Den satiriska udden och anarkismen i Tove Janssons vuxenorienterade seriestrippar levandegörs med bravur i Lilla Teaterns dockförstärkta uppsättning, men regissören borde ha klippt bort några darlings.
Ungefär 50 minuter in i föreställningen är Lilla Teaterns Kris och katastrof i Mumindalen den bästa föreställning jag sett på en finlandssvensk teaterscen det här året, med konkurrens av Viirus Pelikanen. Dramatiserad som den är från Tove Janssons vuxenorienterade brittiska seriestrippar, bjuder den på en energisk kavalkad av tablåer, dramatiserade av Annina Enckell på ett sätt som gör själva stripparna heder. Genom att inleda föreställningen med att ställa nyinflyttade filifjonkans borgerliga fäbless för ordning och etikett mot den bullriga Muminfamiljens livsglädje, fångar Enckell Janssons satiriska och anarkistiska ådra.
Inspirerade av Filifjonkan börjar våra troll ändå tvivla på sin livsstil, och dras än åt karriärkapitalistens produktivitetsjargong, än åt Profetens laissez-faires-ideologi, utan att hitta rätt, och uppsöker till sist en terapeut för att få reda på vad som är fel med dem. Dessa tablåer, i kombination med historien om den rädda hushållerskan Misan, är i mitt tycke pjäsens starkaste, även om HBL:s Otto Ekman föredrar andra akten. Jag minns inte när jag skrattat såhär mycket på teatern senast.
Men efter den fantastiska scenen med psykologen, då vi närmar oss 50 minuter av första akten, börjar det kännas som upprepning då vi ännu ska ta del av en onödigt utdragen återgivning av då Mumin blev societetskändis på grund av sin gyllene svans.
Murder your darlings
I andra akten försvinner en del av den seriestrippskänsla som skapats med hjälp av Sven Haraldssons geniala svartvita scenografi, scenlösningar och dräkter, och intensiteten avtar något då stämningen blir mörkare. Då skådespelarna i första akten skapat ljud- och musikvärld med endast ett piano och sina egna röster och kroppar, blir det mer regelrätt musikteater i andra akten då bland annat violon, elgitarr och bakgrundstracks sällar sig till ensemblen i Robert Kocks i sig förtjänstfulla kompositioner.
Andra akten domineras av ett återberättande av Mumin och kometen. Stripparna som Jansson gjorde 1958 för Evening News baserade sig som våra läsare säkert vet på den första Muminserien, Jorden går under, som Jansson gjorde för Ny Tid 1947. Även i denna akt är de enskilda tablåerna alla högklassiga, ofta roliga, ibland känslosamma. Men andra akten är ännu längre än den redan långa första, och med paus klockar föreställningen in på närmare 2 timmar och 45 minuter, och det blir helt enkelt för mycket av det goda till slut. Här är lite för många musikaliskt begåvade medverkande som alla ska få sin plats i solen, lite för många än i dag aktuella teman som ensemblen gärna vill lyfta fram ur Janssons produktion. Här borde min gamla journalistprofessor varit på plats och uppmanat regissören Jakob Höglund att “murder your darlings”.
Dockförarna imponerar
Att föreställningen är överlång gör den inte mindre sevärd. Som redan konstaterats av bland annat Otto Ekman och Svenska Yles Lasse Garoff, är ensemblens användning av dockteater det som lyfter denna Muminuppsättning till något helt enastående. “Dockorna stjäl showen”, skriver Garoff. Ja, men det är inte bara Heini Maaranens kreationer som ska ha en eloge, utan också Höglunds regi och koreografi, som, med Ekmans ord, skapar “ett samspel som i sina bästa stunder får [skådespelarna] att te sig som en enda månglemmad och månghövdad organism”.
Hanteringen av själva dockorna ska i god dockteater framstå just så naturlig som den gör, men det är tydligt vem i ensemblen som är proffs och vem som i dockteaterhänsyn är glad amatör. Lilla Teaterns veteraner Joachim Wigelius och Pia Runnakko hålls ofta på artigt avstånd från dockhanteringen, men bjuder istället på kvällens kanske mest klockrena skådespelarprestationer. Runnakkos Misan är helt obetalbar, och Wigelius, som verkar stormnjuta på scenen, har flera makalösa figurer. Att sätta den fem meter långe skådespelaren att göra Mymlan är förstås ett genidrag, men det är hans Doktor Schrünkel som stjäl showen i en av de bästa skapelser jag någonsin sett på en teaterscen. Pjäsen vore värd biljettpriset för denna scen allena.
De som ändå imponerar mig mest är de professionella dockskådespelarna Riina Tikkanen, Elena Rekola och Reetta Moilanen, alla med bakgrund i dockteaterlinjen på Åbo konsthögskola, och alla medverkande i Höglunds uppsättning av Kalevala på ÅST 2019. Att kalla dem “dockhanterare” vore ett gravt nedvärderande av deras arbete, som precis lika mycket handlar om skådespel, för att ge dockorna liv och röst. Den mångsidiga Tikkanen gjorde enormt intryck på mig i Kuuma ankanpoikanens Funny i fjol, och hennes gestaltning av Filifjonkan är på pricken en klassisk Stockmann-tant. Vid sidan av Alexander Wendelin som Mumin gör Elena Rekola ett storjobb som Snorkfröken och uttrycksfulla, spjuveraktiga Reetta Moilanen lyser i flera roller, men framför allt som Snusmumriken.
Årets pjäs?
Hade Kris och katastrof i Mumindalen varit en en och en halv timme lång enaktare, hade jag helt sonika utnämnt den till årets föreställning i Svenskfinland, utan att ens ha sett de andra storsatsningarna för hösten ännu – så fruktansvärt stark är den första akten. Men eftersom Höglund inte klarat av att klippa i materialet, blir jag ännu tvungen att vänta tills jag fått med mig resten. Men en stark kandidat är den fortfarande.
Mumin är en favorit på teatern, men ensemble efter ensemble kämpar med problemet att det är omöjligt att ge en dramatisk prestation bakom en Muminmask. Jag har fortfarande trauman från en barndomsupplevelse då Mumin klampade ut på scenen och inledde föreställningen med att slita loss sitt eget huvud. Lilla Teatern visar hur Mumin ska göras.
Foto: Lilla Teatern/Otto-Ville Väätäinen
Lilla Teatern: Kris och katastrof i Mumindalen. Baserad på Tove Janssons serier: Dramatisering och sångtexter: Annina Enckell. Regi & koreografi: Jakob Höglund. Scenografi & dräkter: Sven Haraldsson. Dockor & rekvisita: Heini Maaranen. Musik: Robert Kock. Ljuddesign: Ville Aaltonen. Ljuddesign: Antero Mansikka. På scenen: Lumi Aunio, Pia Runnakko, Joachim Wigelius, Ulriikka Heikinheimo, Robert Kock, Alexander Wendelin, Ursula Salo, Reetta Moilanen, Elena Rekola, Riina Tikkanen. Spelas till 31.1.2022.
