Att få stanna upp i ett vilsamt ögonblick

av Astrid Stenius

I sin nya föreställning Gräns/Hermes går Rasmus Slätis till botten med vad det betyder att vara människa. 

Var och en bearbetar förlusten av en närstående på sitt eget sätt. Rätt vanligt är att man börjar intressera sig för andlighet och livsfilosofiska frågor mer än tidigare. Det var vad skådespelaren Rasmus Slätis gjorde när hans pappa gick bort i cancer för tre år sedan. Nu gör han en föreställning om sin förlust, där andlighet och ande är några bärande teman. Föreställningen Gräns/Hermes spelas på Viirus som en del av Viirus Guest-programmet.

Slätis pappa var naturvetare och pratade aldrig om huruvida han trodde på ett liv bortom detta, men det hindrar inte hans son Rasmus från att följa det spåret när han går till botten med vad det innebär att vara människa, vad som blir kvar av oss när vi gått hädan och vad det egentligen innebär att vara levande, att leva, att andas.

Andningen är ett tema i föreställningen, såväl i kroppslig, sinnlig som i musikalisk bemärkelse. I en kedja från taket på den i övrigt tomma scenen hänger pappans trombon, ett musikinstrument som fadern spelade på, och nu även sonen. Slätis blåser, spelar och andas i trombonen. Han dansar med den, pratar i den och plockar slutligen isär den. Det är som om han letade efter ett spår av sin pappa i den, en chans att komma närmare honom, ”känna honom, smaka honom”, som han säger.

Förutom ett intensivt umgänge med en trombon är föreställningen en chans för oss att stanna upp och begrunda livets stora frågor. Slätis tar oss med på en guidad tur genom en del av vår västerländska idéhistoria med utgångspunkt i Hermesmyten. Hermes är den gestalt i den grekiska mytologin som ledsagar människans själ till underjorden efter döden. Han hjälper den döda över gränsen till den andra sidan. Därav föreställningens namn, Gräns/Hermes.

För att finna verket meningsfullt krävs ingalunda att man ska ha förlorat en nära familjemedlem, och egentligen inte att man ska ha haft någon annan kontakt med döden heller. Själva det faktum att vi lever innebär i sig en kontakt med döden, enligt Slätis, därför att döden hela tiden är närvarande i livet och tvärtom. Slätis frågar oss om vi har tänkt på att all den materia som vi människor består av är miljontals år gammal? Han pratar om hur vi som lever bildar liksom ett pärlhalsband av mänskligt liv på jorden, tillsammans med alla dem som levt före oss och alla dem som ännu inte har blivit födda.

Monologen är inte det minsta handlingsdriven. Det finns ingen intrig eller karaktärsutveckling att följa med, inget spännande slut att vänta på. Föreställningens styrka ligger inte i stegring eller oväntade kast, utan i det vilsamma ögonblicket. En timmes kontemplation och koncentrerad närvaro, det får man tillåta sig på teatern, vilket ju är helt perfekt i novemberrusket.

 

Viirus Guest: Gräns/Hermes. Regi, text och på scen: Rasmus Slätis. Scenkomposition och koreografi: Karolina Ginman. Dramaturgi: Slätis och Ginman. Rums- och ljusplanering: Fabian Nyberg. Musik: Joonas Leppänen. Ljudplanering: Ginman och Juri Jänis. Produktion: Nya Rampen och Rasmus Slätis. Premiär på Viirus 10.11.2022. Spelar till 19.11.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.