Imponerande show och existentiella frågor

av Bianca Gräsbeck

Dracula förvandlas till sprudlande show på Åbo Svenska Teater.

Nu är han här, jag har sett honom på bussen. Det kan knappast ha undgått någon annan heller att han är här. Dracula. Han har alltså återuppstått än en gång, nu i Susanna­ ­Airaksinens nyskrivna pjäs som satts upp på Åbo Svenska Teater. Förväntningarna har varit stora.

Draculauppsättningen var en idé som föddes då Airaksinen satte upp pjäsen Jane Eyre på ÅST för fyra år sedan. Teaterhuset från 1839 hade återväckt hennes barndomsfascination för spökhistorier och vampyrer. Tankarna gick till Bram Stokers Dracula från 1897, romanen där vampyrgreven uppträder i den gestalt vi känner honom i idag: den elegante gentlemannen med mörkrets makter i sin hand. Hotbildernas hotbild.

Riktig skräck – men på teater

Vår verklighet har under de senaste åren skakats av nya hotbilder: det drar ihop sig till miljökatastrof, en pandemi har nyss påmint oss om att vi inte har skydd mot precis allt, en ”militär operation” har påmint oss om att vad som helst kan vändas mot vad som helst; den globala ojämlikheten är en tickande bomb. Samtidigt har vi våra subjektiva hot. Hot skapar rädsla som stegras till skräck då de kommer för nära. Hur skall vi leva våra liv med alla dessa hot och rädslor?

På teater, lyder ÅSTs skämtsamma svar. Men inget skämt som är lite allvar också. Airaksinen hävdar att det i rädslornas tid kan vara bra med lite skräck – på teater vill säga, där vi möter den på riktigt här och nu, samtidigt tryggt, det är ju ”bara” teater.

Fast, så ”bara” är Airaksinens Dracula ju inte. Manuset är en rolig blandning av originaltext och egna repliker som bidrar till att lyfta pjäsen ur tiden – vi invaggas i en 1800-talsstämning som bryts av ett modernt trendord här och ett ylande elgitarrsolo där. Dracula är musikteater, och kompositören Kari ­Mäkirantas musik har vuxit fram under processen.

Musiken är mer än en ljudmatta: i intressanta tongångar, inte alltför kusliga, anger musiken tonen, accentuerar stämningarna, stöder rytmen och det imponerande tempot, binder samman episoderna under ommöbleringarna på scen. De fyra musikerna sitter längst bak på scenen och spelar, bakom samma nätgaller som den huvudsakliga scenografin (Anders Karls) är uppbyggd av: i tre kvadratiska torn av metallnät med vindlande slottstrappor uppfångas ljusen (Antti Niitemaa) som växlar i olika färger, intensifierade i de rökkaskader som emellanåt sveper in scenen. Utöver nätkonstruktionerna är scenografin i stort sett begränsad till en jättekista, som får fungera som allt från matbord (bordduk: röd såklart) till grav.

Uppsättningen är späckad med fyndiga sceniska lösningar som ibland breder ut sig över salongen, där också en och annan skådespelare dyker upp. I den inledande scenen, där Dracula yppar sina förhoppningar gällande London står hela skådespelarskaran i en londonsk tableau vivant som vaknar till liv då Dracula lämnar scenen. Scenerna med förflyttningar i geografin är suggestiva konstverk i sig – både visuellt och vad musiken beträffar. Blodet, som ju är en central beståndsdel i pjäsen, realiseras som rödglittrande konfetti. Vampyrdoktorn Van Helsing gör bejublad entré som en deus ex machina. Letandet efter kartan med vägen till Draculas slott blir ett samtidigt groteskt, grymt och helfestligt skuggspel, en hyllning till de tidigaste filmerna om Dracula?

Ingen egentlig huvudroll

Pjäsen följer romanen, där berättelsen växer fram ur de inblandades dagboksanteckningar och brev. Samtliga skådespelare gör ett fint jobb. Den självskrivna centralfiguren Dracula, genialt spelad av Riko Eklundh, smälter lite överraskande in i det övriga persongalleriet – någon egentlig huvudroll finns inte. Romanens Mina och Lucy (Anna Victoria­ Eriksson och Tuuli Heinonen) är intressant nog de färgstarkaste också på scen: Mina vill bli författare, Lucy vill Leva Livet. Och liksom i romanen blir männen, själaläkaren Seward (Samuel Karlsson), advokaten Jonathan (Aaro Wichman­), Lucys rika fästman Arthur (Ingemar Raukola) och utlänningen Quincy (Heidi Aho/Iiro Heikkilä) en tämligen blek samling där livsambitionerna är tämligen självcentrerade – karriärstegen. Undantaget Arthur drömmer om bröllop och köksrenovering. Jerry Wahlforss’ Van Helsing kunde kanske ta ut svängarna ännu mer i sitt tvärsäkra besserwisserskap. Oförglömliga och suveräna i sina snabba rollväxlingar är Julia­ ­Korander, Stella Laine­ och Sofia Törnqvist, som gör allt från hästar till nunnor till kloka gubbar till vampyrer och matroser. Korander gör också fint det tidiga offret Renfield.

Airaksinens Dracula är stor, imponerande show. Kuslig, samtidigt sprudlande rolig ställer den oss också inför stora existentiella frågor. Måste vi sträva till att bli Något Stort? Vill vi leva för evigt? Vad lämnar vi efter oss då vi dör? Vad är det Dracula egentligen representerar? Är det ’det annorlunda’; främlingen, ett hot för att hen ser annorlunda på livet än vi?

 

foto Robert Seger

 

Åbo Svenska Teater: Dracula.
Text och regi: Susanna Airaksinen
På scenen: Riko Eklundh, Anna Victoria Eriksson t.o.m. 9.10 (fr.o.m. 10.10 Marika Westerling), Tuuli Heinonen, Samuel Karlsson, Julia Korander, Stella Laine, Ingemar Raukola, Sofia Törnqvist, Jerry Wahlforss och Aaro Wichmann samt cirkusartisterna Heidi Aho och Iiro Heikkilä. Musik: Kari Mäkiranta
Scenografi: Anders Karls
Kostymdesign: Tuomas Lampinen
Maskdesign: Sabina Segerström
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Orkester: Kimmo Gröhn, Teemu Mastovaara, Kari Mäkiranta, Rasmus Puranen
Dracula hade premiär i september 2022 på Stora scenen, spelar fram till slutet av december.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.