Går papperstidningen vinylskivans väg?

av Janne Wass

Fonder och stiftelser som finansierar finlandssvenska tidskrifter vill gärna trolla bort stigande postningskostnader genom digitalisering. Då glömmer de ändå den unika läsupplevelse som tidskrifterna raffinerat genom 300 års utveckling i pappersformat.

Barometern visar att flera av tidskrifterna fortfarande ser digitaliseringen snarare som ett hot än som en möjlighet. Sannolikt kommer den synen att förändras under de kommande åren, inte minst av ekonomiska orsaker.

Så här kommenterar Konstsamfundets vd Stefan Björkman Tidskriftsbarometern 2022 i ett pressmeddelande från den 29.8, då sagda rapport publicerades. Både som tidskriftsredaktör och som sammanställare av rapporten Tidskriftsbarometern 2022 ställer jag mig frågande till kommentaren.

Tidskriftsbarometern beställdes av Förbundsarenan, som sedan år 2020 har har ansvar för nätverket tidskrift.fi, där för tillfället 85 finlandssvenska tidskrifter är med. Tidskriftsbarometern 2022 är det första försöket i mannaminne att kartlägga de finlandssvenska tidskrifterna både i fråga om art och antal och i fråga om ekonomi och sysselsättning. Barometern fokuserade i år också på digitaliseringen och framtiden, dels på grund av de stigande postningskostnader som många av tidskrifterna dras med.

En av de tydligaste slutsatserna man kunde dra av svaren på den enkät som låg som grund till rapporten var att det är svårt att dra några tydliga slutsatser om det finlandssvenska tidskriftsfältet, eftersom det är väldigt heterogent såväl vad gäller innehåll och målgrupp som ekonomi och personal. Den fråga som ändå enade så gott som alla tidskrifter var att nedläggning av papperstidningen inte sågs som en lösning på de ekonomiska svårigheterna.

Små nischer funkar på webben

Det är inte bara en eller två gånger som jag i egenskap av chefredaktör fått frågan om inte lösningen på Ny Tids brist på pengar skulle vara att slopa pappret och börja ge ut blaskan som webbtidning. Samma fråga har antagligen alla mina finlandssvenska kolleger fått någon gång under de senaste 10 åren. Vissa har ställt om och blivit webbtidskrifter – några med riktigt goda resultat, några med katastrofala sådana. Utgående från bakgrundsinfon i rapporten kan man konstatera att de tidskrifter som varit nöjda med en heldigitalisering är sådana som varken varit beroende av medlemsavgifter eller prenumerationsintäkter, utan i första hand fått sin finansiering från större institutioner eller nästan helt och hållet finansierats genom stöd och bidrag. Ett annat gemensamt drag för flera av de tidskrifter som blivit heldigitala är att de inte varit beroende av stora läsarmängder. Däremot verkar det utgående från rapporten som om sådana tidskrifter som riktar sig till en bredare publik i dagens läge inte skulle gynnas av heldigitalisering.

Pappret binder samman

En sak som lite retar mig i Björkmans uttalande är att det har en viss ”förmynderlig” ton. Det kan hända att det bara är min personliga tolkning, men uttalandet ger sken av att Björkman föreställer sig att det bland tidskriftsredaktörerna finns något slags irrationell rädsla för det digitala, som de nog kommer att ”växa ur så småningom”.

Efter att ha tagit del av alla de fritt formulerade svar som sändes in till undersökningen, vågar jag ändå påstå att detta endast gäller en relativt liten del av tidskriftsfältet. I själva verket har de flesta tidskriftsredaktörer och -utgivare som svarat på enkäten gett väl underbyggda motiveringar till varför en övergång till helt digital utgivning inte skulle gynna deras tidskrift. Bland medlemstidskrifterna är det tydligt att tidskriftsredaktörerna anser att papperstidningen är överlägsen i fråga om att nå ut till medlemskåren jämfört med digitala lösningar. För vissa skulle det vara otänkbart att omforma tidskriften till en digital produkt, eftersom en ansenlig del av medlemmarna inte ens har e-post, än mindre möjligheter, teknik eller kunskap för att läsa en e-tidning. Även i övrigt lyfter majoriteten fram webbspridningens begränsningar: pappret kommer hem genom postlådan och ligger sedan framme på kaffebordet och påminner om sin existens, medan e-tidningen lätt ”glöms bort i e-posten”.

För många av de olika förbunden, föreningarna och organisationerna är papperstidningen den enda gemensamma samlande länken mellan medlemmarna, en konkret artefakt som bevis på existensen, gemenskapen och verksamheten.

Ekonomiskt smart?

Dessutom frågades i enkäten inte om tidskriftsredaktörerna tyckte att det var en bra idé i allmänhet att gå över till en helt digital utgivning, utan specifikt om redaktörerna ansåg att slopandet av pappret skulle vara en ekonomiskt hållbar reform.

