen som växer fram för att tygla det inre. Den harmoniska människan likriktas med sensorer, som uppfattar hudens stressutsöndring, och med Barnträdgården, där banden mellan föräldrar och barn kapas effektivt och skoningslöst.

Människan är ensam, hennes inre ett mörkt myller. Stämningen är apokalyptisk, även miljörörelsen har obehagliga drag, och i verket, som bäst platsar i skräckgenren, flödar språket träffsäkert, lekfullt och enkelt. Stundvis samsas obehaget med det komiska – som då ett samlag beskrivs med folkligt nötta jordbruksmetaforer. Även om Holmström är en mångsidig författare är det i novellens form hon fullkomligen lyser.

Kuslighetens psykologiska mekanismer bemästrar Holmström till fullo, särskilt då kvinnan i novellen ”Syskonbädd” föder och placerar sina nyfödda i frysboxen prövas läsarens mentala ork till fortsatt läsning. Andra gånger planteras kusligheten redan i ödesmättade inledningar, som i ”En stark flicka”: ”Dagen då Sandra mötte döden var en alldeles vanlig torsdag”. I Handbok i klardrömmar är mörkret privat, kompakt och påträngande, ljusglimtarna är få och våldet är, på gott och ont, tydligt utmejslat. Våldet finns överallt – i tillvaron och i reaktionen på den; i den enskildas frustrerade innersta, i klardrömmarna.

En flicka vill få tyst på sin skrikiga lillebror för alltid. Varför. En olycklig småbarnsmamma med barnen på bakbänken söker sig mot de mötande långtradarnas ljus. Varför. Det är mänskligt att instinktivt rygga tillbaka inför dessa berättelser, men läsaren tvingas ta dem på allvar och bäva inför stråk av igenkänning. Verkets feministiska bedrift ligger också här, genom att göra flickor och kvinnor osympatiska, mångbottnade och mänskliga. Det är lite synd att det här ges en överflödig uppbackning med karikatyrer till män som endimensionella monster eller puckon. Männen slår eller nöjer sig med att titta på porr, de mer sympatiska är tokförälskade knullmaskiner. Därför stimuli som stimuli? Grumligare gestaltningar skulle ha varit en styrka.

Minns att i den feministiska hämndklassikern Thelma & Louise (1991) har Thelma roligt med Harlan på dansgolvet innan hon blir full, spyr och inte längre har kul och Harlan försöker våldta henne. Men innan känner hon friheten, kåtheten, spriten och livet. Och det är viktigt. En holmströmsk Thelma skulle se igenom Harlan redan då han tar kontakt och bjuder damerna på drinkar. En holmströmsk Thelma skulle vara Louise, Thelmas cyniska vän, redan ärrad av livet. För det är Louise jag tänker på då jag försöker komma till rätta med den genomgående tonen i detta verk – blicken som kliniskt genomskådar och föraktar även i den egna mest uppenbara utsattheten. Ondskan blir i Holmströms tappning varken perifer eller något att förfasa sig över, den är nära och samtidigt författarens undersökningsobjekt.

Då jag i HBL läser att Holmström ämnar skriva något ljusare, kan jag inte föreställa mig hur det skulle se ut då hon så vant och utan lampa hittar sin väg i mörkret.

 

Johanna Holmström:
Handbok i klardrömmar.
Förlaget, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.