Politisk föreställning blir transbingo

av Salla Aldrin Salskov

Gud skapade människan och jag skapade kuken, ett scenkonstverk om transpionjären Michael Dillon, gästspelar på teater Viirus.

Mille Bostedts scenkonstverk Gud skapade människan och jag skapade kuken som visas på teater Viirus i september är en teater/performanceföreställning där publiken genom en monolog i Bostedts regi och uppförande får bekanta sig med transpionjären Michael Dillons liv. Bostedt spelar olika roller, bland annat sig själv, där hen går i dialog med olika karaktärer om frågor om kön och liv. Dillon sägs vara den första transmannen som genomgick experimentella könsbekräftande behandlingar (tog testosteron) och transitionerade genom könsbekräftande kirurgi (falloplastik) på 1930- och 1940-talen. Han är därmed föregångare till Christine Jørgensen som ofta lyfts fram som den första transpersonen som genomgått en lyckad transitionering via kirurgi.

Dillon är inte bara en föregångare inom transvårdens historia. Under sitt liv kunde han (via sin mansidentitet) ärva titeln baron. Han var författare, Oxfordstudent, utbildad läkare och mot slutet av sitt liv även buddhistisk munk. Susan Stryker beskriver i förordet till Dillons självbiografi Out of the Ordinary: A Life of Gender and Spiritual Transitions Dillon som en sanningssökare som reste varthelst hans utforskande tog honom. Dillon levde med andra ord ett färggrant och mångfacetterat liv. Hans (trans)historia är värd att berättas och representeras.

I Gud skapade människan och jag skapade kuken skildras Dillons uppväxt och barndom, samt vuxna liv fram till hans död 1962 vid 47 års ålder. Modern Laura, vars förnamn Dillon växer upp med, dör i sviterna av förlossningen, fadern är frånvarande – endast en bror finns närvarande. Redan som barn föredrog Dillon ”pojkleksaker”. Bostedt iscensätter i rollen som Dillon hur han som ung hemsöks av ångest över att leva i en värld som så starkt könar oss enligt givna roller. Inom den strikta binariteten där det maskulina och feminina ses som varandra uteslutande finns inte utrymme för variationer. I vuxen ålder börjar Dillon intressera sig för den kunskap som finns om hormoner, kön och sexualitet inom läkarvetenskaperna och skriver sin första bok, Self: A Study in Ethics and Endocrinology, och beslutar sig för att utbilda sig till läkare. Han etablerar kontakt med en annan ”transperson” (en terminologi som inte fanns då) Roberta Cowell som han senare förälskar sig i och utför en orkidektomi på trots att han ännu inte är färdigutbildad läkare.

Föreställningens estetik rör sig i en snygg queervärld: höga latexstövlar, glitter, muskulösa kroppar och läderbyxor. Sepideh Khodarahmis koreografi är en blinkning till den queera ballroomkulturen. När Bostedt vougear och sjunger till ”den queera elektropop-prinsessan” Tami T’s naivistiska ljudvärld glömmer man tidvis den tyngd som överskuggar verket. Dillons maskulinitet och förkärlek för motorcyklar gestaltas väl av Bostedt i vitt armlöst linne, associationerna går till det välkända fotografiet av Marlon Brando, som blivit något av en ikon inom den lesbiska kulturen.

Föreställningen rör sig mellan sentimentala och klyschiga scener om förlorad kärlek, sorg, ilska och förtvivlan över att bli felkönad, och surrealism – drömmar och mardrömmar där verklighet och fantasi möts. I scener där Michael är nedsövd förekommer ”Tintomara”, en könlös figur som svävar i Michaels operationsmedvetande och som uttrycker både könsdysfori och eufori.

Verket iscensätter Dillons liv i enlighet med dominerande kulturella representationer kring transliv och -historia. Under föreställningen slår det mig att man kunde spela ”transbingo”. Sätta ett kryss varje gång en bekant ”transrepresentation” infinner sig. En traumatisk barndom, självdestruktiva tankar, könsmelankoli, obesvarad kärlek, ensamhet, freakshow, hormoneufori, könsdysfori. Cisvärlden, ”cistemet” framstår som mördande – ”ni mördar oss”. ”Ni har mördat” förkunnar Bostedt på scen. Cis/trans-polariteten är given. Publiken lär sig om terminologi och icke-binaritet, men föreställningen visar inte en mångfacetterad verklighet, den representerar och lär ut. Det didaktiska greppet får en att undra om inte Bostedt underskattar sin publik. Trots en queer estetik och en övertygande prestation av Bostedt i de olika rollerna är det svårt att beröras av föreställningen.

Foto: Jacob Danielsson / Johan Danielsson

Viirus Guest: Gud skapade människan och jag skapade kuken
Manus, Regi & performer: Mille Bostedt. Scenograf: Maja Döbling. Koreograf: Sepideh Khodarahmi. Musik, komposition: Tami T. Ljusdesign: Lina Benneth. Animation Girlsanawares.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.