Platsen där drömmen, filmen och verkligheten möts 

av Sven-Erik Klinkmann

I Sara Ehnholm Hielms nya essäbok fungerar filmen som ett prisma. 

 

Sara Ehnholm Hielm är filmkritiker, en av de ledande på svenska i Finland. Hennes recensioner i Hufvudstadsbladet är alltid läsvärda, insiktsfulla. När hon nu ger ut en bok med titeln Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka kan man förledas att tro att detta är en bok som handlar om film. Det gör den visserligen men det är långt ifrån någon renodlad filmbok, snarare är film här ett fokus eller ett prisma som ger författaren rätt att kasta sig ganska fritt från ämne till ämne, författare till författare, upptäckt till upptäckt. Men det hon hela tiden skriver om är snarare sitt liv, sin personliga utvecklingslinje, mer än om filmerna hon sett och skrivit om. Detta även om bokens överflödande natur gör att här också ingår en rad av hennes filmrecensioner, visserligen satta med mindre text än det övriga, alldeles som om hon skulle citera sig själv.

 

Det manliga förtryckets uttrycksformer

Boken är också sprängfylld med citat, motton och referenser till influenser, framför allt några skrivande kvinnor som författaren kallar sina adopterade gudmödrar. De är Pauline­ Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz. Man kunde kalla dem ett slags den litterära fantasins gudmödrar för det som visar sig vara en livsresa eller vad gäller själva skrivprojektet en utvecklingsessä som beskriver hur en utpräglad duktig pappas flicka går genom livet med en oerhörd aptit på allt från film till sex, känslor, extas samt upptäcktsresor i den amerikanska verkligheten när hon som liten flicka befinner sig med sin familj på väg mot The Golden State, Kalifornien där familjen bosätter sig en tid. Snart nog uppkommer hos den unga Sara ett starkt Hollywood-komplex, en inlevelse i stjärnorna på bioduken. Det är en inlevelse som kommer att bära ganska långt, men exakt vad den innebär i det långa loppet och vad det är titeln egentligen vill säga, det blir något av en gåta, fram till slutet på boken som erbjuder ett försök till svar.

Det paradoxala infinner sig redan i detta med pappas flicka som vill befria sig från patriarkatet, det manliga förtrycket som kan ta sig många olika uttrycksformer men är i grunden strukturellt. Detta kan man utläsa inte minst ur de många referenserna till filmer av manliga regissörer, där kvinnorna utsätts för något som filmteoretikern Laura Mulvey kallat  ”den manliga blicken”, lysten och ofta nedlåtande eller rentav hotfull gentemot kvinnor. 

Men som Sara Ehnholm Hielm fint beskriver det kan den manliga blicken också övertas av kvinnor som vill försöka tillfredsställa denna blick genom anpassning, något som hon tillstår också har gällt i hennes fall. 

 

Eufori som grundstämning

Boken är överflödande rik, nästan överväldigande i sin expansiva lust, en skriv- och livslust på gränsen till ett känslorus, en eufori som ger boken dess grundstämning. Melodramat på film och i annan fiktion är ett huvudspår här, kopplat till författarens starka immersion i dessa filmberättelser och identifikation med de sårbara hjältinnorna i berättelserna. Här ingår också en djup fascination för alla dessa Heathcliff-­figurer som filmerna så ofta ställer i rampljuset, Rhett Butler i Borta med vinden, Rick Blaine i Casablanca, Cliff Booth i Once Upon a time… in Hollywood, men framför allt George Baines i The Piano. Jane Campions märkliga nittiotalsfilm bildar liksom Emily Brontës Wuthering Heights ett slags djup, känslomässigt ambivalent bas för det feministiskt inspirerade tänkandet i boken. 

Dessa figurer och de kvinnliga motspelarna, Scarlett O’Hara i Borta­ med vinden,  Ilsa Lund i Casablanca­ och Ada McGrath i The Piano (i Tarantinofilmen finns ingen liknande kvinnlig motsvarighet, i stället är Margot Robbie som Sharon Tate­ det oskuldsfulla offret och kvinnorna i Charles Manson-sekten ett slags variation på de grekiska furierna) tillhör alla den melodramatiska fantasivärlden. Härifrån är steget till filmgenren cinéma du choc inte speciellt långt. Sara Ehnholm Hielm visar också ett stort intresse för filmare inom den skolan, inte minst film­geniet/rabulisten Lars von Trier­ vars Antichrist dock innebär en gränssituation av ett slag som hon upplever att hon skulle ha klarat sig utan. 

 

Filmen som fristad

Paradoxalt nog slutar denna i övrigt mycket livsglada och optimistiska, expansiva bok i ett melankoliskt känsloläge. Det är egentligen två saker som bidrar till vemodet, som självfallet också i detta sammanhang kunde tolkas som en påverkan av en filmkliché, det sorgliga slutet på ett melodrama. Det ena är att den älskade pappan dör i cancer medan dottern sitter fast i Venedig, vid filmfestivalen där under coronapandemin och inte hinner hem i tid till dödsbädden. Det andra är att Sara Ehnholm Hielm efter alla de inflytelser, tankespår och immersioner hon snappat upp på sin expansiva livsväg redovisar en gnagande känsla i slutet av boken av att less ändå verkligen is more, att kritikern måste balansera sin starka inlevelse i verket, den känslomässiga turbulensen med ett tydligare kritiskt temperament, en mer distanserad attityd. Men här är Ehnholm Hielm kanske alltför självkritisk mot sin skrivarpersona. Balansen hon efterlyser finns nog ändå där vad gäller kritikeruppdraget. Det handlar ju om en kritik som fint balanserar mellan dessa två poler i det kritiska uppdraget. Frågan om livsprojektet är sedan något som bara hon själv kan ge ett svar på. 

Boken slutar ändå med en självrannsakande undran: ”Tänk om det romantiska inte alls är – aldrig ens var – en kärlekshistoria? Utan drömmen om en själv i en värld, att uppnå en känsla av överensstämmelse mellan den yttre bilden och den inre. En längtan efter att bilderna ska smälta samman. Ett slags riktning. Att inte leva ett ogenomtänkt liv, att inte vara godtycklig. Liksom alla som skriver söker jag det.”

Filmen blir därmed, konstaterar hon, en fristad, ett slags väg mot detta mål, inte en flykt utan ett sätt att komma hem. Ett uppvaknande, inte ett insomnande. Rentav, med några ord lånade från Simone Weil, som ett tomrum som sakta fylls av nåd. En anmärkningsvärd slutsats i en bok som är så upptagen med sex, hedonism, utlevelse. Det är vid denna gräns mellan de två världarna, det kroppsliga och det själsliga (eller andliga), som mycket av spänningen i denna välskrivna, om än något svåröverskådliga bok egentligen utspelar sig. 

 

Sara Ehnholm Hielm:
Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka.
Förlaget, 2022. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.