Efter en eller två Copacabana-cocktails vid poolen på Madeira i augusti, efter en hike upp till Pico Ruivo (1 862 meter över havet) utbrast jag helt out of the blue till min syster att jag nu vet vad människans själ är för något. Idén är så klart inte min egen, utan den baserar sig på en text som finns i Filosofiska frågor. Äventyr i tankens värld, som var inträdeslektyr till Helsingfors Universitets filosofilinje anno 2000. I en av texterna behandlas ett gammalt segelfartygs identitet, inte namngiven, men kanske ”Albertina” får duga.
Albertina är ett segelskepp byggt i trä år 1700. Hon kommer att ha hundra år framför sig av tjänstgöring. Under dessa hundra år kommer riggen och bordläggningen etc. att kontinuerligt ersättas med nytt material på varvet. Efter hennes sista seglats år 1800 är Albertina inte fysiskt sett densamma hon var år 1700, men under ett sekel har hennes identitet ändå varit densamma, Albertina.
Människan är som Albertina. Vi föds med en uppsättning celler som kontinuerligt ersätts med nya celler. Fysiskt är jag inte densamma idag som när jag föddes, men jag är ändå samma – svårt att hitta ordet, person blir fel, identitet är korrekt, men blir lätt fel till följd av alla ”identitetspolitiska” konnotationer, så jag väljer ordet ”själ”. Min själ är mina minnen, mina tankar, mitt medfödda temperament, mitt sinne för humor, mina rädslor, mitt sinne för rättvisa och så vidare. Allt detta förändras ju också med tiden, men mina närmaste kommer alltid att känna igen mig, min själ.
Banalt, må någon tycka och invända med frågan om vad som händer med en dement persons själ. I Perth, Western Australia har jag en familjebekant vars fru gick bort i juni till följd av demens och hennes jordfästning får illustrera min tankegång. Dawns jordfästning livestreamades så anhöriga och vänner kunde delta från alla hörn av jordklotet. Talen som barnen höll till sin mor präglades av tårar men mest av genuina skratt! Dawns själ var ännu vid liv och varmt bevarad hos hennes barn, man, familj och vänner.
I den bästa filmen Disney någonsin producerat, den fotorealistiska data-animerade versionen av The Lion King (2019), finns den vackraste, mest gripande scenen Disney någonsin skapat.
Rafiki, mandrillen, lejonrikets shaman, söker upp Simba i djungeln där han vistats med Timon och Pumba (ursäkta min swahili, till dem av er som aldrig ens sett originalet från 1994). Rafikis vädjan är att Simba lämnar djungeln och återvänder till savannen, Pride Rock, Lejonriket, The Pride Lands of Africa, från vilken han tvingades att fly efter faderns död.
Vid en vattenpöl ber Rafiki Simba se sin fars spegelbild.
Rafiki: Your father is waiting, do you see him?
Simba: I don´t see anything.
Rafiki: Look closer. You see? (Simba ser sin far, Mufasa.) He lives in You. He lives in You.
Mufasa: Simba, you must (return to Pride Rock) and take your place in the circle of life.
De vackraste orden för en som förlorat nära och kära. They live in you.
