Själv vill jag ha kaffe

av Merete Mazzarella

Vid mitten av åttiotalet var jag med om att göra en liten läsundersökning i en lågstadieskola. Vi frågade eleverna vad de läste och hur mycket de läste och vad de förväntade sig av sin läsning, men en av deltagarna – en mycket aktiv läsare som svarade utförligt på våra frågor hade en kritisk kommentar: ”Ni borde också ha frågat var och när vi läser och om vi äter eller dricker nåt medan vi läser.” Hennes egen allra­ bästa läsplats var ett krypin med kuddar på sommarstugans vind och allra skönast var det om regnet smattrade mot taket och hon hade en mugg kakao bredvid sig.

Själv vill jag ha kaffe. Jag har olika läsplatser beroende på om jag läser å arbetets vägnar eller för nöjes skull, i det förra fallet sitter jag någorlunda upprätt, i det senare brer jag ut mig på en soffa – eller på sängen – men jag vill alltid ha kaffe.

Numera har jag alla möjligheter att nöjesläsa men med både sorg och skam måste jag erkänna att den alltid i någon mening instrumentella läsart som hör litteratur­vetaren och kritikern till har präglat mig så djupt att det är sällan jag läser av ren lust. Jag börjar alltid med att kolla sidantalet och räkna ut hur lång tid läsningen kan förmodas ta och under läsningens gång kollar jag alltid hur långt jag har kommit. Jag har svårt att låta mig förföras, att ge mig hän, jag är för otålig, jag vill greppa boken, jag vill förstå hur den är gjord, jag vill kunna uttala mig om den. Jag vill betvinga den.

Jag har också ett annat problem: jag inser att jag är gammal, jag vet att det finns gränser för hur många böcker jag ännu hinner läsa och jag vill inte gärna läsa något onödigt. Jag drabbas av valångest, jag lämnar allt oftare böcker på hälft, i själva verket läser jag troligen mindre – och mindre koncentrerat – än jag skulle göra om jag var mera avspänd. Jag läser mycket annat än skönlitteratur, på senare år har jag varit särskilt intresserad av antropologi. Antropologer skriver mera njutbart än de flesta andra samhällsvetare och jag har ibland tänkt att det kanske var antropolog snarare än litteraturvetare jag borde ha blivit.

Under sommaren har jag ändå haft två stora skönlitterära läsupplevelser. Den ena är ukrainaren Vasilij Grossmans väldiga, postumt utgivna roman Liv och öde om tillvaron vid och bakom östfronten vid tiden för slaget vid Stalingrad. Den är åskådlig, den är grym, den är bitande ironisk men den är också varm, vacker, ja, poetisk. Grossman är en Tolstojs jämlike, ja, frågan är om han inte har en ännu större bredd med ett persongalleri som är lika mångfacetterat som Tjechovs. Och naturligtvis är den högaktuell nu under Ukrainakriget. Putin måtte hata den lika mycket som Stalins anhang.

Den andra är också en roman, men en mycket annorlunda sådan, den är Marilynne­ Robinsons Gilead vars huvudperson är en gammal präst som i sitt andra, sena äktenskap fått en liten son som han nu sitter och skriver brev till – brev om sina förfäder, sitt liv och sina tankar som han hoppas att sonen ska läsa efter hans död.

Hans röst är lugn, eftersinnande, full av tillit till Gud men långtifrån dogmatisk, det är ett slags meditativ upplevelse att lyssna på honom, man blir själv lugn och tillitsfull.

Jag har varit övertygad om att de stora läsupplevelserna blir färre och färre med åren, därför känns det som en nåd att i sitt sjuttioåttonde levnadsår ha förunnats två.

 

bild: wiki-c

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.