Sinnligt i Hangö

av Celia Svedhem

Året är 1939 och i november ska Hangö bli invaderat av ryssarna. Men än är det länge till dess. Det är bara maj och människorna på halvön förbereder sommarens anstormning av badgäster. Kriget i Europa ligger som ett obehagligt, men avlägset sus i bakgrunden. Karin Collins roman Snart har sommaren blommat ut är en lågmäld, polyfon berättelse med tre huvudpersoner vars perspektiv löper omlott. Disa, som är värdinna på pensionatet Bellevue, har satt en ring på fingret även om hon inte är gift – det blir helt enkelt lugnast så. Men med klimakteriets vallningar kommer också heta drömmar och hon tätar nervöst glipan under dörren för att ingen ska höra vad hon ropar i sömnen. Aino går sista året på gymnasiet och jobbar extra i handelsboden. Hon har fått syn på en man som går ensam och allvarlig genom staden om kvällarna. Det sägs att han mist sin fru och att han sen dess inte orkar så mycket som att se sin lille son. Istället är det farföräldrarna som tar hand om pojken. Farfarn är Hjalmar, som jobbar som fiskare i Kapellhamnen. Han har haft många sorger i sitt liv. Mist först ett eget barn, sedan svärdottern på det.

Collins får mig, som aldrig varit i Hangö, att längta dit. Havet, stränderna, det pampiga pensionatet, de karga klipporna och fiskarnas små hus och båtar. Allt framträder i klara bilder i hennes sinnliga och vackra prosa. Även karaktärerna gör hon snabbt levande, skriver fram dem alla med empati och värme. Snart har sommaren blommat ut är en berättelse man vill vara i, en stämning man längtar tillbaka till när man pausar från läsningen. Det är sådant som ger bokens dess feelgood-karaktär.

Samtidigt finns här inte den tydliga rörelsen mot ett, typiskt för feelgood-genren, specifikt mål i en karaktärs utveckling. Berättelsen saknar också ett genomgripande och sammanhållande driv, även om Collins skapar stark framåtrörelse i enskilda avsnitt. Emellanåt ställer jag mig frågan vad som är Collins egentliga ärende. Varför följer vi just dessa tre huvudpersoner? De känner inte varandra i bokens början, och genom handlingen blir de bara vagt bekanta. Det är som att hon med sin mosaik av människor och parallella berättelser mest av allt vill skildra tiden och platsen som sådan.

Ja, i själva verket är det nog just Hangö som är Collins huvudperson. När kriget så anländer är jag djupt engagerad i hur det ska för Hangö – även om jag ju från historieböckerna kan svaren. Men bokens dispositionen är märklig. För just som vår huvudperson hamnar i verklig knipa – i händerna på ryssen – då avslutar Collins abrupt sin berättelse. Vad gör ryssarna med sin landvinning? Får invånarna någonsin återvända? Hur blir fortsättningen för Hangö efter att det som inte fick hända hände? Allt det är frågor som läsaren istället får vända sig just till historieböckerna (eller google) för att få svar på. Det är synd.

 

 

Karin Collins:

Snart har sommaren blommat ut.

Schildt & Söderströms, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.