Den 26 april 1984 föddes två tvillingpojkar med akut kejsarsnitt på förlossningsavdelningen vid Åbo centralsjukhus av en mamma som missbrukat alkohol under graviditetens sista månader. Efter att personalen lyckats återuppliva pojkarna ägnade de sina första dagar i livet åt att kämpa mot döden.
Pappa var inte med då de kom till världen. Han såg dem första gången en vecka efter förlossningen, strax innan mamma fördes i väg på avvänjning till ett annat sjukhus. I sjukhuspappren står det bland annat att pappa inte är intresserad av att se pojkarna.
Varför vet de inte.
Så här inleddes ett söndagsreportage i HBL den 17 mars 2013.
Det var rubricerat ”Käpprätt åt helvete” och huvudpersonerna var de två bröderna, som efter sin första dramatiska tid i livet fått namnen Tero och Timo.
Då, för nio år sedan, skulle de precis fylla 30 år.
Ingendera av dem var särskilt omtyckt i sitt grannskap. Snarare tvärtom. I det här skedet hade deras hem – den stora boendeenheten på Rosavillagatan 10 i Tölö, Helsingfors – inte ens varit öppen i ett år, men redan orsakat en hätsk offentlig debatt och ett antal ytterst kritiska rapporter i medier.
Enheten var planerad för 90 långtidsarbetslösa unga med i första hand missbrukarproblem (och i andra hand väldigt många andra utmaningar). Den var för stor och skulle, hade det sagts, leda till något som kunde liknas vid en lokal samhällelig kollaps: Systematiska rån, stöldvågor, traumatiserade barn och att hela stadsdelen förstörs. Och så var det våldet och oroligheterna omkring enheten som i det här skedet avhandlades aktivt i rubrikerna: Regelbundna polisutryckningar under dygnets alla timmar, skytteltrafik av ambulanser, oroligheter hos de lokala företagen, vittnesmål om alltför många rastlösa figurer på gatorna.
Mycket av det som sades och skrevs var sant. Annat var baserat på antaganden och rädslor. Ingen av dem som yttrade sig verkade tänka på att de som omtalades var människor med namn, ett förflutet och ett nu, som var en följd av högst individuella orsaker.
Därför beslöt vi att tillbringa några veckor inuti byggnaden och se hur det hela såg ut ur de boendes ögon. Här träffade vi sedan tvillingbröderna Tero och Timo, födda av en missbrukande mamma och övergivna av en pappa. Deras liv hade, visade det sig, kantats av en räcka vägskäl där de gång på gång tagit fel riktning utan att någon egentligen ingripit.
Som tolvåringar hade de lärt sig fiffla med pengar. Som fjortonåringar kunde de bryta sig in i kassaskåp. Innan de hade fyllt 18 umgicks de mest med hårdhudade brottslingar och hade lärt sig supa, knarka och misshandla folk. Mellan det och att de fått en bostad i ett fint kvarter i Tölö hade båda hunnit sitta flera varv i fängelse, vara hemlösa och i flera etapper nästan knarkat sig över dödsgränsen.
Båda två hade låtit göra identiska tatueringar på sina halsar: ”Tästä poikki”, prytt med en stor bild på en kniv. Det väckte säkert en hel tankar hos dem som mötte dem.
Nå nej, varken de eller de andra invånarna var särskilt omtyckta i grannskapet.
Just det verkade ändå inte bekomma Tero och Timo särskilt mycket. Att känna sig föraktade av samhället var i deras fall helt normalt. De var mer upprörda över att de inte fick ha en katt i hemmet på Rosavillagatan 10. Båda två älskade nämligen katter, allra mest sådana som var helt svarta.
Det blir så mycket svårare att hata dem när de får ett namn och en historia.
Ungefär så formulerades en av de kommentarer artikeln fick efter publiceringen.
Via bröderna fick jag också veta att en okänd dam hade berörts så mycket av deras livshistoria att hon stickat varsitt par yllesockor och fört dem till boendets reception. Det, berättade Tero och Timo senare, var det finaste någon någonsin hade gjort för dem.
Ett drygt år efter det här tappade vi kontakten. Det berodde på många saker, bland annat att bägge återigen hamnade i fängelset och att de i en senare veva flyttade ut från Rosavillagatan – Tero för att han hatade att bo där, Timo för att han efter att ha tagit fel droger blivit psykotisk och gått till våldsamt angrepp mot personal och andra invånare.
