Lyckat, småskaligt och gratis..

av Otto Ekman

Drifts Festival fyller ett viktigt behov i ekonomiskt och kulturellt kärva tider.

Teatern har blivit en klassfråga konstaterar Teater Viirus chef Jussi Sorjanen i en intervju för Svenska Yle från den 7 september. Genast då scenkonsten tilläts blomstra upp igen efter pandemikölden kom inflation och bränslekris: nu när teatrarnas dörrar äntligen står öppna är det plötsligt biljettpriserna som gör konsten svåråtkomlig.

Även om branschens representanter har all rätt att klaga på sin egen svåra situation är det lovvärt att Sorjanen ser bredare än sitt eget perspektiv och också knyter ihop problemet med en större demokrati- och folkbildningsfråga: konsten tillhör folket, teatern tillhör alla. Eller borde åtminstone göra det. Inspirerad av denna devis beslöt jag mig för att bekanta mig med ett konstevenemang som ordnades kostnadsfritt under september månad, öppet för var och en.

“Nomadisk konstplattform”

DRIFTS beskriver sig på sin hemsida som en “nomadisk konstplattform” som arrangerar olika former av projekt, festivaler och symposier både i Helsingfors och i den sydkoreanska huvudstaden Seoul. Drifts Art Festival Helsinki 2022 gick av stapeln 2-24 september och bestod av utställningar, filmvisningar, performanser och installationer på olika platser i Gårdsbacka och Östra Centrum. Soko Hwang och Giovanna Esposito Yussif är konstnärliga ledare och festivalprogrammet har kuraterats av Linda Lazarov, Enna Bae och Marianne Savallampi. Själv besökte jag festivalen under två av dess veckoslutsprogram, båda två arrangerade i och kring kulturcentret Stoa, ett stenkast från Östra Centrums metrostation.

För mig inleddes programmet den 3 september med Teo Ala-Ruonas performanceverk Lacuna. Ala-Ruona är bekant för mig från tidigare från sin medverkan i föreställningen Deep Time Trans som jag såg på förra årets Baltic Circle-festival och i soloverket Lacuna förekom vissa bekanta teman och estetiska grepp, fast här utvecklade i en mörkare och aggressivare, mindre komiskt livsbejakande riktning. Ena stunden uppmanade Ala-Ruona publiken att ge honom trånande tillrop (“You’re an angel!”) men plötsligt påminde han mer om en testosteronstinn punksångare då han med bar överkropp marscherade kring scenen och vrålade i sin mikrofon. Resultatet blev ett modigt, fysiskt och psykiskt utmanande men kompakt stycke som påminde mig om vad gränsöverskridande scenkonst är då den är som intensivast.

Associationer till Gauguin i Berlin

En annan minnesvärd programpunkt var Sung Hwan Kims 24 minuter långa kortfilm Hair Is A Piece of Head som utgör första delen av ett flerårigt konst- och forskningsprojekt där konstnären undersöker koreansk immigration till USA. Filmen utgår från berättelser om de distansgiftermål som många koreanska kvinnor i början av 1900-talet ingick med koreanska, japanska och okinawanska gästarbetare på Hawaii, baserade endast på korrespondens och fotografier.

Precis som i Gauguin-utställningen Why are you so angry? som jag såg i Berlin i våras och recenserade för Ny Tid studeras kontrasten mellan Polynesien som drömlikt romantisk projektionsyta och som verklig fysisk plats. Men den här gången är det inte för västerlänningens rosenskimrande men ack så exploaterande konstnärsdrömmar som paradisön hägrar, utan det är kolonialt och patriarkalt exploaterade asiatiska kvinnor som drömmer om en ljusare framtid bortom havet men drömmarna krockar med en mer komplicerad verklighet.

Musikmässigt varierande

Musikmässigt kunde Drifts Festival också bjuda på ett varierat program som tillfredsställde såväl danssugna som mer meditativt lagda. Den officiella efterfesten efter konstprogramet den 3 september arrangerades i det lokala haket Idän Tähti, där en handfull förvånade men snabbt entusiastiska stammisar av den mer väderbitna sorten plötsligt fann sig själva omgivna av ansiktspiercade konstentusiaster skakade entropin ur sittmusklerna till DJ:n Moras goth-dystopiska rejvenergier. Min favoritprogrampunkt under den andra festivallördagen (17 september) var däremot Sophia Mitiku vars hypnotiskt pastellmjuka ljudvärld förde tankarna till ett futuristiskt romantiskt filmsoundtrack och vaggade in själen i ett behagligt lugn, perfekt för att smälta alla mångsidiga upplockade intryck.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.