Från La Paz till Katalonien på Kärlek & anarki

av Mio Lindman

Höstens Kärlek & anarki bjöd på mångfald och kärlek till filmen.

Hur mår festivalfilmen? Rätt så bra, utifrån glimtarna under årets Rakkautta ja anarkiaa, som i vanlig ordning visades på biografer runtom i Helsingfors. Även om topparna för min del var relativt få, fanns det mycket att glädja sig över under höstens hektiska filmdagar.

Liv och förlust på landsbygden

En av  de stora filmupplevelserna för mig under festivalen var Carla Simóns Alcarràs. En liten by i Katalonien. Familjen Solé har i generationer levt på i liten skala odla persikor. Nu har det uppdagats att kontraktet för marken de odlar på endast som gjordes upp för länge sen endast var muntligt, och att det inte är giltigt. Vad ska de göra nu? Filmen följer familjen en sista sensommar och höst – den sista skörden. Spänningar finns med, men lika mycket intresserar sig Simón för göromålen och livsformen. Banden och slitningarna uttrycks i hög grad genom arbetet, i sammanbitet eller glatt samarbete. Alcarràs, som för övrigt vann guldbjörnen på Berlinale, bryr sig om sina människor, och sin plats, som regissören Simón själv har en anknytning till. Det plockas persikor, det vattnas, det transporteras. Barnen leker, men inte helt omedvetna om de vuxnas oro, som familjens ungdomar i sin tur är helt indragna i. Pappan (Jordi Pujol Dolcet) går runt som en tickande bomb, farfadern (Josep Abad) som eventuellt begått ett misstag i det förflutna, försjunker i sig själv. Ljudvärlden hämtas från omgivningen, kameran rör sig intresserat mellan lastpallar och traktorer. Utan sentimentalitet, men med stor sorg, gläntar regissören på de större frågorna som lurar vid horisonten: jordbrukets framtid. Ändå är detta ingen predikan, utan en solvarm film som har något riktigt på hjärtat. Berättandet påminde stundvis om Alice Rohrwachers rurala dramer, eller varför inte Sandrine Veyssets Y’aura t’il de la neige à Noël? Kanske fanns till och med ett eko från Ermanno Olmis underbara sjuttiotalsfilm L’albero degli zoccoli.

På tal om landsbygdsskildring vill jag också nämna Rodéo, Lola Quivorons pigga film där motorsport möter existentiella frågor om gemenskap och ensamhet. Fast and Furious gifter sig med bröderna Dardenne? Lite åt det hållet, om ni ens kan tänka er något sådant.  Huvudpersonen Julia (dynamiskt spelad av Julie Ledru) intresserar sig för motorsport och försöker få kontakt med ett gäng killar som ägnar sig åt att göra tricks på sina motorcyklar. Och, visar det sig, kriminella aktiviteter är också en del av gängets kitt. Filmen dumpar tittaren bland brummande och stegrande motorcyklar, och för en gångs skull är jag nöjd med att sitta på Finnkino och uppleva de riviga basgångarna som ruskar om bland magens organ. Något med hur Quivoron arbetar med bilder, frenesin och faran, sätter sig i kroppen på mig. Och: berättandet är på en och samma gång kraftfullt och vidöppet. Julias band till de andra i motorcykelkompisgänget skildras utan de vanliga klischéerna, samma gäller hur hon dras till gängledarens flickvän Ophélia (Antonia BuresiI). Filmen påminner om den sprittande glädjen i att engageras av sådant som på pappret ligger helt bortom den egna intressesfären.

Montage och slow cinema

Att Kärlek & anarki också upplåter plats för de experimentella verken är lovvärt. Jag ser bland annat Taste (Vi), regisserad av Lê Bảo, en gåtfull vietnamesisk film. Ramarna är sparsmakade: några äldre kvinnor syr varmluftsballonger, en fotbollsspelare (Olegunleko Ezekiel Gbenga), med ursprung i Nigeria, konstateras ha skador som förstör hans karriär; han flyttar in med kvinnorna och börjar arbeta med att klippa hår. Filmen följer deras rutiner. Kvinnorna arbetar, måltider tillreds, fotbollsspelaren ger massage och klipper hår. Allt sker långsamt, med själva rörelsen och kropparna i fokus, med rum, ljus och mörker. Sinnligt, utan att vara närgånget. Förmågan att transportera tittaren till en värld där allt sker med en annan rytm än den vi är vana vid på film påminde mig om taiwanesiska Tsai Ming-Liang (speciellt den märkliga Stray Dogs). Jag var mycket tagen av Taste, som snarare än det konventionella berättandets fokus på ‘händelser’ utgår från tillstånd i drömlandskapets omedelbara närhet. En fotbollsplan anpassat till ett råtthål, en svärdfisk bärs som i en procession, en luftballong ligger på golvet lyfts upp av vinden – bilderna kan te sig skruvade, men mest av allt är de förtätat poetiska. De fåtaliga replikerna är monologer som riktas till ingen särskild; kontakterna mellan människor är kontakt mellan kroppar. Bortom glädje och sorg, stämningen i filmen stakar ut sin egen kontemplativa zon.

