I Ukrainas skugga står Armenien och Azerbajdzjan på randen till nytt krig

av Rasmus Canbäck

När ett avtal om eldupphör undertecknades i november 2020 mellan Armenien och Azerbajdzjan var det slutet på ett 44 år långt och blodigt krig. Det var också slutet på 28 år av fredsförhandlingar mellan parterna och kartan ritades om. Ny Tid är på plats i ett Armenien där Ryssland i skuggan av kriget i Ukraina tar allt större plats. 

Den gamla sovjetiska skylten pekar mot Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert.

– Låt mig se kameran, säger soldaten bryskt på ryska.

Han har med raska steg tagit sig från militärposteringen som döljs av mörkgrönt tyg och en enorm affisch som pryds av den ryska presidenten Vladimir Putins ansikte. ”Där vi är, där är det fred” står det med stora kyrilliska bokstäver så att ingen som passerar militärposteringen med bil ska missa budskapet.

Den ryska soldaten tittar igenom kameran och säkerställer att alla bilder av posteringen är raderade innan han tar i hand för att tacka för samarbetsviljan.

– Det är förbjudet att ta bilder på våra posteringar, säger han. Det är okej denna gång, men gör inte om det.

Innan han vänder på klacken slänger han en blick på registernumret på bilen. Förmodligen noterar han nummerkombinationen och diarieför incidenten.

Militärposteringen fanns inte vid vägen för bara ett år sedan. Den stora huvudvägen som leder från Armeniens huvudstad Jerevan till landets sydligare delar passerar bara ett par hundra meter, om ens det, från den azerbajdzjanska enklaven Nachitjevan.

På södra sidan har man byggt stora jordvallar så att azerbajdzjanska trupper inte ska se bilarna passera. På norra sidan varvas armeniska militärutposter med de ryska.

Långvarig konflikt

Det har gått undan för Ryssland att flytta fram sina positioner efter kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan 2020. Kriget bröt ut som en följd av att Azerbajdzjan avbrutit fredsförhandlingarna i konflikten om Nagorno-Karabach som pågått sedan en vapenvila efter ett blodigt krig under 1990-talets första hälft.

Visserligen anklagade Azerbajdzjan först 2020 de armeniska trupperna i den armeniskdominerade regionen Nagorno-Karabach för att ha anfallit. Med tiden har dock Azerbajdzjans auktoritära president Ilham Alijev medgivit att Azerbajdzjan länge planerat återerövringen av Nagorno-Karabach. Satellitbilder visar därtill att landets allierade Turkiet flyttade F16-plan till Azerbajdzjan och grävande journalister påvisade att Turkiet rekryterade syriska legosoldater samtidigt. Dessa användes sedan i konflikten. För brittiska BBC har soldaterna vittnat om att de blev skickade till fronten först, och utan förberedelser.

Konflikt mellan nybildade stater 

Bakgrunden till den moderna konflikten i Nagorno-Karabach härleds dels till det armeniska folkmordet i Osmanska riket 1915, dels till upplösningen av det ryska imperiet 1917.

Staterna som bildades 1917, Armenien och Azerbajdzjan, gjorde båda territoriella anspråk på flera områden. Däribland Nachitjevan och Nagorno-Karabach. Armenierna som flytt folkmordet tog till vapen mot det turkiskspråkiga Azerbajdzjan som gjorde detsamma.

Konflikten slutade 1920 med att Sovjetunionens ledare Vladimir Lenin lovade båda staterna territoriell rätt till de omdiskuterade områdena i utbyte mot införlivande i unionen. Löftena hölls aldrig för Armeniens del. Detta trots att Nagorno-Karabach vid denna tidpunkt beboddes av en betydande majoritet av armenier.