Efter det här hade han än en gång blivit bostadslös och småningom igen hamnat på gatan. Vart Tero tog vägen förblev oklart.
Det finns ingen förpliktelse att tycka om alla människor. Vem gör väl det?
En del kollegor kan irritera, ytligt bekanta kan skava, oförskämda okända i kollektivtrafiken kan uppröra och i släkten kan det finnas både en och annan som det är tungt att umgås med.
Lika lite behöver man tycka om en Tero eller en Timo då man möter dem, eller som det många gånger går: konfronteras av dem, eller hamnar för nära de sammanhang där de kanske känns för närgångna, ibland lite eller mycket för aggressiva.
Men att inte tycka om någon, eller att välja bort umgänge med någon, kan inte innebära att man fråntar den människan hens människovärde. Ändå verkar det många gånger vara det som händer då man pratar om människor med missbrukarproblematik.
Den där tanken om att den som valt att bli knarkare ska lämnas åt sitt öde eftersom missbrukarlivet är hens eget fel. Eller att den kan skylla sig själv om den valda livsstilen slutar i död på grund av en överdos. Eller att om den ska hålla på med sitt knark så ska den helst göra det någonstans där inte samhällets mer välbeställda invånare, skattebetalarna, behöver konfronteras med missbruket. Eller att den som inte vill komma ur sitt beroende ska hållas utan ”belöningar” såsom bostad, social- och hälsovård eller socialpolitiska åtgärder som gör livet i träsket drägligare.
Den där tanken om att de är mindre värda än en själv.
Samhällets inställning verkar ärligt talat vara att om de inte slutar knarka så kan de lika gärna dö bort.
Ungefär så sa Pekka Tuomola, överläkare vid Diakonissanstalten och en av landets mest erfarna experter när det gäller missbrukarvård, då han i augusti försökte besvara frågan om varför vi som samhälle inte lyckats möta missbrukarnas behov i A-Studios diskussion om överdödlighet och övervakade brukarrum. Han tillade det som borde vara självklart: Människovärdet omfattar alla: också den som inte kan eller inte vill sluta missbruka har rätt till ett möjligast gott liv. I det ingår tak över huvudet, trygga ställen att ta sina droger på, och en fungerande hälso- och socialvårdskedja.
Så är det inte i dag. Långtifrån.
Efter veckorna med Tero och Timo har jag de senaste åren i olika sammanhang rört mig mycket bland de här människorna. Oberoende av vilket gäng man slår ihop sig med finns det några element som återkommer.
Den tärande och många gånger desperata jakten på nästa dos med droger. Det utdragna sökandet efter en plats att inta sina droger på som särskilt vintertid ofta slutar i en smutsig offentlig toalett dit kön kan vara lång. Den synliga existensen i ett offentligt rum där omgivningen i princip utan undantag tydligt signalerar vämjelse var än de rör sig. Den ständiga tanken på att ta sig ut ur alltihopa som trots många försök aldrig lyckats.
Och alltid: den inledande djupa misstron mot en utomstående person som närmar sig och efter en tid den uppriktiga tacksamheten för att någon lyssnat på och sett dem utan att fördöma.
Jape, Julle, Konsta, Jan, Jouni, Nikke, Jyri …
Inte en enda av dem har veterligen lyckats ta sig ur missbruket, trots att alla innerligt funderat på det, rentav försökt. Det är inte svårt att förstå varför. Missbruk är en sjukdom; individen ett resultat av en räcka händelser som fäst en vid de sammanhang där man accepteras; tillgången till vård är undermålig den stund då motivationen slår till.
Att vara stigmatiserad och ställd utanför det vi betraktar som normen främjar knappast heller varje individs behov (och rätt) att betraktas som en människa.
Tero och Timo har numera var sin bostad. I Facebookflödet, där vi slutligen möttes igen, framgår det att deras vardag ter sig tämligen stabil trots att den fortfarande verkar innehålla vissa element av rastlöshet och en umgängeskrets som säkert stundvis utmanar målsättningen att inte spåra ur totalt igen.
Timo har katter, Tero drömmer om en.
Varenda bild de ser på mina två katter resulterar i ett hjärta, ofta följd av en hyllande kommentar. För den ena av dem, Tassen, är helt svart – precis en sådan katt som två snart 40 år gamla tvillingbröder alltid har tyckt allra bäst om.
Foto: Sininauhasäätiö