Passligt på Helsingfors mest udda biograf, mysiga WHS unioni, visades även en av kvällarna experimentell film från Bolivia: El gran movimiento. Regissören Kiro Russo slungar oss inledningsvis genom montageaktiga bilder till landets huvudstad La paz. Arbetslösa gruvarbetare demonstrerar, flera av dem kommer till tals i dokumentära klipp. Från den stora bilden – fattigdom, leva & tjäna pengar i storstaden – slår sig filmen sedan till något slags tillfällig ro bland några enskilda människor, bland dem Elder (Julio César Ticona), som försöker hitta en födkrok i stadens myllrande informella ekonomi. Det gäller också att hitta någonstans att tillbringa natten. Vi tas också ut på landet, från en överlastad mosaik av gatans liv till dröjande naturbilder. El gran movimento arbetar i gliporna mellan dokumentär, fiktion och konstfilm. Inte undra på att jag ibland tänker på Pedro Costa. Ju längre in i filmen jag kommer, desto mer förbluffas jag över hur väl mediet används, hur rastlösa montagebilder varvas med kontemplativ stillastående kamera, ja här finns till och med ett dansnummer: det är verkligen frågan om ett polyrytmiskt verk.

Jag är trött i bollen efter många timmar av filmtittande men ändå gör mig regissören Russo så nykär i själva filmen som möjlighet att jag nästan får lust att ställa mig upp och jubla efteråt. Utbudet på Rakkautta & anarkiaa kändes delvis lite förutsägbart och slätstruket, men här hade ett eminent wild card plockats fram.

Bland de vildare filmiska utflykterna vill jag också nämna Earwig, Innocence-regissören Lucile Hadžihalilovic senaste verk, en vuxensaga i ett grått och traumatiserat Europa någon gång i mitten av 1900-talet. En man (Paul Hilton) sköter en flicka (Romane Hemelaers) med garnityr av is. Hon hålls inspärrad. I mitten av filmen förbereder mannen flickan på att släppas ut i världen – vem är flickan, och vem är mannen? Earwig riggar upp en dovare variant av Wes Andersons symmetriälskande estetik. Fantasin får flöda utan att man behöver foga ihop delarna till något intellektuellt djuplodande, det fungerar utmärkt ändå, med varsel, klockor, svarta katter och knarrande dörrar.

Titta och se

Ett par filmer såg jag som hade själva tittandet som tema. I den ena, Brainwashed: Sex-Camera-Power, ger Nina Menkes (som också var på plats i Helsingfors) sin syn på “the male gaze”. Laura Mulveys gamla uttryck hänger med och utnyttjas här i mera programmatisk än eftertänksam form. Resultatet är en dokumentär om sexism och skeva strukturer i Hollywood som trots det viktiga temat inte rör sig bortom en fyrkantig syn både på tittandet och filmkonsten. Inget rum för att tänka nya tankar, vilket också gör att tittaren egentligen inte lär sig fundera kritiskt kring könande mönster i filmer (hur personer filmas, exempelvis) utan snarare frestas att tänka sig att man redan har full koll på de patriarkala strukturerna och att det därför inte finns mycket att begrunda annat än att kvinnor genom tiderna har blivit skitigt behandlade både på vita duken och framför kameran.

En helt annorlunda upplevelse var däremot Mark Cousins The Story of Looking. Essäfilmen är ett bra, om än svårt, format, där Cousins har full koll på det öppna och reflekterande greppet. Här är det, i kontrast till den ovan nämnda filmen, inte frågan om att spika fast teser, utan snarare att med filmens egna verktyg utforska en fråga, som i det här fallet är vad synsinnet betyder för oss, och för regissören. Det handlar om ljus, om färger, om kroppslighet och åldrande – bågen går från det första vi ser och till det sista. Om att vara vid liv och låta världen tränga in i en, via synsinnet bland annat. Att beröras och att ta in, men också väja undan med blicken. Cousins har en ögonsjukdom och filmen byggs upp med att han förbereder sig för en ögonoperation. Det egna livet blir ändå bara en del av det essäistiska materialet, som också utgörs av klipp från filmer och exempel ur konsthistorien (från Dürers självporträtt till Hitchcocks Vertigo). Jag förvånas förvisso över en viss individfokusering – ser gör vi väl också i hög grad tillsammans? – och över att det etiska underbetonas, vad vi gör av det vi ser. Men med detta sagt: Cousins är en viktig regissör för mig som med sina essäfilmer och -serier på så många vis avtäcker filmens olika betydelser.