När det blev allt tydligare att Sovjetunionen skulle falla 1988 hölls en parlamentarisk omröstning i det som då var den sovjetiska azerbajdzjanska autonoma oblasten Nagorno-Karabach. Den slutade med att 85 procent röstade för att regionen skulle skrivas över till den armeniska sovjetstaten i stället för den azerbajdzjanska. Ett resultat som inte erkändes av ledningen i Azerbajdzjan.

En direkt konsekvens blev att våldsamma pogromer utbröt mot Azerbajdzjans armeniska befolkning i städerna Sumgait, Ganja och Baku. När Sovjetunionen slutligen föll 1991 var det fullskaliga kriget ett faktum.

Kriget slutade 1994 med ett avtal om eldupphör som Ryssland var drivande i att förhandla fram. Resultatet av kriget blev att Nagorno-Karabachs armenier utropade självstyre från Azerbajdzjan. Runt en miljon människor flydde, varav en knapp majoritet azerbajdzjaner. Runt 30 000 människor dog under kriget. De azerbajdzjanska städerna runt Nagorno-Karabach jämnades i stor utsträckning med marken.

På uppdrag av FN:s säkerhetsråd medlade Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) genom den så kallade Minskgruppen om ett bestående fredsavtal som tar hänsyn till både ett lands territoriella integritet och ett folks rätt till självbestämmande. Det är dessa fredsförhandlingar som Azerbajdzjan avbröt 2020.

Gränser har ritats om

”Vi hade mycket att oroa oss för redan innan kriget, men nu är det nästan överväldigande”, säger Karine.

Karine Avedian öppnar den gnisslande dörren och ställer fram en sliten stol nedanför trappan som leder upp till trähuset i Shurnukh. Det är högsommar, men den normalt stekande kaukasiska värmen är mildare här uppe i bergen.

– Livet har verkligen blivit svårare efter kriget, viskar Karine som inte vill väcka sitt barnbarn inne i huset. Vi kommer knappt härifrån byn längre.

Hon refererar till att byn efter kriget har blivit delad itu. Även om kriget 2020 aldrig nådde Shurnukh så har gränserna ritats om. För Shurnukh innebär det att Azerbajdzjan gör anspråk på byns västliga delar och stora delar av huvudvägen mellan städerna Goris och Kapan, där Shurnukh ligger mitt emellan.

En resa som tidigare tog en halvtimme på bra vägar tar nu flera timmar på leriga grusvägar som kräver en fyrhjulsdriven bil. Om man inte väljer den gamla vägen som Azerbajdzjan bitvis numera kontrollerar, och där den som passerar ofta utsätts för trakasserier.

Nedanför kullen, bara ett stenkast bort, ligger den azerbajdzjanska militärbasen.

– Hur ska vi kunna leva här uppe, frågar Karine. Min dotter arbetar inte i byn och hon kan omöjligen komma hem om dagarna. Som du ser är både jag och min man sjuka. Ska vi flytta härifrån? Kan vi det?

Karine är uppgiven när hon pratar och skakar på huvudet. Hennes man kommer haltande. Hans ben läkte dåligt efter en bilolycka ett par år tidigare, men han kämpar med grödorna på baksidan av huset.

– Helt ärligt, det hade kunnat vara ännu värre. Om det inte vore för de ryska trupperna hade azerierna slagit in dörren, säger Karine.

Ryssland som allierad

Som en följd av avtalet mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland från november 2020 fick Ryssland ett femårsmandat att bevaka eldupphöret. I Nagorno-Karabach placerades snabbt 1960 fredsbevarande trupper och i Armenien spreds de sedan tidigare närvarande 4500 trupperna ut över hela landet. Tidigare har de varit stationerade på en militärbas i landets näststörsta stad Gyumrij, men nu bevakar de alla gränser som vetter mot Azerbajdzjan.

