Hur får vi in männen i kulturinstitutionerna?

av Pontus Kyander

Vi har många mångfaldsutmaningar inom kultursektorn. Vi som arbetat och arbetar på museerna och andra kulturinstitutioner har i allmänhet käcka programförklaringar för hur vi ska nå olika minoriteter bland brukarna med våra verksamheter. Vi måste få in de unga, för genomsnittsåldern bland besökarna på de flesta museer är hög. Vi måste nå invandrarna, för de är kraftigt underrepresenterade bland besökarna. Likaså bör publikarbetet inkludera personer med fysiska och intellektuella variationer. Ibland kommer vi även ihåg att vi borde få in männen på museerna och konsthallarna. Också de är kraftigt underrepresenterade, inte minst de unga männen.

Man får ligga som man bäddar sägs det. Förutom just unga nyanställda har museerna i Finland generellt få invandrare eller personer med fysiska och intellektuella variationer i sin personal. Det förklaras, framför allt på den kreativa och administrativa sidan, med att det krävs specialkunskaper och en viss intellektuell kapacitet för de flesta av uppgifterna. Men är det verkligen så att man exempelvis på konstmuseerna inte på något vis kan suga upp invandrare med bildkonstnärlig, konsthistorisk eller kulturadministrativ utbildning? Och är det verkligen så att det inte finns män med rätt utbildning, vilket resulterar i att vissa konstmuseer inte har en enda man bland sina nyanställningar till administrativ eller kreativ personal under de senaste 5–6 åren? Naturligtvis finns där oftast heller inte invandrare eller person med intellektuella eller fysiska utmaningar.

Det finns inte sökande män, säger folk på museerna. Men ändra på kriterierna då! Bredda sökandet! Alla större verksamheter är ålagda enligt lag att ha en jämlikhets- och mångfaldsplan, men många finska verksamheter saknar en sådan ändå. Sätt den på papper, och tillämpa den! Som museichef under många år kunde jag konstatera att flera av de bästa medarbetarna hade helt annan utbildningsbakgrund än de konsthistoriker som oftast efterfrågas. Någon var litteraturvetare, någon annan konstnär. De gjorde ett utmärkt arbete och bidrog till ett intelligentare samtal på museet. Och de var av olika kön.

Själv gör jag alltemellanåt konstutställningar, ofta ganska stora sådana, stora nog att ett kvoteringsarbete kan bli aktuellt. Alltsedan den första utställningen 1998 har det varit centralt för mig att ha en jämn könsfördelning bland konstnärerna. Lika många män som kvinnor, med en begränsad tolerans för avvikelser. Jag har alltid jobbat internationellt och det har inte varit svårt att ha denna grundregel, för det finns fantastiska konstnärer av båda könen. En nyare genderdiskussion komplicerar endast marginellt denna hållning – jo även gender, sexualitet och etnicitet har varit viktiga parametrar, även när detta inte har varit utsagt. Mångfald kallas det, utskällt av de högerkrafter som tar allt större plats i politiken.
Men mångfald i konstnärsvalen är för mig ren kosmetika om inte museerna lyckas med mångfaldsarbetet i sin anställningspolitik. Jo, någon enstaka gång när en chef ska tillsättas anställs en man. Också det blir unket som tendens.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.