Förenklande uppställningar

Jag passar under festivalen på att se så mycket film jag bara hinner med. Men alltid träffar filmvalen inte rätt. Ett par dokumentärer har angelägna teman men visar sig vara platta produktioner. Jag ser bland annat The Territory (regi: Alex Pritz), en dokumentär om skövlingen av Amazonas och Uru-Eu-Wau-Wau-folket som kämpar för sin mark. Estetiken och produktionen stavas National geographic, och förhållningssättet är förenklande med polerna ’onda’ (nybyggare) och ’goda’ (ursprungsfolken och aktivisterna). Att synliggöra de skogstörstande företagens roll finns det ingen plats för, utan det är just nybyggarna som får förkroppsliga avskogningen. Tematiken skulle ha förtjänat ett annat grepp. Återstår för övrigt att se vem som blir nästa president i Brasilien, The Territory utspelar sig just när Jair Bolsonaro blir vald. Engagerande tematik men otillfredsställande behandling är det också frågan om i The Devil’s Drivers, Daniel Carsentys och Mohammed Abugeths dokumentär om chaufförer som forslar arbetare utan officiellt arbetstillstånd över gränsen mellan Palestina och Israel. Här möter vi familjer och livsöden, men regissörerna stannar aldrig riktigt upp, utan materialet trängs in i en bullrig, macho-dunkande mall som plattar till både landskap och människor. Vreden mot Israels förtryckande stat går det ändå inte att ta miste på.

En plats vid köksbordet

Bland dramafilmerna jag ser är en hel del av mindre minnesvärd sort. Claire Denis senaste film med Juliette Binoche i huvudrollen, Avec amour et acharnement, är en tungrodd sak om ett krisande äktenskap. Konventionellt och texttungt, men med några glimtar som ger luft. Jag hoppas Denis snart hittar tillbaka till sin ostyriga och modiga form.

Också An Cailín Ciúin (The Quiet Girl) har en litterär förlaga, men där ringräven Denis modstulet stapplar fram orienterar sig debutanten Colm Baireáds filmberättelse mot smärtpunkterna. Det är åttiotal och på orten där filmen utspelar sig talas det huvudsakligen iriska (men svär gör man på engelska?). Cáit (Catherine Clinch) lämnas till släktingar, ett medelålders par som förlorat sitt eget barn, över sommaren. Flickan är tystlåten och tillbakadragen, i sin egen stökiga och delvis aggressiva familj är hon ett barn som inte riktigt får plats i den stora skaran. Hos släktingarna får hon en plats vid köksbordet, hon får låna parets döda sons kläder. Filmen skildrar, genom tystnader och ord som plötsligt bär, vad det innebär att börja lita på vuxna, och att vara den som ett barn litar på och knyter band till. Det varsamma i relationen byggs i filmen upp genom ljus och rumslighet, genom kökets ombonade färger och genom hur en liten springtur till postlådan sätter outplånliga spår i kroppen. The Quiet Girl är en tålmodig film som litar på att grundbultarna i mänskliga relationer är värda att dröja vid. Skådespeleriet, särskilt Andrew Bennett som Seán och Catherine Clinch som Cáit, är fenomenala. Kate McCullough fotoarbete, som utan stora åthävor får tittaren att röra sig i olika känslolägen, är också minnesvärt.

Omöjligt att värja sig

I en del fall befinner sig en film bortom den vanliga bedömningens skala. Under den sista festivaldagen såg jag Mantas Kvedaravicius Mariupolis 2. Jag minns regissörens första film om staden, från tiden då kriget i Ukraina efter annekteringen av Krim pågick utan att västerländerna brydde sig nämnvärd. Genom stillsamma bilder följde filmen vardagen och fronten som för det mesta befann sig på avstånd. I Mariupolis 2 finns kriget överallt, mitt i staden, på himlen, i öronen, tätt intill. Kvedaricius har tillsammans med andra tagit skydd i en baptistkyrka. Kameran följer matutdelning, människor som tysta eller lågmält samtalande lyssnar på bomberna som faller, och skotten som ekar. Att laga soppa, röka en cigarett, locka på en hund, titta på duvor – livet finns också där, och det är så oändligt smärtsamt att se det upprätthållas i detta fasansfulla. Detta är en film som rakt upp och ner påminner om hur kriget sliter både människor och stad i stycken. Mariupolis 2 färdigställdes av regissörens partner Hanna Bilbrova; Kvedaricius själv mördades av ryska soldater när han, liksom många, många andra, försökte fly staden. Filmen är ett viktigt dokument och vittnesmål.

 

foto: Alcarrás

Lämna en kommentar