Ryssland, som tillsammans med USA och Frankrike fungerar som ordförande i Minskgruppen, tog initiativet till att medla om eldupphör under kriget 2020. Dokument som framkommit under Sveriges ordförandeskap i OSSE 2021 visar att USA, under Donald Trumps styre, tillfrågade Sveriges utrikesminister Ann Linde om att tillsätta en skandinavisk fredsbevarande styrka i stället för en rysk. Hon svarade då att ”Sverige inte är neutralt – det är alliansfritt”. Hur som helst accepterades Rysslands initiativ av samtliga parter, och Ann Linde berömde rentav insatsen i en intervju för Sveriges Radio i december 2021 när hon summerade sitt ordförandeår i OSSE.

Armenien som både är medlem i Den kollektiva säkerhetspakten och Den euroasiatiska tullunionen är en nära allierad till Ryssland. Azerbajdzjan å sin sida undertecknade ett alliansavtal med Ryssland dagen efter att den senare invaderade Ukraina i februari 2022.

De ryska fredsbevarande trupperna har  sedan november 2020 åtminstone vid tre tillfällen noterat att Azerbajdzjan brutit mot avtalet om eldupphör.

Vad sker nu?

Tigran Grigorian oroar sig särskilt för vad som ska hända med kommunikationerna till Nagorno-Karabach när Azerbajdzjan tar alltmer mark.

På ett café i Armeniens huvudstad Jerevan berättar konfliktanalytikern Tigran Grigorian om situationen i dag. Han är uppvuxen i Nagorno-Karabach och har sedan ett år tillbaka ett eget TV-program på armeniska CivilNet där han följer utvecklingen i konflikten.

– Varken Azerbajdzjan eller Ryssland anser att formatet i Minskgruppen ska vara kvar. Den tidigare för att det inte var gynnsamt för Azerbajdzjan, den senare för att Rysslands möjligheter till inflytande begränsas. Man anser att kriget 2020 förändrade spelplanen, säger Tigran. Både Ryssland och Azerbajdzjan föredrar en förhandlingsform som inte FN styr över.

Vidare resonerar han att det ligger i Armeniens intresse att hålla kvar vid formatet.

– De fredsförhandlingar som pågår nu i Moskva och i Bryssel ersätter formellt inte Minskgruppens mandat som är internationellt erkänt. Vad vi ser i dag är överenskommelser mellan tre stater – Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland – som är respekterat av världssamfundet, men som saknar formellt juridiskt mandat. Det smartaste för Armenien vore att trycka på för Minskgruppens förhandlingar och insistera på att formatet ska finnas kvar.

Sedan sommaren 2021 har inte Minskgruppen sammanträtt och med kriget i Ukraina står ordförandeländerna så pass långt ifrån varandra att formella möten sannolikt inte är inplanerade.

Azerbajdzjans president Ilham Alijev upprepar å sin sida att man anser att konflikten är löst. För Azerbajdzjans del betyder det att Nagorno-Karabach saknar status som egen entitet och att frågan om att armenierna i regionen ska ha särskilda privilegier, visst självbestämmande eller minoritetsrättigheter, inte existerar. Bland annat har den internationella domstolen i Haag så sent som december 2021 fastslagit att Azerbajdzjan aktivt sprider hat mot armenier i landet.

Vad som händer när Rysslands femårsmandat löper ut 2025 finns det inte många indikationer på. Det som är säkert är att Azerbajdzjan inte anser att det ryska mandatet ska förlängas medan armenierna i Nagorno-Karabach anser att deras existens i regionen förutsätter en förlängning av mandatet.

**

Efter reportageresan till Armenien bröt strider ut mellan Armenien och Azerbajdzjan den 13-14 september. Azerbajdzjan anklagas av EU och USA för att ha angripit Armenien med robotar och för att ockupera strategiskt viktig mark i Armenien. Armenien rapporterar att över 300 soldater dog i striderna och för Azerbajdzjans del 71. Filmer på förmodade krigsbrott mot armeniska soldater har spridits av azerbajdzjanska soldater i sociala medier, vilket Armenien har anmält till internationella domstolen i Haag.

 

Text och foto: Rasmus Canbäck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.