Samtiden speglas i Viirus spegelsal 

av Lukas Lundin

Teater Viirus tar med publiken på en fantasifull resa till 1700-talets Versailles, där  kopplingarna till vår egen tid är tydliga. Det är lekfullt, stundtals nästan barnsligt,  men framför allt sorgligt mänskligt. 

 

I den nya Viirussatsningen Versailles­ knyts dåtid och samtid ihop från första stund. Den stora salen  på Medelhavsgatan har förvandlats till Spegelsalen i slottet Versailles, där en grupp måttligt  intresserade turister vallas runt i det franska hovets fotspår. 

En engagerad guide utlovar en timmes fri vandring i de historiska rummen. Längs en historiens  catwalk leds publiken sedan tillbaka till solkungen Ludvig XIV:s hov, där stanken av människa  hänger tung på mer än ett sätt. Vid första anblick framstår det som en kulturens guldålder, en tid då  skönhet och konst fortfarande värdesattes också från allra högsta ort. Under ytan frodas däremot  smuts, tristess och intriger.  

 

Flockdjur i Versailles

Versailles är en föreställning där gruppen, kollektivet, står i centrum. Föreställningen, där teaterchef Jussi­ Sorjanen står för regi och dramaturgi tillsammans med Sinna Virtanen, har enligt  programbladet skapats ”kompromisslöst och oavbrutet tillsammans”.  

Som det brukar vara vid hovet är det välregisserat, samtidigt som vissa detaljer ger ett nästan  improviserat intryck. Regenten själv, den store solkungen, sitter på första parkett och dikterar  villkoren, medan undersåtarna rör sig i flock framför honom.  

I Versailles är människan ett sant flockdjur. Allting tycks koordinerat och synkroniserat, från vardagslivets­ rutiner till danser och samtal. Replikerna är få och för det mesta korthuggna, mycket  lämnas åt publikens fantasi och skådespelarnas minspel. Några stora roller är det inte frågan om  men med små medel lyckas ensemblen göra karaktärerna både minnesvärda och egna. Också i ett samhälle som Versailles, där individen aktivt osynliggörs, blir skillnaderna ofrånkomligen synliga  förr eller senare. Lika ofrånkomlig är utfrysningen och smutskastningen av de som utmärker sig, när  ”vi” ofrånkomligen ställs mot ”dom”. Koordinerad och synkroniserad, javisst, men väldigt  harmonisk framstår tillvaron inte som – varken på hovet eller någon annanstans.  

Det skavande intrycket förstärks av de pråliga och storslagna dräkterna, som sticker ut i den annars sparsamma scenbilden. Det är barocka och färgsprakande kostymer, peruker som utöver Solkungen för tankarna till både Dolly Parton och ­Göran Greider. De tillför mycket till föreställningen men låtsas aldrig vara något som de inte är. De är just dräkter, en spräcklig och något obekväm fasad för att upprätthålla en bild av sammanhållning.  

 

Få passiva åskådare

Versailles är en intim föreställning som upplevs med de flesta sinnen. Under föreställningens gång  involveras publiken aktivt i det som sker på scenen, speglas både i Spegelsalens ljus och i det  mycket mänskliga vansinnet på scenen. I Versailles finns få passiva åskådare. Föreställningen utgör  överlag en snygg helhet, där även ljus och ljud samspelar på ett sömlöst sätt. Musiken, som på  grund av det sparsamma talet spelar en viktig roll för att sätta stämningen, förtjänar en särskild  eloge. Även om tillvaron inte framstår som så harmonisk i Versailles är ytan förtrollande och  välpolerad.  

Föreställningen består till stor del av långa, ofta upprepade, sekvenser där det äts, dansas och spelas ”sten, sax, påse”. Skildringen av vardagstristessen vid hovet är både barnsligt underhållande och  frustrerande, stundtals nästan kvävande. Ibland önskar jag att vissa sekvenser vore något kortare  men överlag lyckas ensemblen upprätthålla både tempot och publikens intresse.  

Versailles är en lekfull och sinnrik föreställning, som ställer viktiga frågor om individen och  samhället, om makt och underkastelse. I Viirus spegelsal är det i slutändan både vi och samtiden  som framträder tydligast. När den vackra fasaden har rämnat är det som blir kvar både tidlöst och  mycket mänskligt. 

 

Foto: Ernest Protasiewicz

 

Viirus: Versailles
Regi och dramaturgi: Jussi Sorjanen och Sinna Virtanen.
Scenografi och ljusdesign: Jenni Pystynen. Kostymdesign: Janette Laakso. Ljuddesign: Tatu Nenonen
Maskering och peruk: Ari Haapaniemi, Riikka Virtanen. På Scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita
Spelar till 9.12. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.