När Björkman alltså säger att tidskrifterna ”inte minst av ekonomiska orsaker” kommer att ändra uppfattning om det digitala, verkar det som om han antingen inte har läst rapporten, eller anser sig veta bättre än tidskrifternas redaktörer och utgivare hur deras publik och ekonomi ser ut.

Det är naturligtvis billigare att exportera en pdf-fil och skicka en länk per e-post och sociala medier än att trycka och posta en fysisk tidskrift. Men, och detta är centralt: en pdf-fil är inte en tidskrift. En pdf-fil är en digital imitation av en tidskrift.
Med detta inte sagt att det inte skulle gå att framgångsrikt omvandla en tidskrift till en digital produkt. För vissa har det gått alldeles utmärkt. En nischad akademisk tidskrift som Budkavlen, som utkommer med ett nummer per år, som görs av avlönade forskare och som är mer beroende av att internationella forskare hittar och citerar deras artiklar än att gemene finlandssvensk intresserar sig för tidskriften, har enligt en djupintervju jag gjorde för rapporten endast positiva upplevelser av slopandet av pappret. En akademisk tidskrifts funktion är ändå en helt annan än ett föreningsblads, en studenttidnings eller en kulturtidskrifts funktion.

Den taktila läsningen

En poäng som återkommer i några av kommentarerna är att tidskriftsläsning inte bara handlar om att med ögonen ta till sig skriven information. Doften av papper och trycksvärta, ljudet av sidorna som vänds, känslan av tidningen i händerna – allt detta bidrar till läsningen. Det är inte för intet som vissa av Ny Tids läsare samlar en årgång på hög för att plöja igenom dem i hängmattan på semestern. En kulturtidskrift innehåller ofta längre texter med hög abstraktionsnivå. De är inte sådana som du klickar fram på mobilen i morgonrusningen. De kräver sin plats, sin tid och sin sinnesstämning, ofta i ett avslappnat lugn då laptopen slagits igen och mobiltelefonen lagts på ljudlös.

Användargränssnittet i en papperstidskrift är också helt oslagbart. När jag plockar upp en papperstidskrift, kan jag på fem sekunder skapa mig en ungefärlig uppfattning om vad den innehåller, bara genom att räffla genom tidningens sidor som vore den en kortpacke som ska vaskas. Från innehållsförteckningen på sidan 2 tar det mig en röd sekund att hoppa till en recension på sidan 57, och för att sedan läsa utrikesreportaget på sidan 38 behöver jag varken svajpa tio gånger eller gå via en ingångsida och leta fram utrikesfliken. Jag behöver inte bokmarkera intervjun på sidan 19 för att hitta den igen i morgon, utan jag vet exakt var den ligger, också efter att jag lagt ner tidningen. Inget av detta går att göra med en så kallad pdf-tidning, än mindre med en webbsida med separata artiklar.

Ingen modell finns

Det handlar inte heller bara om den fysiska läsningen eller tidskriftens makalöst behändiga format, utan också om att tidskriften i bästa fall är mer än summan av dess artiklar. Även om den som vill kan hoppa fram och tillbaka, är tidskriften designad för en linjär läsning. Som tidskriftsredaktör strävar man till att bygga upp en viss dramaturgi, såväl intellektuell som emotionell, där en artikel leder fram till en annan, och där läsningen av den första berikar läsningen av den andra, som kanske leder till en tredje, vars uppgift är att skaka om de påståenden som gjorts i artikel ett och två. En recension av en reportagebok från Ryssland kan läsas på väldigt olika sätt beroende på vad den omges av för texter och bilder.

Denna upplevelse kan du till viss del visserligen få i en pdf-tidning, men pdf-tidningens brister är så många och uppenbara att pdf-tidningen enbart måste ses som ett komplement till papperstidningen, och inte som en ersättande produkt på lång sikt. Att designa en papperstidning och ge ut den endast som en digital reproduktion omintetgör både papprets och det digitalas fördelar. Återstår alltså webbsideslösningen.

Grovt taget finns det tre grundmodeller för webbsidor: dels den statiska, där du har ett fast och mer eller mindre oföränderligt innehåll, som ofta tjänar till att att leverera information. Sedan finns bloggen, vars funktion i princip är att bjuda sina läsare på nya inlägg varje gång de besöker den, inlägg som sedan arkiveras och ”försvinner”. Den tredje varianten är forumet, som bygger på interaktion mellan användare. Alla dessa alternativ fungerar utmärkt för det de är designade för, och i praktiken bygger i dag de flesta mediers webbsidor på en kombination av ettan och tvåan, vilket fungerar hyfsat väl för nyheter. Det är denna sillsalladsmodell som också många tidskrifter, bland annat Ny Tid, lagt sig till med. Men från denna modell är det en milsvid skillnad till tidskriftsläsning i papper.

