Heiman är en gångbar uppsättning som skapar ett nytt konstverk utifrån den rosade romanen, men smärtpunkterna är få.

Det är ingen lätt uppgift Ann-Luise Bertell tagit sig an då hon format om romanen Heiman till en pjäs. I alla översättningar finns möjligheten till nyupptäckter, men också risken att något av det vitala i originalverket går förlorat. Den här recensionen hade kanske varit bättre betjänt av en recensent som inte läst – och innerligt älskat – romanen.

Stark dramatisk kurva

En lutande husgrund och frostigt gräs sätter stämningen i den förtvivlade första scenen i Heiman på Wasa Teater. Elof och Olga, pjäsens strävsamma huvudpersoner, står inför den otänkbara möjligheten att banken ska ta deras hemman ifrån dem. Och det bara för att Elof i sin ungdoms oförstånd och längtan efter acceptans gick och gjorde sig till ­borgenär för den opålitliga grannen Viktors bygglån! Från denna dramatiska höjdpunkt rör vi oss tillbaka i tiden medan platsen (och i viss mån situationen) förblir densamma.

I barndomen blir nämligen Elof och hans lillebror Ivar föräldralösa och tvingas lämna sitt heiman. Lösöret säljs på auktion och pojkarna får lov att flytta hem till sin mormor. Hemgården hinner pappan dock testamentera till sin äldste son, så efter att Elof klarat sig levande ur kriget och hittat sig en fru flyttar han tillbaka. Genom hårt arbete och trots hårt supande skapar sig Elof och Olga en familj, ett liv och ett hemman. Tills banken knackar på och hotar omintetgöra allt…

Väl utfört hantverk

För att lyckas koka ner den kritikerrosade romanen Heiman (2020) till en drygt två timmar lång föreställning har Bertell, i samarbete med Erik Kivinemi som dramatiker, gjort ett digert arbete. Romanen innehåller ett månghövdat persongalleri och utforskar komplexa teman. Ofta skildras skeendena i romanen inifrån någon av huvudpersonerna, något som är svårt att gestalta på scenen med hjälp av traditionella medel. Genom att använda sig av variationer i ljussättningen, med stöd i Charlotta Kerbs suggestiva musik och Karoliina Lahdenperäs effektfulla koreografier ger man uttryck för personernas inre landskap. Det som pågår där är ofta skrämmande och hotfullt.

Peter Ahlqvists scenografi är i stort sett statisk, men samma lutande husgrund som i inledningsscenen agerade gårdsplan förvandlas till allt från stuggolv till sjukhustak och skapar intrycket av att hela Elofs tillvaro till syvende och sist utspelar sig på ett sluttande plan.

Tidigt presenteras Elof som en ganska mjuk och undfallande karaktär, som gömmer sin osäkerhet bakom en mask av bravado och vältalighet, habilt spelat av Kiviniemi. Medan det i romanen fanns plats för flera huvudpersoner är det i scenversionen odiskutabelt Elof som är berättelsens nav. Det hade varit intressant att se vad Susanne Marins hade kunnat göra av den överjordiskt dugliga Olga om hon fått mera utrymme att utveckla karaktären.

Mats Holmqvist gör en bitvis riktigt skrämmande Viktor. Han är den ohederlige och krigstraumatiserade grannen som ständigt balanserar på gränsen till våld och som gör livet till ett helvete för sin underkuvade fru Lisi, uttrycksfullt spelad av Lina Ekblad.

Det fattas sälta

Som helhet är Heiman en alldeles gångbar produktion. Den är tekniskt väl genomförd och ur romanens myllrande tematik har en enhetlig berättelse med tydlig dramatisk kurva karvats fram. Tyngdpunkterna är andra än i romanen och pjäsen är ett nytt konstverk. Dessvärre hastar handlingen förbi de flesta av de smärtpunkter som romanen sätter fingret på. Romanens Elof kämpar med sin självbild och självbeskrivna brist på maskulinitet och mod. Elof plågas av svåra skuldkänslor efter kriget och hans fru Olga tvingas orka för dem båda. I romanen skildrar Bertell inkännande och intimt både kärlek och trauma ur två diametralt olika synvinklar. Detta saknas när Heiman blir pjäs. Det är som om man samtidigt ville vara förlagan alltför trogen, och samtidigt inte tillräckligt.

Många av handlingens element finns kvar, men nyanseringen fattas. Heimansproblematiken med allt vad det innebär av att av tradition vara bunden till en plats alluderas till i pjäsen men utvecklas inte med önskvärd slagkraft.

Som motvikt till den återflyttande Elof står lillebror Ivar som emigrerar till Sverige och lever i relativt överflöd i socialdemokratins förlovade land. Markus Lytts visar prov på delikat komisk timing i tolkningen av Ivar som för varje semesterbesök i hemtrakterna blir allt rundare och mera välmående och mera rikssvensk i sitt uttal. Elofs son Sten, döpt efter det enda som hemmanet haft ett överflöd av, vill gå i Ivars fotspår men får inte; för vad händer med hemmanet utan arvinge? För hans syster är däremot världen öppen.

Denna orättvisa seglar föreställningen förbi utan att alls stanna upp. Jonas Bergqvist och Tove Qvickström skildrar skickligt syskonrelationen både med subtila signaler och stora gester men de kniviga frågorna kring syskonrivalitet behandlas med en lätthet som skorrar. Också det hämningslösa supandet för att döva krigstraumat behandlas delvis med en klackspark och lite slapstick på ett förvirrande sätt. I detta kringgående av allvaret går också mycket av djupet i berättelsen förlorat.

 

Wasa Teater: Heiman
Text och regi: Ann-Luise Bertell
Dramaturg: Erik Kiviniemi
Scenografi: Peter Ahlqvist
Kostym: Heidi Vikar
Musik: Charlotta Kerbs
Koreografi: Karoliina Lahdenperä
Skådespelare: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Lina Ekblad, Markus Lytts, Tove Qvickström, Maria Udd, Anders Hassel, Mats Holmqvist, Erik Kiviniemi, Susanne Marins och Kristian Nordblad
Premiär 17.9.2022, spelar fram till januari 2023.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.