Att muntlighet delvis levt kvar i den ryska kulturen kan förklara något av mottagligheten för propaganda, skriver David Hallbeck.
Det nu pågående, blodiga och kriminella angreppskriget mot Ukraina kan naturligtvis förklaras på många sätt. Det kan ses som desperation inom en begränsad krets, som en av fanatisk och ensidig läsning av redan tendentiösa verk orsakad tillspetsning av aggressiva, restaurativa och nationalistiska tendenser hos Putin personligen, eller som resultatet av en kvardröjande auktoritär, våldsförhärligande och nationalistisk tendens hos den ryska befolkningen – kort sagt som det man gärna kallar en auktoritär tradition. Men innebär den typen av förklaring något annat än att man påstår att ryssar, eller vissa folk överhuvudtaget, har vissa egenskaper och har haft det länge? Finns det något egentligt heuristiskt värde i den typen av analyser? Måste inte de egenskaper och förhållanden man vill förklara korrelera med något annat om förklaringen inte ska bli ren essentialism, där den enda korrelationen egentligen blir biologisk?
Det finns vissa egenheter i Rysslands befolkning som sannolikt kan förklara att propagandan för kriget är förhållandevis framgångsrik och att det överhuvudtaget är möjligt att föra det. Dessa faktorer är, betraktade var för sig, inte karakteristiska för Ryssland, men sammantagna blir de unika.
Oktoberrevolutionen och alfabetiseringen
Ryssland har en förhållandevis sen allmän läskunnighet. Vid Oktoberrevolutionen 1917 var ca 70 procent av de unga männen läskunniga (statistiken bygger i huvudsak på rekryter), vilket innebär en mycket lägre siffra för hela befolkningen i Ryssland. De regionala variationerna var, förvisso, stora. Ryssland genomgick också en mycket snabb alfabetisering, då den alfabetiseringsprocess som i Frankrike under 1700-talet tog cirka 100 år i Ryssland tog cirka 40 år. Vilka konsekvenser just detta kan ha är sannolikt inte utforskat. Ryssland är dock i detta avseende inte på något sätt anmärkningsvärt, det är jämförbart med Italien, som också hade uppnått denna grad av alfabetisering i början av 1920-talet, betydligt tidigare än i Portugal, men oerhört mycket senare än i de nordeuropeiska länderna.
Den franske demografen och historikern Emmanuel Todd hävdar att samhälleliga omvälvningar och revolutioner brukar äga rum när denna grad av alfabetisering uppnås. Befolkningar med en nyvunnen och elementär läskunnighet är mycket känsliga för ideologiska slagord som de accepterar utan djupare analys: ”Befolkningar som är enbart elementärt läskunniga tillskriver det skrivna ordet ett absolut värde: Orden är ting”.
Så var fallet under Oktoberrevolutionen och litteraturen och särskilt poesin spelade en stor roll. Revolutioner brukar åtföljas av strävanden att skapa en ny poesi; detta gäller såväl Oktoberrevolutionen som revolutionen i Portugal på 1970-talet. Det är värt att jämföra Guinea-Bissaus blivande president Amilcar Cabrals reflektioner i essän ”Appontamentos sobre a poesia caboverdiana”, först publicerad 1952, och varför inte futurismen under den tidiga italienska fascismen med Marinettis aggressiva slagord och formelartade uttryckssätt? Det är intressant att notera att det futuristiska manifestet framförallt var framgångsrikt i Italien, trots att det genom publiceringen i Le Figaro fick en betydande medial exponering också i Frankrike.
Muntlighet lever kvar
Jag noterade för länge sedan i vilken utsträckning ryssar, även mycket välutbildade, gärna talar i formler och fasta uttryck, ofta med hänvisningar till klassisk, framförallt rysk, poesi.
Den amerikanske kulturvetaren Walter J. Ong studerade övergången från ett formelartat tänkande före alfabetiseringen, syntetiskt, situationsbundet, till stor del präglat av fraser till stöd för minnet, till ett mer analytiskt tänkande som efterhand inträder med allmän läskunnighet, även om det är frågan om en utveckling under många generationer.
Det formelartade lever länge kvar även efter att den allmänna läskunnigheten uppnåtts och manifesteras genom ett ganska agonistiskt (i Rysslands fall mot västvärlden, kan man tillägga), förenklande och icke-analytiskt förhållningssätt som också innebär att litteraturen och särskilt en viss typ av traditionell, rytmisk poesi spelar en viktig roll. Ong kallar detta residuell muntlighet, och skriver att muntliga kulturer är formelartade i sitt tänkande och agonistiska i handling.
Det är viktigt att tillägga, och detta är mitt eget tillägg, att även eliter i residuellt muntliga samhällen upprätthåller samma tänkesätt, bara på en språkligt mer avancerad nivå. Sergej Lavrov skriver och publicerar elegisk poesi som nog hade kunnat vara gångbar i en sydeuropeisk latinskola under 1800-talet.
Säkert har Rysslands relativa isolering under 1900-talet och allmänna geografiska isolering i förhållande till Centraleuropa bidragit till att bevara dessa drag; de har ju inte bevarats i samma utsträckning i Italien.
Yulia Golobokova har i en kort artikel fäst uppmärksamhet vid en annan faktor som nog också har bidragit till att bevara residuell muntlighet i det ryska samhället. Den sovjetiska kulturen var, skriver hon, trots en med tiden mycket hög allmän läskunnighet, genom censuren till stor del påtvingat muntlig, vilket har större betydelse för tänkandet än man gärna tror.
Det kan också vara värt att tillägga att även dissidentkulturen på grund av detta bevarade residuellt muntliga drag. Jag träffade en gång i Sankt Petersburg en äldre läkare som behärskade tyska och franska nästan utan accent. Detta hade han i Sovjetunionen lärt sig genom huvudsakligen muntlig förmedling från en man som lärt sig tyska och franska vid den berömda Petrischule före revolutionen.
Dagens ryska propaganda och retorik bevarar många för den residuella muntligheten karakteristiska drag. I sina mycket populära sändningar Uroky russkogo talar författaren och politikern Zachar Prilepin mycket om en gestalt han ser som förebildlig, krigarbarden som såväl moraliskt som fysiskt försvarar fäderneslandet. Detta är också en gestalt som var väsentlig för den italienska futurismen och förvisso är djupt agonistisk till sin karaktär och djupt residuellt muntlig. Sånger och recitationer förefaller också spela en stor roll under propagandamanifestationer. Detta beror naturligtvis på att den ryska befolkningen är mottaglig för denna typ av retorik på grund av den i tiden närliggande alfabetiseringen och den residuella muntligheten. Kriget är lika mycket en revolution som ett krig, det är ett förbund av residuellt muntliga eliter och residuellt muntliga massor mot ett ännu föga utbrett analytiskt tänkande, mot vilket propagandan, om ett sådant tänkande vore mer utbrett, skulle vara verkningslös.
Bild: ”Kvinna, lär dig att läsa och skriva! – Å mamma! Om du vore läskunnig, skulle du kunna hjälpa mig!” Elizaveta Krugilovas plansch från 1923 förordar läskunnighet bland kvinnor.