Tidskriften har bakom sig 300 år av utveckling. Har du tänkt på varför de flesta tidskrifter, trots formexperiment och formanarki, tenderar att vara uppbyggda på ganska snarlika sätt? Naturligtvis beror det på att dessa 300 år av tidskriftsläsare och -redaktörer har funnit ett väldigt fungerande koncept – som än så länge bara fungerar på papper.

Nya spännande möjligheter

Allt ovanstående ger att det är oerhört utmanande att överföra en papperstidskrift till webben – om man vill göra det bra. Det är ingen sak att slänga ihop en pdf och skicka den till prenumeranterna – men prenumeranterna är inte nöjda med det, eftersom läsupplevelsen är en blek digital imitation av pappersläsningen.

Ska man göra webbtidning, måste den göras på webbens, och inte på papprets, villkor. Nya tidskrifter, som den digitala poesitidskriften Kontradiktion, vars första nummer släpps i samband med Helsingfors bokmässa, är oerhört intressanta banbrytare, eftersom de skapas för webbens villkor, och har möjlighet att utforma en ny sorts läsupplevelse, en ny sorts tidskrift.

Sanningen är antagligen den att om kulturtidskriften även i framtiden ska vara något som når breda­ folklager – vilket åtminstone Ny Tid strävar till att göra – måste den ta steget ut till webben helhjärtat. Men om kulturtidskriften ska överleva som digital produkt, måste den på något sätt kunna ge sina läsare samma kumulativa mervärde som en papperstidning ger. Jag har ännu inte sett ett enda exempel på detta, vare sig i Finland eller internationellt. Men då måste vi minnas att webbtidskriften bara har drygt 30 år av produktutveckling bakom sig.

Papperstidskriften går, precis som LP-skivan, en strålande framtid till mötes som en nischad produkt för de mest hängivna konnässörerna. Men på samma sätt som man på 70-talet inte ens kunde föreställa sig en musikstreamingtjänst, har vi i dag antagligen ingen aning om hur en digital tidskrift ser ut om 50 år.

Pappret består

Björkmans centrala missförstånd verkar vara att han tror att det enda som skiljer en digital produkt från en pappersprodukt är att den ena inte trycks på papper. Om det var så enkelt, skulle e-boken för länge sedan ha konkurrerat ut pappersboken. 2013 förutspådde PricewaterhouseCoopers att e-bokförsäljningen skulle gå om den sammanlagda försäljningen av pappers- och ljudböcker i USA år 2017. Tvärtom vände trenden, och 2021 såldes i USA fler tryckta böcker än på 20 år – trots ljudbokens konkurrens. Vem hade förresten 2013 kunnat förutspå ljudbokens segertåg? Vem vet, kanske ljudtidskriften är det nästa stora?

Att Konstsamfundet gärna skulle trolla bort problemet med höga postningskostnader genom att digitalisera alla tidskrifter är förståeligt – det är ju dem vi tigger pengarna av. Det som Tidskriftsbarometern 2022 också väldigt tydligt visade är att många av tidskrifterna kan bli mycket, mycket bättre på att ta till vara de möjligheter som webben faktiskt erbjuder – så att säga låta webben arbeta för tidskriften.

Den digitala eran erbjuder stora möjligheter för papperstidskrifter, och vilka helt nya typer av publikationer som föds då tekniken utvecklas kommer att bli oerhört spännande att se. Däremot kommer webben aldrig att kunna ersätta papperstidskriften. Den kan, däremot, ge upphov till något ännu bättre. Att den digitala postiljonen i längden skulle bli billigare än den analoga är ändå önsketänkande. Där den senare tar betalt för kilometer, tar den förra betalt för synlighet. N

Tidskriftsbarometern går att ladda ner som pdf på tidskrift.fi.

 

2 kommentarer

Bo-Göran Lindh 20 oktober, 2022 - 17:21

Dagstidningarna (4 st) läser jag på nätet men Ny Tid vill jag nog ha i handen, för innehållet är av annat slag. En dagstidning ögnar jag igenom, men jag läser Ny Tid.

Reply
Glad F. 21 oktober, 2022 - 11:40

Oj, det är inte varje dag man läser en vänstertidning och kan konstatera att man håller med om allt. Ny Tid läser jag ibland som papperstidning, ofta är det någon bekant som ger mig den. Arbetarbladet läste jag också sporadiskt, men den finns ju inte längre.

För ”principens” skull vill jag komma med två kommentarer:

1) En tidning kan läsas i badet. Eller annan plats där man inte har datorn med sig.

2) Hur i all världen har Konstsamfundet numera chefer som yttrar sig så bestämt utan att verka kunna något om tidningsbranschen? Arrogans eller ideologi? Okunskap eller en naiv dragning till ”moderna tankegångar”?

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.