Ett släktepos topografi

av Kaneli Kabrell

I den finländska självbilden lever uppfattningen om en särskild närhet till naturen och skogen segt kvar, även om den faktiska klimatpolitiken inte alltid verkat stödja detta. Men att vi kommer från skogen, och att den finns i oss, påminner Maria Turtschaninoffs nya roman Arvejord om.

Arvejord är en episodroman där gården Nevabacka med omgivningar står i fokus. Från 1600-talet får läsaren följa med dess skeden och invånare, ända fram till 2000-talet. Nevabackaborna lever nära jorden, som ger och tar. Vissa karaktärer återkommer, andra försvinner i historien, vissa blir skrönor och myter för sockenborna. Särskilt under de tidigare delarna känns mycket både stilistiskt och tematiskt igen från Turtschaninoffs dundersuccé Krönikor från röda klostret, inte minst den sista delen där Maresi återvänder till sina granbevuxna hemtrakters bondesamhälle. Den ekologiska underton som Breven från Maresi framhöll, där vikten av balans i jord- och skogsbruket samt respekt för andra arter och levande varelser betonades, fördjupas här ytterligare. Också i Arvejord behåller skogen en mytisk dimension, som påminner både gårdens invånare och läsaren om riskerna med att tro att människan kan veta och bestämma allt.

Turtschaninoff lotsar läsaren genom århundradena, signalerar med små medel hur tider och attityder förändras. De olika tidsperiodernas stämningar och idéer skildras utan förenklingar eller den efterklokas predikande tonfall, och även de korta episoderna rymmer djup och tematisk mångfald. På fyra århundraden finns dessutom utrymme för både stil- och formvariationer genom vilka Turtschaninoff visar på sin mångsidighet som författare.

Trots att gården genom århundradena förblir hos samma släkt, är det sällan husbonden som själv står för perspektivet. Istället är det ofta via en lite utomståendes blick som episoderna framträder. Det är ett smart drag såtillvida att medan husbondfolket styr och ställer på gården, ser gamlingarna, barnen och drängen från sin utsiktspost också det som händer vid sidan av. Deras blick på det omgivande landskapet och skogen är skarp, och medan invånarna på gården tids nog byts ut, förblir skogen, landskapet och växterna de återkommande elementen. Men trots att landskapet förblir, förblir det inte oförändrat. Arvejord gör redan i de tidiga kapitlen klart för läsaren att skogen inte är någon passiv plats att gömma sig i. Nevabackaborna röjer, dikar och plogar marken, anlägger åkrar, sågar och trädgårdsland, men skogen är också full av levande, i högsta grad agerande varelser, och liksom människorna sätter sin prägel på landskapet, sätter landskapet sin prägel på dem. Genom att fokusera på skogen och gården vänder Arvejord på uppfattningen av vad som är centralt och vad som är perifert. Huvudstäderna med sina världar ligger långt borta från det som är verkligt och viktigt, och det som vi är vana att uppfatta som tomma ödemarker fylls av allt det skogen omfattar. En sådan omvänd positionering inbjuder även till att ifrågasätta vana tankesätt och perspektiv.

Arvejord spinner på sina drygt 350 sidor ett släktepos där skogen, landskapet och platsen skildras som väsentliga byggstenar i vad människorna varit och är, och vad vi kan bli. Kanske är romanens mest centrala budskap just detta. Som drängen Ant formulerar det i samband med de kartor han ritat över bygden, där årstidernas, bärens, djurens, skogsbrändernas och vindarnas vägar ingår vid sidan av människornas. Var för sig visar de bara en del av helheten, det är när man lägger dem på varandra, så att man kan se alla vägar samtidigt, som orten avtecknas, för ”vägarna fanns ju inte var för sig, isolerade och ensamma. Landskapet var byggt av dem alla tillsamman”.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.